Prisregn över afrosvenskar på Kingsizegalan

Kvällen var laddad med Sveriges största stjärnor. Flera av våra afrosvenska artister sopade mattan med en massa priser och Afropés egen krönikör Musa Blackmoose Jallow, gjorde hattrick och tog hem sin tredje seger i rad… Det är sammanfattningen av kvällens Kingsizegala.

Arkivbild: Behrang Miri Foto: Fatou Touray, Afropé
Arkivbild: Behrang Miri Foto: Fatou Touray, Afropé

Behrang Miri stod som konferencier.

Särskilt är det värt att nämna att Ken Ring vann sitt första pris-någonsin.

Av alla utmärkelser som delades ut var några följande:

Årets DJ – Musa Blackmoose Jallow

Årets Svenska Streetwear – Galagowear

Årets Producent – The Salazar Brothers

Årets EP – Mohammed Ali och 50 Länder

Årets Reggae/Dancehall – General Knas med Folkets Röst

Årets Original – Ametist Azordegan

Årets Klubb – Random Bastards

Årets Genombrott – Parham

Årets Soul /RnB – Seinabo Sey med For Madeleine

Årets Live – Cleo

Pressbild: Seinabo Sey Foto: Mikael Dahl
Pressbild: Seinabo Sey Foto: Mikael Dahl

Kingsize Magazines Artistpris – Ken Ring

Årets Video – John och Karl-Uno Lindgren och Den Går Bam!

Årets Soloartist – Timbuktu med För Livet Till Döden

Årets Grupp – Labyrint med Garalaowit

Årets Låt – Linda Pira med Knäpper Mina Fingrar Remix

Årets Album – Timbuktu med För Livet Till Döden

 

Några av uppträdanden under kvällen var följande:

Näääk & Nimo

Kumba, Allyawan & Gee Dixon

Yarah Bravo

Ken Ring / TNT / KEYA

HÄR kan du se hela Kingsizegalan 2015

Fatou Touray
Fatou Touray

 

Aminatahs musikresa – del 16: Att tacka nej till skivbolag

”Vi såg er uppträda på kulturhuset och skulle vilja ses för ett möte”. Ett av Sveriges största skivbolag hade kontaktat mig och min väninna, vi hade en rapgrupp tillsammans och kallade oss för Hoopie & Shorty, men valde vid ett senare tillfälle att kalla oss för ”Controlled Surface”. På vägen dit fantiserade vi om vad dom skulle kunna tänkas säga och vi ifrågasatte oss själva, undrandes om vår demo var bra nog. Väl ankomna och sittandes i ett konferansrum spelade dom upp vår demo på en mellanhög volym och bröt, bytte till nästa efter en vers och en refräng. Precis som vår musikmentor Aron Phiri, medlem i gruppen Hearin Aid (tillsammans med Damon Frost) hade sagt att de skulle göra. Å andra sidan lyssnade de på alla låtarna och männen i rummet nickade huvudet i takt med musiken medans våra hjärtan bultade lika snabbt.

Studiobild Foto: Privat
Studiobild Foto: Privat
Studiobild Foto: Privat
Studiobild Foto: Privat

”Vi vill att ni ska lyssna på något” kontrade de sedan med efter att våra låtar hade spelats och ur högtalarna ljudade en sång som lät som en blandning mellan Aqua, Systrarna Graaf och Smurfhits. Jag tror mig minnas frasen ”I’m your bunny” någonstans i refrängen. Självklart spelade dom den här låten från början till slut, den innehöll ingen rap, inte för att sången riktigt var sång heller. Låtskrivarna satt i rummet och med förväntningsfulla blickar vände de sig emot oss och frågade om vi skulle vara intresserade av att spela in den låten under kontrakt med möjlighet för utveckling och skivkontrakt. Sexton år gamla var vi och trots vår unga ålder så lyckades vi förklara att vi helst skrev våra egna låtar, samt att vi helst inte ville göra låtar med så mycket sexuella anspelningar. De förklarade först att vi självklart skulle kunna ”co-write” en och annan låt, men talet därefter gick ut på att få oss att inse att inte ens Britney Spears fick skriva sina egna låtar och att vi skulle vara glada för tillfrågan.

Promenaden från skivbolaget till tunnelbanan var inte lika munter. Jag ville kunna släppa en låt och titta mina gråtmilda, stolta föräldrar i ögonen. Jag ville inte skämmas. Jag ville inte vara en artist som var tvungen att sälja sex, utan istället sälja kvalité. Min gruppkamrat som även var min bästis höll med. Vi tackade nej.

Vid ungefär samma ålder försökte min syster sälja in mig som soloartist genom hennes kontakter. Jag vägrade, jag var en del av en grupp, solidarisk och kanske lite dum, men med hjärtat på rätt plats. Jag stod inför många tillfällen då jag kunde ha ”lyckats” men jag valde bort många av dessa erbjudanden. Kanske var jag inte redo, kanske var det inte dags.

När jag bodde i LA hade jag inlett en samarbete med två andra killar, ännu en rapgrupp. Vi kallade oss inte riktigt något, men vi kände oss som en yngre version av Fugees. Lite sång, mycket rap och kanske till och med som A-Teens, just konceptmässigt men vi hade vår egen musik. På några dagar fixade en av killarna en manager till oss, han hette Tony och var en amerikansk italienare med alldeles för mycket personlighet, precis som alla andra bra managers. Vid ett tillfälle hade vi ett framträdande bokat men ingen budget för sminkning eller styling. För killarna spelade det ingen roll, men Tony körde oss till mitten av ghettot för att shoppa kläder till mig för vår $15 budget. Sedan åkte vi uppklädda till en sminkbutik då han låtsades vara min rika pojkvän. De sminkade halva ansiktet, och han fick spel med antydan att han ville anlita företaget som personliga makeupartister men att de troligtvis inte var seriösa varpå de sminkade andra halvan, utbytte kontaktuppgifter och vidare färdades vi mot soundcheck. Vi gick aldrig dit igen.

Två månader senare landade en av killarna i min grupp ett skivkontrakt med ett av de största skivbolagen i USA. Han ursäktade sig inte riktigt, han bara drog… hoppade av skolan och drog. Vi två andra kände oss övergivna och besvikna, men Tony försökte få oss att strunta i det hela. Vi hade ju varandra. Idag har jag fortfarande inte sett någon av hans musik på tv, sociala medier eller hört honom på radio. Jag hoppas ändå att det gick bra. På något sätt.

Strax därefter ringde Tony mig och sa att vi hade ett möte bokat med Wutang. Ja, Wutang Clan. Men endast jag skulle följa med. Inte min kvarstående bandmedlem. Väl framme någonstans i mitten av ghettot kom en liten 9-åring och checkade läget, kollade igenom bilen snabbt och visade oss var vi skulle parkera. På den tiden producerade jag musik och vi satte oss ned för att lyssna på mina beats samt på mina låtar. Huset vi satt i var smockfullt av droger, vapen och lättklädda brudar. Jag visste inte vem som bodde där, men jag visste att jag aldrig ville komma tillbaka. Producenten hittade ett av mina beats som han ville att vi skulle omproducera dagen efter och jag nickade glatt. Men jag var rädd.

Jag var rädd för att vara i deras omgivning, jag var rädd för att misslyckas och jag var rädd för att bli en del av denna uppenbart kriminella verkstad. På vägen därifrån förklarade Tony att han inte skulle kunna följa med dagen efter på grund av jobb och jag förklarade i utbyte att jag inte skulle rappa eller producera längre… Att ride or die lät som en metafor för mig, pistoler och kokain på bordet lät som en film för mig. Att jag inte ville längre. Att jag var rädd. Rädd att mista mitt visum, min frihet och min integritet. Och där var det över. Min rappgrupp, mitt management, min rädsla.

Jag förklarade allt med att jag inte tror att Alicia Keys, Rihanna, Beyonce eller Amerie behöver se vapen och dödliga droger i sin vardag, på sitt jobb, i studion. Att sällan sångare som Whitney Houston eller Michael Jackson blir skjutna till döds, medans 2pac och biggie smalls dör för att det redan står i dess musikkultur. Jag bytte till sång från rap för att rap skrämde mig. För att rap kom med ett arv av kriminalitet och sång kom med ett arv av integritet. Så när jag sjunger, kan jag sjunga för att förbättra, minska negativitet och med färre ord, påverka samhället. Ett samhälle jag inte tycker ska bildas med grunder av gruppbildningar, gängaktivitet eller våld.

Den nya vändningen sen 10 år tillbaka handlar om att fokusera på sex, istället för våld. Kvinnor är horor, slampor, fittor, guldgrävare och luder. Män är chefer, utbetalare, ”ballers”, ”hustlers” och spelare. I rap alltså. Jag vill inte ta del av det samhället. Jag valde bort min poesi, en del av min konstform för att inte ta del av det destruktiva.

Under mitt liv har jag hamnat i många sammanhang med olika människor, förlag och situationer som kanske kunde ha bidragit till att jag hade livnärt mig på musiken sedan en ung ålder. Men samtidigt finns det olika vägar att gå. Jag tror att det är viktigt att våga acceptera att besluten man tog, ja de tog man faktiskt av en anledning. Lika lätt hade jag kunnat börja formas till en sorts människa jag inte vill vara. Ingen form av rikedom, karriär eller succé är värd att offra en själv, ens värderingar eller ens individ. Iallafall inte för mig.

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

 

Döva Unisa riskerar att utvisas till Sierra Leone

Unisa Turay är en helt vanlig 17-årig kille som älskar fotboll och är en riktig talang på planen. Han studerar på byggprogrammet på gymnasiet och får samtidigt finslipa på sin talang genom att spela fotboll på riksidrottsgymnasiet i Örebro. Ett helt vanligt tonårsliv som nu håller på att raseras då Unisa tillsammans med sin familj ska utvisas till Sierra Leone.

Unisa Turay. Foto: Privat
Unisa Turay. Foto: Privat

I Unisas fall vore detta än mer förödande då han är döv och fram tills att han kom till Sverige för fem år sedan inte har haft något språk över huvud taget. Sedan han kom till Sverige har han dock fått möjlighet att utveckla ett språk och lärt sig svenskt teckenspråk, och för första gången fått möjlighet att gå i skola. Förutom att rent praktiskt ha ett språk och kunna kommunicera har detta inneburit en enorm skillnad för hela Unisas liv som nu blivit självständig, fått ett stort socialt nät och utvecklats enormt.

Situationen för döva i Sierra Leone är väldigt utsatt och möjligheten att få fortsätta gå i skolan skulle vara obefintlig i Unisas fall. Ett fåtal skolor inriktade på undervisning anpassad efter döva finns i landet men då enbart på grundläggande nivå. Efter årskurs sex förväntas eleverna kunna integreras i övriga skolor, där ingen anpassad undervisning finns. För Unisa som enbart pratar svenska och kan svenskt teckenspråk skulle ett liv i Sierra Leone därmed innebär en stor negativ tillbakagång och svårigheter att skapa bra förutsättningar för ett fortsatt bra liv. Konkurrensen om jobb och försörjning är hård i Sierra Leone och att därför med en funktionsnedsättning kunna slå sig fram i den konkurrensen är nästintill omöjligt. Ytterligare en svårighet är att finna praktiska hjälpmedel för döva, till exempel är det omöjligt att få tag i batterier till hörapparater, något som Unisa är i stort behov av.

Unisa och hans familj har nu för tredje gången fått avslag på sin överklagan till migrationsdomstolen och väntas nu utvisas, till en osäker framtid och till ett land som dessutom under det senaste året drabbats otroligt hårt av det pågående ebolautbrottet.

Då Unisa dels fortfarande räknas som barn och dessutom har en funktionsnedsättning har man genom detta beslut varken tagit hänsyn till Barnkonventionen eller Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Dessa konventioner som Sverige genom sin ratificering godkänt och förbundit sig till att följa talar båda för att barn och unga i Unisas situation ska få möjlighet att stanna i Sverige.

Artikel 23 i barnkonventionen lyder bland annat: Konventionsstaterna erkänner att ett barn med fysiskt eller psykiskt handikapp bör åtnjuta ett fullvärdigt och anständigt liv under förhållanden som säkerställer värdighet, främjar självförtroende och möjliggör barnets aktiva deltagande i samhället.

Artikel 24 (3:b,c) i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar lyder: Underlätta inlärning och teckenspråk och främja dövsamhällets identitet samt säkerställa att utbildning av personer, särskilt av barn, med synskada eller dövblindhet eller som är döva eller hörselskadade, ges på de mest ändamålsenliga språken, formerna och medlen för kommunikation för den enskilde och i miljöer som maximerar kunskapsrelaterad och social utveckling.

I och med att Unisa saknar ett språk att kommunicera med i Sierra Leone kommer hans utveckling samt förmåga att skapa sig en framtid starkt begränsas och därmed inte heller kunna möjliggöra att han utvecklas socialt eller kunskapsmässigt. Förutsättningar som i ovanstående konventioner görs tydliga skall gälla barn och personer med funktionsnedsättningar, två kriterier som Unisa uppfyller som döv 17-åring.

För att uppmärksamma Unisas fall och försöka påverka beslutsfattare har det startats namninsamlingar och facebookgrupper, Dövas Tidning har skrivit om Unisas fall och Sveriges Dövas Riksförbund samt Ungdomsförbund har engagerat sig.

I en intervju med Dövas Tidning säger Unisa – ”Detta otroliga stöd gör mig mycket lycklig” och han hoppas på att människors engagemang ska kunna förändra beslutet om hans utvisning så att han får stanna och fortsätta sitt liv i Sverige. Ett liv som skulle innebära bland annat en garanterad plats i dövas fotbollslandslag för den unga talangen.

Facebook-sidan Låt döva Unisa stanna i Sverige

Namninsamlingen för Unisa

Anna Wedin
Anna Wedin

 

 

 

 

 

West Africa overtakes South Africa to become Sweden’s largest trading partner in Africa

Considered by many as a welcoming, guest-friendly, and growing region, West Africa has in recent years emerged as a successful economic hub for businesses and conglomerates from the developed world. This has in no small way contributed to the region emerging as the Nordic country’s largest trading partner.

Foto: Kiqi D Minteh, Afropé
Foto: Kiqi D Minteh, Afropé

According to the Swedish National Board of Trade (Kommerskollegium), the West African country of Nigeria has overcome South Africa and eventually added on the list of Sweden’s largest trading partner in Africa. The title was long held by South Africa, but recent statistics has it that Abuja has jumped ahead of Johannesburg.

Often refer to as the giant of Africa, Nigeria holds the largest population in the continent with a population of approximately 174 million, making it the seventh most populous country in the world. Since the West African country rebased its economy a couple of years ago, it eventually surpassed South Africa in Gross Domestic Product (GDP), making it a hotspot for corporate institutions in the developed world.

Despite recent political crises caused by the Islamic insurgence, Boko Haram, Nigeria is Africa’s biggest economy the United States’ largest trading partner in sub-Saharan Africa and the country it supplies a fifth of its oil.

However, unstable social conditions led by Boko Haram, especially in the country’s north, have paralyzed some parts of the West African country’s socio-economic promise. So far, according to the World Bank, the country has already reached lower middle income. The country’s stock exchange is considered the second largest in Africa.

Foto: Kiqi D Minteh, Afropé
Foto: Kiqi D Minteh, Afropé

Ironically, with all its abundant natural and human resources, Nigeria remains a highly underdeveloped country, mired by political corruption, crony capitalism, and a struggle to sustain a seemingly endless cascade of killings waged by the so-called Islamic insurgence.

Whilst many Nigerians are optimistic of the future their country, some political analysts have claimed that the future hangs in a balance of probability. Whichever way we look at it, the upcoming presidential election, highly contested, will play a key role in determining the future of the country.

Amat Jeng
Amat Jeng

Filmrecension: Timbuktu

Filmen Timbuktu hade svensk biopremiär på Folkets Bio igår och Afropé fanns på plats för att ta del av den omtalade filmen. Timbuktu blev Oscarnominerad som Bästa icke engelskspråkiga film 2014 och blev även nominerad till Guldpalmen i Cannes. Filmen är en stark berättelse varvad av ett helt fantastiskt vackert landskap, samtidigt som den är både grym, rå och oerhört kärleksfull.

Handlingen

11_TIMBUKTU_Abderrahmane_Sissako
Pressbild: Folkets Bio

Till skillnad från grannarna i det obebyggda området i öknen bor paret Kidane och Satima kvar i sitt tält tillsammans med dottern Toya. Den galenskap som sker i området, av en grupp militäriska, fundamentalistiska jihadsoldater från en extrem falang, håller befolkningen i Timbuktu i ett stenhårt grepp som påverkar hela platsen och dess befolkning. Tystnaden som råder i området är överväldigande och det enda som tycks bryta den är dånet från motorcyklar där jihadsoldaterna åker runt och skriker ut nya förbud i sina megafoner. Det är förbjudet att spela musik, kvinnorna ska bära handskar och slöja, männen ska bära strumpor och ha byxorna ovanför en viss punkt på benet. Det är förbjudet att spela fotboll, ja kort sagt så blir förbudsutropen till slut nästan komiska i det tragiska. Samtidigt har den lokala Imamen blivit totalt förbisedd och överkörd.

Landskapet är så vackert i all sin nakenhet, enkelhet och fantastiska natur att det tar andan ur mig, samtidigt som kärleken i familjen som handlingen bygger på, är så påtaglig att den känns i luften. Dessa ögonblick av total värme och kärlek, blandas dock med så grymma handlingar att det är svårt att hålla kvar ögonen på händelserna som utspelar sig. Filmen är finstämd, brutal, vacker, rå och kärleksfull.

9_TIMBUKTU_Abderrahmane_Sissako
Pressbild: Folkets Bio

Den Maliska sångerskan Fatoumata Diawara gör en mycket stark scen när hon under piskstraff börjar sjunga för att uthärda smärtan. Straffet har hon i första hand blivit dömd till just på grund av att hon sjungit, trots att det är strängt förbjudet med sång och musik.

1_TIMBUKTU_Abderrahmane_Sissako
Pressbild: Folkets Bio

Den Haitiska koreografen och dansaren Kettly Noël gör också en särskilt färgstark och stundtals även rolig roll, när hon spelar en sinnessjuk kvinna som drar runt på Timbuktus gator med klädtrasor i långa släp efter sig.

Regissören

affisch_TIMBUKTU_02
Filmaffisch: Folkets Bio

Abderrahmane Sissako, född 1961 i Mauretanien, är regissör, manusförfattare och filmproducent. Familjen flyttade till Mali där han växte upp och bodde fram till 1980 då han flyttade till Moskva. Abderrahmane Sissako etablerade sig sedan i Frankrike och har skapat filmer som gör honom till en av den afrikanska kontinentens mest välkända regissörer tillsammans med Ousmane Sembène, Souleymane Cissé och Idrissa Ouedraogo.

Abderrahmane Sissako hade ursprungligen planerat att filma på plats i Mali men på grund av de våldsamma incidenter som inträffade under 2013 var han tvungen att hitta en alternativ inspelningsplats. På inbjudan av Mauretaniens regering kunde han istället filma där. Inte heller det var helt riskfritt eller ofarligt, men Abderrahmane Sissako vill inte att filmen ska ses som ett ”modigt” projekt.

”Människorna som bor i Mali och är tvungna att genomleva det som sker är de som verkligen är modiga”, säger han, tydligt berörd av den rådande situationen.

”Filmen är gjord med kärlek. Alla människor är komplexa, i oss alla finns både gott och ont. En jihadkrigare är precis som alla andra, som en person i vilken vi kan se och känna igen oss själva.” säger Abderrahmane Sissako.

Filmen får fyra av fem Afrika i betyg.

betyg

betyg

betyg

betyg

 

 

Folkets Bios hemsida finner du HÄR!

Samtliga bilder i artikeln är Folkets Bios pressbilder.

fatou Lusi dec 2013
Fatou Lusi

Nobelpristagare Toni Morrisons "De blåaste ögonen" – tyvärr fortfarande högaktuell

Läst någon Nobelpristagare på sistone? Varför inte läsa Toni Morrisons debutroman ”De blåaste ögonen”? Lika aktuell i dag som när den kom.

Bild: Helena Svensson, Afropé.se
Bild: Helena Svensson, Afropé.se

Toni Morrison var den första svarta kvinnan som fick ta emot Nobelpriset i litteratur, 1993. Det säger något om hennes storhet och genomslagskraft. Hon debuterade 1970 med ”De blåaste ögonen”, som utkom 1994 på svenska, alltså först efter att hon fått Nobelpriset. ”De blåaste ögonen” är en stark skildring av en fattig svart familj i 1940-talets Ohio.

I centrum står tolvåriga Pecola, en flicka som älskar dåtidens storhet, Shirley Temple, över allt annat. På något sätt får hon för sig att skulle hon bara bli vacker – och skönhet är synonymt med Shirleys utseende – så skulle allt bli bra. Då skulle föräldrarna sluta slå halvt ihjäl varandra, hon skulle inte mobbas i skolan och säkerligen inte heller våldtas av sin egen far. Därför önskar hon sig, mer än något annat, blå ögon. Så att hon ska bli vacker.

Det skär i en att läsa om en rasism som genomsyrar hela samhället, hela verkligheten, allt. Toni Morrison skriver i efterordet att ”jag koncentrerade mig därför på hur något så groteskt som utdömandet av en hel ras kunde slå rot hos samhällets allra ömtåligaste medlem – ett barn, och den mest sårbara – en flicka.”

Bokens Pecola går sönder. Vi får följa den processen, via upphackade brottstycken, återberättade ur olika personers synvinklar. Pecola hade aldrig en chans.

Boken utspelar sig 1940. Visst har vi kommit långt sen dess. Ändå finns paralleller till vår verklighet. Boken är tyvärr högaktuell, än i dag.

Betyg

betyg betyg betyg betyg

 

Helena Svensson
Helena Svensson

 

Till minne av Landing Badjie

Landing Badjie

… älskad son, bror, morbror, farbror, pojkvän och vän.
IMG_4164 - kopia
Fotorättigheter: Kiqi Dumbuya Minteh/Afropé

Landing somnade i måndags hastigt och oväntat in under en äventyrsresa tillsammans med vänner i Sydamerika. Det som skulle vara en resa för livet slutade i stor sorg och tragedi för de vänner som var med under resan. Sällskapet befann sig när dödsfallet inträffade i Argentina.

Familj och vänner väntar nu på besked om den definitiva dödsorsaken och igår kväll samlades man i Folkets Hus i Rinkeby för att hålla en minnesstund för Landing.

Känd för att sprida glädje omkring sig och alltid vara glad, med ett ständigt leende på läpparna och nära till peppande och upplyftande ord, sörjs nu Landing Badjie av många runtom vårt avlånga land och också i sina föräldrars hemland Gambia.

Landing jobbade som gruppledare på ett logistikföretag i Stockholm, där han också bodde. Han älskade människor och människor älskade honom. För Expressen, under en intervju förra året, berättade han;

”Jag får en chock varje gång jag hör någon säga ”jag har fem invandrarkompisar”. Vem räknar sina kompisar på det sättet? Många fler borde i dagsläget testa att blanda kulturer i stället för att flytta till samma område. Då skulle svenskar få bättre förståelse för invandrare och också tvärtom.”

Landing Badjie sörjs närmast av mamma, pappa, bröderna Lamin, Ansumana, Tumane och systrarna Famata, Mandy och Kaddy med familjer, samt flickvännen Linda.

En minnessida för Landing finns upprättad på Facebook.

Vila i Frid Landing Badjie
1981.07.16 – 2015.02.16

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Vem är Patrick Silvermarck

Möt Patrick Silvermarck, mannen du vill lära känna om du vill ha koll på herrmode. Patrick Silvermarck är herrmodets stilguru som många ännu inte känner till men dom som gör det älskar honom! Inte bara för hans oklanderliga sinne för stil och detaljer utan även för den grymma person han är och energin han tillför samma sekund han kliver in i ett rum.

Foto: Armand Dommer
Foto: Armand Dommer

patrick silvermarckDen unga stylisten som har sin bas i Stockholm, Sverige arbetar även en hel del utomlands, i länder som Frankrike och Belgien. Han anlitas utav stora modekedjor som Brothers, Alexis och a Day’s march för att personligen ge deras VIP-kunder det bästa butikerna har att erbjuda med sin personliga prägel på deras sortiment.

Patrick är född i Kongo men uppväxt i Sverige med en stor familj där många framgångsrika personligheter finns. Hans familj säger så här om honom:

”Patrick är den som får igång familjen och håller stämningen uppe!”

Jag träffade Patrick under ett event ikväll (12/2-2015) på SoStockholm där han hyrts in för att tillföra en manlig prägel på ett event inför Alla hjärtans dag som arrangerades utav kvinnokraft-nätverket Shenet och dess grundare Maria Forsén.

Patrick höll ett litet kortare föredrag och presenterade varumärken som Kim Denzler och Andrew’s tie. Han agerade även host och hjälpte till med att hitta sponsorer till goodiebagsen.

Strängarna på hans lyra är många och ibland agerar han även modell framför kameran och driver en framgångsrik blogg. I bloggen kan man läsa allt ifrån stiltips, grooming och lifestyle reportage.

Patrick är helt klart ett gyllene guldkorn i den afroeuropeiska diasporan och en av den främsta aktörerna inom herrmode!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Följ och nätverka med Patrick på hans medier:

Hemsida

Twitter

Instagram

Facebook

Aysha Jones-Ceesay
Aysha Jones-Ceesay

Farm Fresh – lokalt producerade råvaror för hemleverans i Gambia

En stor del av Gambias behov av bland annat grönsaker, frukt, ägg och kyckling importeras från andra länder och medför då också att priserna är högre än om maten skulle produceras lokalt. För att stötta den lokala marknaden och kunna erbjuda ett prisvärt lokalproducerat alternativ, och dessutom erbjuda möjligheten att få sina varor hemkörda startades företaget Farm Fresh för lite mer än ett år sedan.

Grönsaksmarknad. Foto: Anna Wedin, Afropé
Grönsaksmarknad. Foto: Anna Wedin, Afropé

Företaget grundades och ägs av Modou NS Njie, en affärsman med lång erfarenhet inom bland annat it-branschen men som nu breddat sin verksamhet. Grundandet av företaget var en reaktion på de höga priserna på importerade grönsaker och frukt samtidigt som han såg hur många gambiska kvinnor som höll på med grönsaksodling hade svårigheter att hitta en marknad för sina varor. Dessa skäl, tillsammans med vetskapen om hälsofördelarna med färsk och lokalproducerad mat ledde därför fram till att Farm Fresh startade sin verksamhet i januari 2014.

Vad som gör företaget unikt är att det drivs främst som en webbshop, det vill säga, via företagets hemsida beställer man sina varor och betalar online med ett betalkort. Detta medför att företagets största kundbas än så länge varit gambier i främst USA som hjälper sina familjer och släktingar genom att beställa mat och få den levererad direkt hem till compoundet.

Förutom visionen om att erbjuda ett prisvärt alternativ för kunderna försöker även Farm Fresh att bredda producenternas utbud. Bland annat blomkål, spenat och broccoli är grönsaker som vanligen inte odlas i Gambia och man distribuerar därför nya typer av frön till producenterna för att kunna introducera nya, nyttiga grönsaksalternativ på den gambiska marknaden.

Mango. Foto: Anna Wedin, Afropé
Mango. Foto: Anna Wedin, Afropé

I dagsläget samarbetar man med ett stort antal lokala producenter inom både jordbruk och andra typer av mat och råvaror. Förutom att kunna erbjuda grönsaks- och fruktodlarna en säkrare inkomst och en större uppköpare har man flertalet partners som erbjuder färdiga produkter så som tårtor, bröd och köttpajer. Detta innebär en stor valfrihet för kunden som enkelt kan få sina önskemål uppfyllda eller göra specialbeställningar inför till exempel högtider via Farm Fresh.

I dagsläget består företaget av tre anställda och man har en begränsad budget, förhoppningen inför framtiden är dock att man ska kunna hitta partners som vill investera i företaget för att kunna erbjuda ett större utbud till kunderna samt på sikt köpa in mark för att kunna odla själva och bygga ett kylrum för frukt och grönsaker. Nästa stora steg är att etablera sig på en internationell marknad och kunna exportera varor till affärer i bland annat USA, Europa och Asien. Tills dess fortsätter man dock att erbjuda gambier en möjlighet att äta lokalproducerad och färsk mat till ett rimligt pris, levererat direkt hem till dörren.

Farm Fresh hemsida hittar Du HÄR

Farm Fresh på Facebook

Anna Wedin

 

 

 

 

 

Gambia – From a State of Improbability to Persistence

Imagine the reaction of desperate parents who were told at the birth of their newborn that their long yearned God’s gift would not survive for long because of the presumed deficiencies the child was born with. Surely, that could be the most disturbing message any parent could receive, especially when they had been hard luck for many years to have a child. But if that child is the only salvation for these parents, that message was surely not for them as they would do all they can to save their child from the spell cast on it the very day it breathed into this world.

Bild: Afropé
Bild: Afropé

This was the case of a West African nation, Kambiyaa, a country reduced to snake-size by her colonial powers and later became known as The Gambia. At Independence, the then over 300, 000 population nation, colonised by the Great Britain, received its greatest blow when it was concluded that it was not viable as a state and must be annexed to the neighbouring French colony of Senegal in order to avoid a state of collapse. This ill-starred judgment came at a time when centuries-old colonial hegemony had virtually left the country with nothing, leaving it to sadly continue the legacy of monoculture – dependence on groundnut cultivation – to sustain the economic life of the impoverished world’s newest nation (166) on the United Nations list of countries. Such were the difficult times when the country’s Independence leaders in the likes of Sir Dawda Kairaba Jawara were thrown into, using their small resources to prove the doubters wrong. These leaders were firmed, and emboldened by the remarks of the renowned Pan-Africanist and Ghana’s Independence leader, Nkrumah that; “We face neither East nor West; we face Forward”, they beat the drum of sovereignty so hard that national reorientation vibrated at every nook and cranny of the country. Today, the story has been a different one with the country not only maintaining its position as an oasis in a volatile region, but developing in an impressive manner.

The success of half a century of nationhood was by no means attained on a silver platter. The Gambia that became the 37th African nation to gain freedom had paid so direly the challenge of nationhood in a turbulent world. The post-Independence was characterized by serious national and global challenges that tested the nation to its limits. Even merely putting a question mark on Gambia’s viability as a nation was all in itself a major challenge in that the country’s life was put on the line.

“It was a big challenge that even the United Nations was compelled to send a fact finding mission to The Gambia to see how true or false this notion was. The fact was that this notion of The Gambia not being a viable state went up to the stage that even businesses were affected soon after Independence. So a lot of them like Kingsway, UAC (United African Company) etc. where pulled out of the country after Independence because of this notion,” a researcher and prominent Gambian historian, Hassoum Ceesay recalled.

Foto: Fatou Touray, Afropé
Foto: Fatou Touray, Afropé

At Independence, the level of education of Gambians was more or less in a sorry state giving that the colonial masters had built only two senior secondary schools with others sanctioned by Christian missionaries. With this status quo, how then was the newest nation expected to head on with her Independence promise? The most significant challenge for The Gambia, therefore, became the need for a critical human resource base to move the new nation forward. This situation was exacerbated by virtually no strong financial resources base for the nation, and for Mr. Ceesay, this state of affairs forced The Gambia to rely on what he called Grant In Aid from the former colonial masters.

“The first three years of Independence The Gambia could not balance her budget; we had to depend on something called Grant In Aid from the United Kingdom. This is because we had a monoculture – agriculture only (groundnut); 90 percent of our export – 86 was dependent on groundnut. The fact that we didn’t have an institution of higher learning also meant that the human resource base was extremely weak,” he recollected.

Foto: Fatou Touray, Afropé
Foto: Fatou Touray, Afropé

External factors also had their negative toll on the country. For instance, the 1973 external shock on The Gambia as a result of a severe drought in the Sahel did not spare the country, wreaking havoc on its eight-year-old economy. The civil wars in the neighbouring countries that resulted in the influx of refugees equally compromised the nation’s economy. For Ceesay, The Gambia being an oasis within a troubled region has cost it to a greater extent.

“Since the late 1980s there were civil wars in the sub-region; in Liberia, Sierra Leone, Cassamance of Senegal and Guinea Bissau. What these spots of instability had done was the [surge of] refugees in a small country. So we found ourselves in a situation where we had to accommodate all these at great cost. The issue of peacekeeping also was another thing because as early as the 1990 The Gambia was spending money on this. So with all these spots, the export trade of The Gambia was compromised and suffered greatly,” Ceesay said.

Oil Crisis

Foto: Fatou Touray, Afropé
Foto: Fatou Touray, Afropé

Eight years into self-administration, The Gambia also faced another economic problem when oil prices skyrocketed as a result of the 1973 Arab-Israel War. The crisis happened because overnight, the Arabs stopped producing oil and the price of oil went through the roof, Ceesay said.

“So poor countries like The Gambia suddenly had their oil bill quadrupled. But there also what The Gambia did was to start opening new economic relations with the Arab world. This is because after Independence, the first six years we didn’t do much work with the Arab world, but as a result of the oil crisis, The Gambia said we have to open like an alternative economic lifeline. Then a Gambian embassy was opened in Saudi Arabia as early as 1974 and another in Libya in 1976. Also relations were established with these Gulf States like Kuwait, Oman, Abu Dhabi and this had really helped to take The Gambia out of it”.

1981 Abortive Coup

The infamous 1981 Abortive Coup to befall The Gambia was orchestrated by misguided insurgents under the watch of a man by the name Kukoi Sampa Sanyang. It brought a weeklong crisis that nearly ousted President Jawara and left an untold number of suffering and deaths to peace-loving Gambians and other law-abiding foreign nationals.

“Hundreds died; we still don’t know how much but official is 500; millions of dalasis lost; The Gambia lost her image briefly and there were lootings”, Ceesay explains. He later continues;

“We were able to overcome it through our international friends. Within a few months, the country was able to have elections in 1982”.

Resilience

Serekunda Foto: Fatou Touray, Afropé
Serekunda Foto: Fatou Touray, Afropé

With a poor economic baseline, fewer educated citizens and almost zero infrastructures, the question was and still is how The Gambia was able to overcome these painful shocks? One of the strategies locally designed by the First Republic was called the “Tessito”, a Mandinka parlance meaning “belt tightening”, and literary referring to self-help. The “Tessito” Programme had seen a number of projects such as schools, markets, causeways and other facilities put across communities in The Gambia.

Ceesay said the “Tessito” Programme was in a way responding to the idea that the country was not viable to move on. Hence, he said, people were urged to go and do things for themselves.

“You live in the village, yes and you want a school, yes. Well start a school and later government will send teachers. This worked for a very long time. So “Tessito” was a direct response to the notion that we cannot survive and schools, markets, causeways, access roads and the likes were built on “Tessito”,” he said.

Banjul Declaration

Banjul Foto: Fatou Touray
Banjul Foto: Fatou Touray

The Gambia also responded to the 1973 drought with an environmental policy called the Banjul Declaration in 1977, which called for the full protection of the nation’s flora and fauna to avert natural calamities. This made The Gambia to become one of the first countries to have a policy on environment.

Mediation Committee on Iran-Iraq War

Small as her resources were, the nation has since the First Republic been active in the maintenance of global peace and order. For example, the nation had played an instrumental role in the Iraq-Iran War through Sir Dawda Kairaba Jawara, who was then the vice president of the Mediation Committee on Iran-Iraq War.

“The Gambia played a very important role from 1981 up to the end of the war around 1988. Even the Libyan sanctions, The Gambia played a very significant role in UN ending them because The Gambia was then a member of the UN Security Council,” Ceesay said.

ECOMOG

Landsorten Foto: Fatou Touray, Afropé
Landsorten Foto: Fatou Touray, Afropé

On the sub-regional front, the nation hosted a summit of the Economic Community of West African States (ECOWAS) in 1990 during which the idea for the West African standby force known as the ECOMOG was born. The leaders at the time insisted that the only way to maintaining peace and stability in the sub-region was for West African countries themselves to take up the initiative through peacekeeping. Up to date, The Gambia continues to contribute in no small measure to international peacekeeping, but has even as The Gambia celebrates Golden Jubilee, its sons and daughters are scattered around the world’s restive regions maintaining law and order.

July 1994 Coup

The 22nd July coup in 1994 ushered in the Second Republic, ending the 30-year-old rule of President Jawara and his Peoples’ Progress Party (PPP) led government. Under the watch of the then Lt. Yahya AJJ Jammeh, who since, up until today holds the Presidential title of The Gambia.

AU Summit

The Gambia has also played a significant role in international relations. The AU Summit it hosted in 2006 was a great diplomatic achievement for the nation as it was the first time that it grouped almost all the African leaders to discuss an array of issues bordering on the continent’s development.

Pre-Independence calamities

Looking back at the pre-Independence era, The Gambian people had endured perhaps the worst forms of calamities to have befallen on any colonial subjects. The 1947 floods in Banjul, the 1919 Rinderpest and 1867 cholera outbreaks respectively, in the words of Ceesay, were so severe that they not only shamed colonial masters but also exposed colonialism’s lack of a developmental agenda.

“The floods happened in Banjul because there was no sewage system; no canals; and you know Bathurst is under sea level and so it flooded for almost one week. It was a sad incident but was also a wakeup call because it shamed the British to start doing some infrastructure.

You also had the cholera epidemic in 1867, which killed 70 percent of the population. This was another case of colonial negligence because whilst people were dying, the governor was still trying to get permission from London where to spend the money on saving lives.

In 1919 we had the Rinderpest Outbreak, which killed 90 percent of our cattle population. Colonialism had no development agenda; the agenda was exploitation which they succeeded in doing. In fact Gambians contributed to their causes. In the First World War, 500 Gambians fought and over 4000 Gambians fought in the Second World War. From my own research, Gambians contributed up to 30, 000 Pounds and the money was raised by ordinary Gambians – farmers, clerks and so on to support Britain’s war effort in the Second World War. This was an addition to Gambians who died in the war. In Burma alone, you have 71 Gambians buried there”.

The Gambian victory

From these challenges, it is glaring that the Gambian people, thru both the First and Second Republics have worked on Gambia’s Independence promise.

Fifty years of nationhood this Wednesday, a country once deemed unfit to govern itself has indeed persisted, weathered the storms, and against all odds, maintains its position among nations of the world.

Happy Golden Jubilee 18/2-2015!

Hatab Fadera
Hatab Fadera