Filmen Timbuktu hade svensk biopremiär på Folkets Bio igår och Afropé fanns på plats för att ta del av den omtalade filmen. Timbuktu blev Oscarnominerad som Bästa icke engelskspråkiga film 2014 och blev även nominerad till Guldpalmen i Cannes. Filmen är en stark berättelse varvad av ett helt fantastiskt vackert landskap, samtidigt som den är både grym, rå och oerhört kärleksfull.

Handlingen

Till skillnad från grannarna i det obebyggda området i öknen bor paret Kidane och Satima kvar i sitt tält tillsammans med dottern Toya. Den galenskap som sker i området, av en grupp militäriska, fundamentalistiska jihadsoldater från en extrem falang, håller befolkningen i Timbuktu i ett stenhårt grepp som påverkar hela platsen och dess befolkning. Tystnaden som råder i området är överväldigande och det enda som tycks bryta den är dånet från motorcyklar där jihadsoldaterna åker runt och skriker ut nya förbud i sina megafoner. Det är förbjudet att spela musik, kvinnorna ska bära handskar och slöja, männen ska bära strumpor och ha byxorna ovanför en viss punkt på benet. Det är förbjudet att spela fotboll, ja kort sagt så blir förbudsutropen till slut nästan komiska i det tragiska. Samtidigt har den lokala Imamen blivit totalt förbisedd och överkörd.

Landskapet är så vackert i all sin nakenhet, enkelhet och fantastiska natur att det tar andan ur mig, samtidigt som kärleken i familjen som handlingen bygger på, är så påtaglig att den känns i luften. Dessa ögonblick av total värme och kärlek, blandas dock med så grymma handlingar att det är svårt att hålla kvar ögonen på händelserna som utspelar sig. Filmen är finstämd, brutal, vacker, rå och kärleksfull.

Den Maliska sångerskan Fatoumata Diawara gör en mycket stark scen när hon under piskstraff börjar sjunga för att uthärda smärtan. Straffet har hon i första hand blivit dömd till just på grund av att hon sjungit, trots att det är strängt förbjudet med sång och musik.

Den Haitiska koreografen och dansaren Kettly Noël gör också en särskilt färgstark och stundtals även rolig roll, när hon spelar en sinnessjuk kvinna som drar runt på Timbuktus gator med klädtrasor i långa släp efter sig.

Regissören

Abderrahmane Sissako, född 1961 i Mauretanien, är regissör, manusförfattare och filmproducent. Familjen flyttade till Mali där han växte upp och bodde fram till 1980 då han flyttade till Moskva. Abderrahmane Sissako etablerade sig sedan i Frankrike och har skapat filmer som gör honom till en av den afrikanska kontinentens mest välkända regissörer tillsammans med Ousmane Sembène, Souleymane Cissé och Idrissa Ouedraogo.

Abderrahmane Sissako hade ursprungligen planerat att filma på plats i Mali men på grund av de våldsamma incidenter som inträffade under 2013 var han tvungen att hitta en alternativ inspelningsplats. På inbjudan av Mauretaniens regering kunde han istället filma där. Inte heller det var helt riskfritt eller ofarligt, men Abderrahmane Sissako vill inte att filmen ska ses som ett ”modigt” projekt.

”Människorna som bor i Mali och är tvungna att genomleva det som sker är de som verkligen är modiga”, säger han, tydligt berörd av den rådande situationen.

”Filmen är gjord med kärlek. Alla människor är komplexa, i oss alla finns både gott och ont. En jihadkrigare är precis som alla andra, som en person i vilken vi kan se och känna igen oss själva.” säger Abderrahmane Sissako.

Filmen får fyra av fem Afrika i betyg.

 

 

Folkets Bios hemsida finner du HÄR!

Samtliga bilder i artikeln är Folkets Bios pressbilder.