Aminatahs musikresa – del 16: Att tacka nej till skivbolag

”Vi såg er uppträda på kulturhuset och skulle vilja ses för ett möte”. Ett av Sveriges största skivbolag hade kontaktat mig och min väninna, vi hade en rapgrupp tillsammans och kallade oss för Hoopie & Shorty, men valde vid ett senare tillfälle att kalla oss för ”Controlled Surface”. På vägen dit fantiserade vi om vad dom skulle kunna tänkas säga och vi ifrågasatte oss själva, undrandes om vår demo var bra nog. Väl ankomna och sittandes i ett konferansrum spelade dom upp vår demo på en mellanhög volym och bröt, bytte till nästa efter en vers och en refräng. Precis som vår musikmentor Aron Phiri, medlem i gruppen Hearin Aid (tillsammans med Damon Frost) hade sagt att de skulle göra. Å andra sidan lyssnade de på alla låtarna och männen i rummet nickade huvudet i takt med musiken medans våra hjärtan bultade lika snabbt.

Studiobild Foto: Privat
Studiobild Foto: Privat
Studiobild Foto: Privat
Studiobild Foto: Privat

”Vi vill att ni ska lyssna på något” kontrade de sedan med efter att våra låtar hade spelats och ur högtalarna ljudade en sång som lät som en blandning mellan Aqua, Systrarna Graaf och Smurfhits. Jag tror mig minnas frasen ”I’m your bunny” någonstans i refrängen. Självklart spelade dom den här låten från början till slut, den innehöll ingen rap, inte för att sången riktigt var sång heller. Låtskrivarna satt i rummet och med förväntningsfulla blickar vände de sig emot oss och frågade om vi skulle vara intresserade av att spela in den låten under kontrakt med möjlighet för utveckling och skivkontrakt. Sexton år gamla var vi och trots vår unga ålder så lyckades vi förklara att vi helst skrev våra egna låtar, samt att vi helst inte ville göra låtar med så mycket sexuella anspelningar. De förklarade först att vi självklart skulle kunna ”co-write” en och annan låt, men talet därefter gick ut på att få oss att inse att inte ens Britney Spears fick skriva sina egna låtar och att vi skulle vara glada för tillfrågan.

Promenaden från skivbolaget till tunnelbanan var inte lika munter. Jag ville kunna släppa en låt och titta mina gråtmilda, stolta föräldrar i ögonen. Jag ville inte skämmas. Jag ville inte vara en artist som var tvungen att sälja sex, utan istället sälja kvalité. Min gruppkamrat som även var min bästis höll med. Vi tackade nej.

Vid ungefär samma ålder försökte min syster sälja in mig som soloartist genom hennes kontakter. Jag vägrade, jag var en del av en grupp, solidarisk och kanske lite dum, men med hjärtat på rätt plats. Jag stod inför många tillfällen då jag kunde ha ”lyckats” men jag valde bort många av dessa erbjudanden. Kanske var jag inte redo, kanske var det inte dags.

När jag bodde i LA hade jag inlett en samarbete med två andra killar, ännu en rapgrupp. Vi kallade oss inte riktigt något, men vi kände oss som en yngre version av Fugees. Lite sång, mycket rap och kanske till och med som A-Teens, just konceptmässigt men vi hade vår egen musik. På några dagar fixade en av killarna en manager till oss, han hette Tony och var en amerikansk italienare med alldeles för mycket personlighet, precis som alla andra bra managers. Vid ett tillfälle hade vi ett framträdande bokat men ingen budget för sminkning eller styling. För killarna spelade det ingen roll, men Tony körde oss till mitten av ghettot för att shoppa kläder till mig för vår $15 budget. Sedan åkte vi uppklädda till en sminkbutik då han låtsades vara min rika pojkvän. De sminkade halva ansiktet, och han fick spel med antydan att han ville anlita företaget som personliga makeupartister men att de troligtvis inte var seriösa varpå de sminkade andra halvan, utbytte kontaktuppgifter och vidare färdades vi mot soundcheck. Vi gick aldrig dit igen.

Två månader senare landade en av killarna i min grupp ett skivkontrakt med ett av de största skivbolagen i USA. Han ursäktade sig inte riktigt, han bara drog… hoppade av skolan och drog. Vi två andra kände oss övergivna och besvikna, men Tony försökte få oss att strunta i det hela. Vi hade ju varandra. Idag har jag fortfarande inte sett någon av hans musik på tv, sociala medier eller hört honom på radio. Jag hoppas ändå att det gick bra. På något sätt.

Strax därefter ringde Tony mig och sa att vi hade ett möte bokat med Wutang. Ja, Wutang Clan. Men endast jag skulle följa med. Inte min kvarstående bandmedlem. Väl framme någonstans i mitten av ghettot kom en liten 9-åring och checkade läget, kollade igenom bilen snabbt och visade oss var vi skulle parkera. På den tiden producerade jag musik och vi satte oss ned för att lyssna på mina beats samt på mina låtar. Huset vi satt i var smockfullt av droger, vapen och lättklädda brudar. Jag visste inte vem som bodde där, men jag visste att jag aldrig ville komma tillbaka. Producenten hittade ett av mina beats som han ville att vi skulle omproducera dagen efter och jag nickade glatt. Men jag var rädd.

Jag var rädd för att vara i deras omgivning, jag var rädd för att misslyckas och jag var rädd för att bli en del av denna uppenbart kriminella verkstad. På vägen därifrån förklarade Tony att han inte skulle kunna följa med dagen efter på grund av jobb och jag förklarade i utbyte att jag inte skulle rappa eller producera längre… Att ride or die lät som en metafor för mig, pistoler och kokain på bordet lät som en film för mig. Att jag inte ville längre. Att jag var rädd. Rädd att mista mitt visum, min frihet och min integritet. Och där var det över. Min rappgrupp, mitt management, min rädsla.

Jag förklarade allt med att jag inte tror att Alicia Keys, Rihanna, Beyonce eller Amerie behöver se vapen och dödliga droger i sin vardag, på sitt jobb, i studion. Att sällan sångare som Whitney Houston eller Michael Jackson blir skjutna till döds, medans 2pac och biggie smalls dör för att det redan står i dess musikkultur. Jag bytte till sång från rap för att rap skrämde mig. För att rap kom med ett arv av kriminalitet och sång kom med ett arv av integritet. Så när jag sjunger, kan jag sjunga för att förbättra, minska negativitet och med färre ord, påverka samhället. Ett samhälle jag inte tycker ska bildas med grunder av gruppbildningar, gängaktivitet eller våld.

Den nya vändningen sen 10 år tillbaka handlar om att fokusera på sex, istället för våld. Kvinnor är horor, slampor, fittor, guldgrävare och luder. Män är chefer, utbetalare, ”ballers”, ”hustlers” och spelare. I rap alltså. Jag vill inte ta del av det samhället. Jag valde bort min poesi, en del av min konstform för att inte ta del av det destruktiva.

Under mitt liv har jag hamnat i många sammanhang med olika människor, förlag och situationer som kanske kunde ha bidragit till att jag hade livnärt mig på musiken sedan en ung ålder. Men samtidigt finns det olika vägar att gå. Jag tror att det är viktigt att våga acceptera att besluten man tog, ja de tog man faktiskt av en anledning. Lika lätt hade jag kunnat börja formas till en sorts människa jag inte vill vara. Ingen form av rikedom, karriär eller succé är värd att offra en själv, ens värderingar eller ens individ. Iallafall inte för mig.

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s