"Jag vill få människor att vakna"

Afrosvenskar och afroamerikaner skiljer sig åt på ett avgörande sätt. Den stora afroamerikanska befolkningen är ättlingar till de afrikaner som tvångsförflyttades och förslavades. I dokumentärfilmen ”Bound: Africans vs African Americans” av Peres Owino, född i Kenya, får vi en inblick i en verklighet som nog är främmande för de flesta svenskar.

Det finns djupa motsättningar mellan de olika svarta grupperna i USA – afrikaner och afroamerikaner. Afrikanerna anser ofta att afroamerikanerna är lata, bortskämda och har fastnat i ett stereotypt klichéträsk av droger och kriminalitet. Och afroamerikanerna känner ofta att det var afrikanernas förfäder som fångade in deras förfäder och sålde dem till de vita slavhandlarna.

”Bound: Africans vs African Americans” visades i helgens berömvärda Cinemafrica: Diaspora-festival och för många var den säkerligen en ögonöppnare på många sätt.

Fyra år tog det för Peres Owino att göra filmen. Bara den stora, bärande gruppintervjusekvensen tog tre år.

-Det var väldigt svårt att få till intervjun. Jag vill ha sanningen men jag vill inte ha blod,
säger Peres.

Hon berättar att folk säger en sak öga mot öga men när kameran rullar vill plötsligt ingen längre kännas vid motsättningarna.

-Då älskar alla plötsligt varandra. Därför fick vi filma i 60 timmar och avverkade flera olika intervjugrupper innan vi fick några som sade samma sak både med och utan kamera.

Peres Owino, regissör i samtal med Karin Elfving, Cinemafrica efter visningen av Bound: Africans vs African Americans under Cinemafricas Diaspora-festival
Peres Owino, regissör i samtal med Karin Elfving, Cinemafrica efter visningen av Bound: Africans vs African Americans under Cinemafricas Diaspora-festival. Foto: Helena Svensson, Afropé

Regissören berättar att en av deltagarna i gruppintervjun ville hoppa av i efterhand. Något hade hänt i henne under den diskussionen och hon hade inte längre samma förutfattade meningar. Även en afrikansk man fick i filmen en tankeställare. Han intervjuades i en bil och fick frågan om han kände många afroamerikaner. Javisst, svarade han. Sedan kröp det fram att det var kanske inte vänner, snarare bekanta, av typen arbetsgivare och kollegor.

-Har du någon gång varit i ett afroamerikanskt hem? Frågade Peres Owino.

-Nej, svarade mannen.

-Hur länge har du bott i USA?

-25 år …

Peres Owino berättar att just att medvetandegöra folk var själva syftet med filmen.

-Jag ville få människor att vakna och göra medvetna val, säger hon.

I filmen möter vi ett flertal intressanta intervjupersoner, både afrikaner och afro-amerikaner. En intressant person ur den senare kategorin är Joy DeGruy, författare till boken ”Post Traumatic Slave Syndrome”. Hon säger bland annat att PTSD, posttraumatisk stress, orsakas av att en individ utsätts för ett eller flera trauman.

-En individ, ett trauma. Tänk dig då att alla runt dig, hela din familj, hela din omgivning, utsätts för livslånga trauman, i generationer. Vad får det för konsekvenser, frågar hon retoriskt i filmen.

Naturligtvis en mycket bra fråga. Som får avsluta denna text om en mycket bra och sevärd film.

Bonus:
Youtube-klipp med Joy DeGruy där hon ger ett konkret tips hur vita kan använda sig av sitt vithetsprivilegium för att ställa orättvisor tillrätta!

Helena Svensson
Helena Svensson

Bakslag i ebolasituationen

Guineas president Alpha Conde har meddelat om ett 45 dagar långt “akut hälsoläge” i fem av landets regioner. Områdena är koncentrerade till den västra och sydvästra delen av landet där ebolan fortsätter att hålla sitt grepp om befolkningen.

Man kommer att införa restriktioner för samtliga fem områden, där man sätter sjukhus och vårdkliniker med nyupptäckta fall i karantän. Man inför också nya regler för begravningar och en lockdown kan också komma att bli aktuellt.

I januari började man se hur antalet nya ebolafall började minska ganska markant i de tre hårdast drabbade länderna. Men då man nu erfarit bakslag i samtliga tre länder har ny oro vaknat till liv och hälsomyndigheterna som är på sin vakt, varnar för akutläge.

Sierra Leones ekonomi hårt ansatt

I helgen har Sierra Leone haft en landsomfattande lockdown, vilket är den andra i sitt slag i landet, sedan utbrottet blev känt för lite mer än ett år sedan.

Polismyndigheten från båda länder bevakar nu gränsen mellan Sierra Leone och Guinea för att säkerställa att ingen ebolasmittade tar sig mellan länderna, berättar Sierra Leones regerings talesman, Theo Nicol för Reuters.

Entrén till den lägre riskzonen på ELWA 3, Läkare utan gränsers ebolabehandlingscenter i Monrovia, Liberia i solnedgången. Foto: Caitlin Ryan/MSF
Entrén till den lägre riskzonen på ELWA 3, Läkare utan gränsers ebolabehandlingscenter i Monrovia, Liberia i solnedgången. Foto: Caitlin Ryan/MSF

Ebolautbrottet har enligt Världsbanken haft en katastrofal påverkan på Sierra Leones ekonomi. Man räknar med att intäkterna har rasat så mycket som med 40 procent för en del av landets befolkning och nära 180 000 personer har förlorat sina jobb.

Nya fall i Liberia

I Liberia hade man under tre veckor inga nya registrerade fall. Vilket trist nog, om än inte helt oväntat, nu har ändrats och tre nya fall har registrerats sedan den 20 mars. Samtidigt meddelar landets regering att man kommer att betala ut motsvarande 45 000 kronor till var och en av de familjer som förlorat anhöriga till viruset, i sitt jobb som hälsomedarbetare.

Hittills har 10 353 personer dött i den pågående ebolaepidemin som främst rör Guinea, Liberia och Sierra Leone.

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Vad händer när normerna i ett samhälle reducerar en grupps självkänsla?

För ett tag sedan var jag på teambuildingresa med mitt jobb. Vi var iväg i dagarna två och ämnet var ytterst intressant med självtester, diskussioner och workshops som handlade om självkänsla och hur vår självkänsla påverkar våra relationer, gruppsammansättningar och kommunikationen med arbetskamrater på arbetsplatsen.

En bra självkänsla innebär bland annat att man tror på alla människors lika värde, inklusive sitt eget människovärde och är nöjd med sig själv precis som man är. En av grundteorierna i konceptet är att alla människor föds med en opåverkad självkänsla och att denna befästs eller reduceras beroende på vilken typ av kärlek man får av sin omgivning under uppväxten. Hur hög eller låg självkänsla man har påverkar då enligt samma teori vilken typ av människa vi blir som vuxna och hur vi behandlar andra i vår omgivning.

Förutom att jag lämnade kursgården med en massa bra verktyg för hur jag på bästa sätt ska samarbeta och kommunicera med mina kollegor och medmänniskor så fick jag mig en hel del tankeställare.

vit
Bild: Afropé

Jag har efter detta funderat mycket på hur vi förmedlar vår kärlek till våra barn. Vilka krav vi egentligen ställer (omedvetet) och vilken börda vi ålägger barnen när vi förväntar oss att de i gengäld för vår villkorade kärlek ska prestera något tillbaka. Som att vara duktiga i skolan, idrott, hobbys och helst av allt tillhöra eliten i allt de företar sig. En elit som inte sällan är både vit och manlig. Hur vi även uppfostrar flickor och pojkar på olika sätt. Vår samhällsnorm i dagsläget är extremt individualistisk och kräver en hel del prestation av den enskilda individen. Undra hur till exempel barnen till dagens curling-föräldrar kommer att agera i vuxen ålder och hur det i sin tur kommer påverka samhället.

Nyligen såg jag dokumentären ”Kvinnors liv och möjligheter” på UR som handlade om hur kvinnors liv i olika delar av världen såg ut. I en del länder var det hjärtskärande att se hur man i samhället, kollektivt och mycket medvetet uppfostrar flickor att tro att de ingenting är värda. Flickor som växer upp till kvinnor med mycket låg eller ingen självkänsla och samtidigt via sin uppfostran för ett förödande arv vidare som skapar män som anser att kvinnor inte har samma människovärde som de själva. I en del länder har det resulterat i en slags nationell våldsepidemi mot kvinnor och den rör sig tvärs igenom alla samhällsskikt. Det låter så sjukt, onaturligt och rubbat men är verklighet, nutid och sanning.

Ett av länderna som dokumentären besöker är Kenya där man genom ett mycket framgångsrikt projekt som innebär att man ger så kallade ”mikrolån” till främst kvinnor har sett en positiv trend i hur samhället förändras till det bättre. Efter forskning kring varför det var så just i fallet Kenya visade det sig vara mycket enkelt. När kvinnorna fick det bättre ekonomiskt investerade de pengarna i sina barn. Barnen fick bättre mat, kläder och framförallt möjligheten att gå i skolan. Kvinnorna fick en högre ställning i samhället då de blev mer självständiga, oberoende och självförsörjande. Jag tänker att självkänslan hos dessa kvinnor ökar med tiden, förhållningen till barnen och även uppfostran förändras och därmed sker en förändring av hela samhället från grunden.

Jag kan och vill också vara med och påverka samhället till det bättre. Jag kommer att börja med att älska och förlåta mig själv och acceptera hela mig som människa, kvinna och mamma. Försöka älska mina barn villkorslöst och att inte vara dömande varken mot mig själv, dem eller andra. Att lära dem genom att vara en sund förebild, älska och stå upp för mig själv och i förlängningen också andra.

Vi ser konsekvenser för hur man genom att fostra en generation på fel sätt reducerar självkänslan hos en hel grupp och kan på så vis forma ett helt samhälle negativt med förödande konsekvenser. Jag tänker på min roll som mamma till ett afro-svenskt barn och hur viktigt det är att motverka de strukturer i samhället som i längden kommer bidra till att mitt barns självkänsla påverkas negativt. Jag tänker på min roll som kvinna i Sverige där jag åtnjuter ett privilegium med rättigheter som miljontals kvinnor världen över skulle anse vara ren fantasi. Jag tänker använda mina fördelar för att bidra till att fostra en generation med villkorslös kärlek. Jag tänker använda det för att förändra det jag kan, mig själv, hoppas att mina barn ska ta efter och förhoppningsvis se samhället förändras. Ett samhälle som gillar olika och där alla får och kan vara sig själva.

Ett gammalt kinesiskt ordspråk lyder: En lång resa börjar med ett litet steg. Jag har redan börjat ta mitt lilla steg, hur kommer du göra?

ps.

Om du är intresserad av att läsa mer kring självkänslotriangeln rekommenderar jag att surfa in på denna hemsida och se filmen. Det finns också möjlighet att göra ett självtest för att ta reda på var i triangeln man själv befinner sig.

Sami Najami
Sami Najami

Gambia appoints three national coaches

The Gambia Football Federation has appointed three national coaches for the U-23/CHAN, U-20 and U-17 national categories including a goal keeper trainer, a statement sent to Afrope.se correspondent Tuesday announced.

Foto: Daily Observer
Foto: Daily Observer

Mr Bornu Johnson, a familiar face in Gambian football, has been appointed coach for the national U-23 and local national team while Mr Omar Ceesay, a Gambian international coach with Feni Football Club in Bangladesh, takes over the national U-20 side. Mr Matarr Alieu Mboge is being assigned the national U-17 team coach, while Mr Alagie Marong takes the role as a national goalkeeper trainer for all the categories.

“Their appointments are effective 1st April, 2015 on a probation period of three months. The new coaches will work under the direct supervision of the Technical Department and the Technical Development Committee of the GFF. Their assignments, amongst others, will be for the technical implementation of all technical programmes not only limited to their said categories but to all duties and responsibilities that may be assigned to them,” read the statement.

Foto: Daily Observer
Foto: Daily Observer

Friendly match

In another development, the Gambia was playing with Mauritania in an international friendly match slated for Friday 27th March, 2015 at the Independence Stadium in Bakau at 7:00pm.

The Gambia played with Mauritania and defeated it by a goal to nil. It was scored by Striker Mustapha Njie of Bombada FC in the 23rd minutes of the first half. It was the first international game for The Gambia in nearly two years.

“The friendly match has been arranged between the two Football Federations to technically prepare their national sides for imminent CAF Competitions. The friendly will be the first for the Gambia after a year of international absence. In this vein, the Technical and Development Committee of the GFF has selected Mr Peter Bornu Johnson and Mr Matarr Mboge to select and prepare the team for the said friendly,” it concluded.

Hatab Fadera
Hatab Fadera

Som liten avundades jag min mammas raka hår

Jag kommer ihåg hur mycket jag avundade min mammas kolsvarta, långa och raka hår. När vinden blåste rörde det sig i takt med vinden, mitt hår stod helt stilla. Hon kunde kamma igenom sitt hår så lätt, medan mitt hår fastnade i borsten. Det var alltid tjafs när mamma skulle fixa mitt hår som liten. Det tog så lång tid och ibland gjorde det ont.

Foto: HelenOnline
Foto: HelenOnline

Mitt hår, ja just det, MITT hår, har varit ett samtalsämne, en punshline i ett skämt som folk har skrattat åt, en fascination som fått människor att stanna upp och be om att få känna på. Varför har just mitt hår varit så uppmärksammat?

Min mamma är från Thailand och min pappa är från Nigeria. Mitt hår har inte något spår av det asiatiskt silkeslena, spikraka attributet. Det är stort, fluffigt och lockigt på vissa ställen. Kommentarerna jag har fått utav folk har fått mig att fundera. Många gånger när folk som kommenterat mitt hår fått reda på att jag är mixad har de låtit lite besvikna. ”Du fick verkligen det afrikanska håret”, eller ”…men det är ganska mjukt i alla fall,” eller ”men när du plattar det blir det väl så där rakt som på vita?”

Kommentarer som dessa har fått mig att känna att jag måste försvara mitt hår, skämta bort samtalsämnet och förklara varför det ser ut som det gör. Men sanningen är ju att jag inte har någon aning om varför det inte kom ut på ett annat sätt. Vid många tillfällen har jag känt att andra har varit ledsna åt mig vilket har lett till att jag vid vissa tillfällen i mitt liv velat ändra det.

Jag har fått höra att jag inte ser mixad ut för att mitt hår är så afrikanskt. Mitt hår har jämförts med svinto, sopkvastar, fågelbon. Många tror att dessa kommentarer skulle komma från människor utanför, från vita människor. Men nej. De värsta kommentarerna jag har fått om mitt hår kommer från folk som står mig nära. Kompisar med afrikanskt ursprung, släktingar, kompisarnas föräldrar. Alla verkar vara experter på MITT hår.

En sak jag har märkt är att istället för att lyfta upp varandra så har håret varit fritt fram att kommentera och hacka på. När jag var yngre var det inte ovanligt att kompisar gjorde narr av varandras hår, nu pratar jag om kompisar med afrikanskt ursprung.

De som hade mer av det vita i sitt hår fick höra att de hade tunt, ”svennehår”. De som hade kortare hårdare hår fick höra att de hade ”svintohår”. Dessa kommentarer som skickades fram och tillbaka av kompisar och familj med liknande hårkvalité som mig själv, det var de som gjorde mest ont och hade mest påverkan.

Foto: Patrick Doheny
Foto: Patrick Doheny

Dessa kommentarer, tillsammans med en påverkan av media och idealen som fanns på tv och reklam när jag växte upp på 90-talet och 2000-talet är anledningen till varför jag och många av mina afrikanska systrar rakpermanentat håret, bränt våra hårbottnar för att passa in, för att slippa kommentarerna.
Jag kommer ihåg när jag bad min mamma om att få rakpermanenta mitt hår, hon sa nej till en början. Men till slut gav hon med sig. Anledningen till varför jag bestämde mig för att rakpermanenta mitt hår var delvis för att jag kände mig mer asiatisk då. Jag kände att jag äntligen hade jag en del av min mamma i mig. Med det svarta raka håret kunde folk se likheten mellan mig och min mamma. En annan anledning var för att jag ville att mitt hår skulle blåsa i vinden, (jag tror att alla med afro förstår vad jag menar) jag ville kunna kamma igenom det utan att bryta borsten på mitten.

Jag har lärt mig med åren att oavsett om det är lätt att bli påverkad av andras kommentarer så handlar det om att själv vara nöjd. I över ett år har jag varit fri från permanent, jag försöker ta hand om mitt hår och älska det precis som det är. På min resa har jag märkt att ju mer jag älskar mitt hår, desto mer accepterar människor runt omkring mig det.

På tal om att vara fri från rakpermanent, vill jag prata om förändringen jag ser bland oss med afrikanskt hår. För några år sen pratades det endast om extensions och weaves. Sen jag flyttade till USA har jag märkt att fler och fler låter sitt hår go natural, inte bara här men även hemma i Sverige.

För framtiden hoppas jag att vi kan ge varandra komplimanger och stöd när det kommer till vårt hår, oavsett om det gäller weaves, eller naturliga lockar. Även om vi bara pratar om hår här så gör det skillnad. Hår för mig är som en blomma, för att det ska må bra måste det få kärlek.

Veronica Odetunde
Veronica Odetunde

Aminatahs Musikresa – del 18: Bra för att vara tjej

Jag är uppvuxen i ett relativt feministiskt samhälle, där män och kvinnor till synes är lika mycket värda, med uppenbara brister, men i ett samhälle som är på rätt spår. Det är fel för en man att säga att han lät mig vinna ”för att jag är tjej” även om så var fallet. Det är fult att säga ”hon är bra för att vara kvinna” och de män som utbrister sådana kommentarer räknas som omoderna, mansgrisar, gubbar.

Foto av: Dana Calabrese
Foto av: Dana Calabrese

Jag var en riktig pojktjej som liten och tydde mig mer till killarna än till tjejerna. Vi spelade fotboll, basket och lekte Batman & Robin, då jag var Robin… Inte Catwoman. Könsrollerna i lekarna avgjordes snarare av individuella beslut. Tjejerna ville oftast vara Catwoman om de ens ville vara med och leka, men oftast tyckte dom att vi var för aggressiva när vi hoppade runt och attackerade närmsta soffgrupp eller garderob. Tjejerna valde tidigt att vissa sporter inte var deras grej, många av dom tror jag anammade sina närmsta kvinnliga förebilder som hellre gjorde något annat medan killarna sprang omkring och kastade bollar hit och dit.

Jag blev nyligen nominerad till ”Best upcoming female artist” i Purely Gambian Entertainments Awards Night. Man har kunnat rösta online samt via sms och i slutändan räknas rösterna (av vad jag har förstått) i samråd med en jurypanel. När man sitter i studion eller förbereder sig för en spelning så tänker man nog aldrig på dom där bonusgrejerna som kommer med att vara en artist. Galor, prisutdelningar eller ens smågrejer som att gå före kön, bli särbehandlad och specialinbjudningar till VIP-evenemang som man annars hade drömt om, men nu inte riktigt reflekterar över.

Som liten var det kändislivet jag drömde om. Snygga bilar, kläder, makeup-artister och allting jag skulle göra på min fritid med ALLA MINA PENGAR. Alla resor och hus som jag skulle unna mina föräldrar och alla autografer jag skulle skriva efter spelningarna. Jag tänkte sällan på arbetsmödan jag faktiskt skulle lägga ner. Att musik trots att det är det bästa jag vet, faktiskt är ett jobb. Ett rätt ansträngande jobb.

”Du är ju den som faktiskt förtjänar det här priset!” en annan artist som nominerats i andra kategorier sms:ade mig lite uppmuntrande ord. I hela världen fördelas priser över ”manlig” eller ”kvinnlig” men en av mina första tankar var att jag inte vill vara den bästa tjejen. Jag vill vara den bästa, bästa. Som i skolan. När man blev vald först på gympan. Eller som när man var den enda som hade fått MVG på ett prov. Jag fattar varför dom delar upp kategorier på detta viset, speciellt dum är jag inte. Det är som om Hiphop-artister skulle jämföras med Country-artister. Det skulle inte riktigt vara rättvist, eller jämförbart på något vis.

Hela livet har vi väl egentligen blivit kategoriserade.

Foto: Freja Lindberg
Foto: Freja Lindberg

Kvinnliga artister blir ständigt anklagade och verbalt attackerade för att de säljer på sex, artister som Rihanna, Miley Cyrus, Beyonce och så vidare. Sällan talar vi om männen som D’Angelo och Ll Cool J (kanske mindre aktuella) men som minst lika sex-säljande individer. Är det någon skillnad om en man ställer sig på en scen eller ett skivomslag inoljad i bar överkropp än om en kvinna gör detsamma med en bikini på sig. Det motsatta könet eller en person som är attraherad av just dess könsroll kommer nog likadant se hen som ett sexobjekt.

Samtidigt tror jag helt ärligt att så sexig som en man kan finna en kvinna i en snäv klänning med urringning, finner jag en man i en välpassande kostym och slips.

Jag har aldrig velat vara en sådan artist som behöver sälja sex för att sälja musik. Jag har aldrig velat välja ett kön eller en sorts person som min målpublik. Jag vill att femåringen på dagis likt 90-åringen på ett boende ska kunna lyssna och relatera till ämnena jag sjunger om eller kunna dansa eller njuta av harmonierna musiken ger. Jag vill att mina muslimska släktingar ska kunna titta på mitt albumomslag eller min nya musikvideo och vara stolta. Jag vill att mina syskon, mina föräldrar och mina vänner ska kunna tala om mig och säga att ”det där är VÅR Aminatah”.

Jag vill helt enkelt bara vara så bra som det går. Men inte BARA vara bra, inte bara vara bra, för att vara tjej.

Här är vår nya musikvideo till låten ”Don’t mean nothing” Artenola feat. Aminatah

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

Barnvåldtäkterna i DR Kongo ökar

Många har hört eller läst om de fruktansvärda övergrepp som många flickor och kvinnor utsätts för i Demokratiska republiken Kongo. Situationen i landet är nu mer alarmerande än någonsin. Främst gäller detta i östra delarna av landet, där förövarna nu verkar ha gjort de minsta barnen till sina måltavlor. Små flickor, så unga som 18 månader våldtas, misshandlas och lämnas med brutala skador efter att ha kidnappats från sina hem mitt i natten.

Panzisjukhuset i Bukavu hjälper mer än tusen flickor och kvinnor varje år och har så gjort i 15 års tid. Naama Haviv är verkställande direktör för Panzi Foundation USA och berättar för Thomson Reuters Foundation att från området Kavumu har sjukhuset tagit emot 34 spädbarn och unga flickor, många av dem yngre än fem år, under de senaste två åren. Haviv menar att barn blivit en särskild måltavla för förövarna.

– Vi har sedan tidigare sett ett mycket betydande våld mot kvinnor och flickor i Kongo. Men vad som är nytt och särskilt förödande i just den här situationen är att den är centrerad till ett område. Det verkar som att barn har blivit en specifik måltavla. Förövarna bryter sig in i hemmen under natten och kidnappar flickorna, våldför sig sedan på dem ibland i flera dagar, ibland bara den natten, och ofta återlämnar de barnen till sina hem och till deras föräldrar.

MONUSCO SRSG, Martin Kobler, interagerar med barnen inne i Panzisjukhusets skolbyggnad - 8 oktober 2013 - Foto: MONUSCO/Sylvain Liechti
MONUSCO SRSG, Martin Kobler, interagerar med barnen inne i Panzisjukhusets skolbyggnad – 8 oktober 2013 – Foto: MONUSCO/Sylvain Liechti

Ett ramaskri över ökningen av barnvåldtäkter gjorde att föräldrar till de drabbade barnen, tillsammans med medicinsk personal, advokater, lärare och icke-statliga organisationer träffades på Panzisjukhuset i helgen. Där gavs bland annat möjlighet att skapa sig en konkret uppfattning om läget via siffror och statistik, men också via bilder som är tagna på offrens kroppar, från midjan och ner. Det handlar om brutala bilder, en fruktansvärd sanning och allvarliga konsekvenser för dessa barn som i vissa fall inte går att rädda alls.

I ett uttalande från Panzisjukhuset har man citerat pappan till ett treårigt offer och han säger;

– Vi ber att regeringen gör allt så att våra barn slutar att bli våldtagna. Polisen, MONUSCO (den fredsbevarande operationen i Kongo) och de lokala myndigheterna är alla medvetna om vad som händer oss, men hittills har de inte gjort någonting.

Panzisjukhuset drivs av den internationellt kända och prisade gynekologen Dr Denis Mukwege, som har varit ledande i arbetet med att belysa den epidemi av sexuellt våld som pågår i Kongo.

 

Källa: Thomson Reuters Foundation, Panzi Foundation USA

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh