En gedigen kunskapsbank för afrosvenska frågor, bestående av en kompetent, kunnig panel, möttes igår onsdag i ett panelsamtal anordnat av UNT (Upsala Nya Tidning) tillsammans med Forum för Afrikastudier på Uppsala Universitet.

Panelen som bestod av Ylva Habel, Momodou Jallow, Alice Bah-Kuhnke, Kitimbwa Sabuni, Joanna Rubin-Dranger och Oscar Pripp samlades i Uppsala Universitets aula och filmades av UNT.

Temat för panelsamtalet var ”Vardagslivets och populärkulturens rasism i dagens Sverige”. Samtalet handlade om hur rasism och diskriminering tar sig uttryck i populärkultur och samhälle, men också om den svenska färgblindheten.

Kitimbwa Sabuni sa bland annat:

”Man kan se i den svenska antirasistiska rörelsen att det allra viktigaste med antirasismen det är att den inte stör vita människors välbefinnande. Alla ska kunna vara med och man får en slags konsensus-antirasism. Men om man tänker sig att antirasism handlar om att utmana den där ordningen där vissa får makt och privilegium på andras bekostnad så är det en revolutionär ideologi som borde vara ganska polariserande i ett samhälle som vårat, men i stället har vi den här konsensus-antirasismen som bygger på färgblindhet, man får inte prata om ras… Det finns till och med ett begrepp idag som ”positiv antirasism”, kan man tänka sig, för det heter att antirasism måste göras positiv för att få med sig folk och då tänker jag; vem är det man ska få med sig på det här positiva? För att människor som drabbas av rasism borde väl rimligen tycka att det räcker att veta att vi kämpar för våra lika rättigheter och möjligheter? Så vem är det den här antirasismen vill tilltala som är positiv? Jag tycker det hela tiden är så att rasifierade människor får ta baksätet och vi har tyvärr vant oss ganska mycket vid det och vi har inte, på grund av den verklighet vi lever i, det där självförtroendet att säga; vet du vad, vi måste stå upp för våra rättigheter till varje pris, även om inte vita svenskar alla gånger håller med oss eller förstår oss eller vill vara med, för den sakens skull. Det är lite de iakttagelser jag gör så här långt…” ”

Ylva Habel berättade om en situation i Tyskland som hon menar är ett skräckexempel:

”Afrotyska forskare är idag så starkt marginaliserade att de måste söka sig utomlands för att kunna ägna sig åt forskning över huvud taget. ”

Momodou Jallow var inne en del på hur kunskapen och makten är fördelad:

”Vad kan vi göra för att stärka den afrosvenska gruppen, så vi kan ta den här makten som tagits ifrån oss alla dessa decennier, alla dessa generationer i alla dessa hundra år? Det är det vi måste prata om. Makt, hur kan vi få makt? Har vi inte makt, vi kan prata om kunskap hur mycket som helst, för kunskapen och den som producerar kunskapen sitter vid makten och de kommer aldrig producera en kunskap som gynnar de förtryckta. Så då måste vi få möjlighet att producera kunskapen för att ändra maktstrukturerna i maktställning. Det är det vi måste prata om!”

Alice Bah-Kuhnke menade att det ”råder brist på kunskap om att afrofobi är en del av den rasistiska strukturen.” Avslutningsvis kritiserades hon av en åhörare (som för övrigt var Zakaria Zouhir, ordförande för Afrosvenskarnas förbund) om att hon under hela samtalets gång inte kommit med några konkreta exempel på hur hon vill arbeta för att motverka afrofobin i Sverige, förbättra afrosvenskarnas situation. Alice Bah-Kuhnke svarade då:

”Vi arbetar vetenskapligt men också ser till att vi arbetar för att rätt insatser utförs på rätt platser av de personer som gör skillnad. Det har gått fyra månader. Jag får ge dig lite tålamod till, men tro mig; You wait and see…!”

Samtalet i sin helhet kan du se HÄR!