Zakarias Zouhir om Black History Month

Zakarias Zouhir
Zakarias Zouhir

Zakarias Zouhir är ordförande för Afrosvenskarna i Stockholm och starkt engagerad i frågor som rör den afrosvenska communityn. Afrosvenskarna var delaktiga i kampen att ta fram en afrofobirapport och håller också i informativa stadsvandringar i Stockholm. Här ger Zouhir sin syn på Black History Month och Sveriges icke-engagemang kring detta.

Black History Month uppmärksammas i USA, Kanada, England och Tyskland. Sverige uppmärksammar inte dagen, borde vi inte göra det?

BHM är återkommande för att uppmärksamma minnet av viktiga personer och händelser i historien om den afrikanska diasporan i USA och det är bra och viktigt.

Självklart skall vi ha en solidaritet svarta människor emellan över hela världen, men man får inte sticka under stolen med att vi har olika historia (men drabbas av afrofobi världen över), mellan till exempel Sverige och USA. Majoriteten av afroamerikanerna har sina rötter från den svarta förintelsen (slaveriet) till skillnad från afrosvenskar, där 60 % är födda i olika afrikanska länder och 45 % är födda i Sverige. Mot bakgrund av detta menar jag att vi som afrosvenskar borde lägga mer krut på att uppmärksamma till exempel den 9 oktober, något Afrosvenskarnas riksförbund lyft upp i många år.

Vad ser du för fördelar/nackdelar med Black History Month?

Fördelarna med Black History Month är att det är viktigt att vi som människor med afrikanskt påbrå, stärker oss själva och avkolonialiserar oss från den förintelse den svarta kroppen utsatts för, men också för att visa våra unga att Afrika inte började med slaveriet utan att vi har en stor historia långt innan detta och att vi har många stora kvinnor och män som kämpat för den frihet vi har idag. Vidare ska vi också fortsätta vår självstärkande kamp mot ett jämlikt samhälle där vi ska vara en självklar del och inte minst att vi själva äger denna fråga eftersom det samhälle vi lever i visat gång på gång att man inte är intresserad av att lyfta upp detta. Däremot tycker jag att Black History Month i Sverige skall kopplas till Sverige och dess långa historia med Afrika som inte heller var så trevlig.

Det pratas ibland om att Sverige är ”färgblinda” och har en väldigt självgod självbild när det kommer till rasism och segregation. Den egna inblandningen i kolonialismen glöms gärna bort. Håller du med?

Jag kan inget annat än att hålla med i denna fråga, men måste samtidigt (med risken att några afrosvenskar kan bli sura på mig) sticka ut hakan och säga att; Anledningen till att den svenska självgoda bilden och hycklandet kring Sveriges roll i kolonialismen och förintelsen av svarta människor kan upprätthållas, delvis beror på oss som afrosvenskar. Många av oss har länge varit upptagna med att blicka ut mot USA, vilket inte är helt fel, men detta har gjort att vi glömt att peka på Sveriges roll och historia. Våra bröder och systrar i USA lever inte i ett hundraprocentigt jämlikt samhälle, men de har kommit en bra bit i kampen om sina rättigheter – något vi borde lära oss ifrån och praktisera i Sverige för att tillgodose våra rättigheter. Här ligger vi långt efter, i skillnaderna mellan afrosvenskar och vita svenskar, något som visas i afrofobirapporten som Afrosvenskarna var med kämpade för.

Med detta sagt hoppas jag att vi som afrosvenskar enas på riktigt och uppmärksammar den 9 oktober (minnesdag för Sveriges avskaffande av den transatlantiska slavhandeln), eller den 25 mars (FN:s internationella dag till minne av slaveriets offer), eller varför inte Badins dödsdag på Stockholms slott.

Vilken revolutionär eller revolution/framsteg i de svartas historia fram till idag tycker du är viktigast att lyfta fram?

De finns många internationella svarta hjältar att lyfta fram, men som afrosvenskar är vi inte där anser jag. Det finns en hel del dagar och afrosvenska hjältar sedan 1600-talet att lyfta upp i svensk historia och som berör oss som afrosvenskar än idag. Afrosvenskarna i Stockholm driver till exempel just nu en unik stadsvandring i gamla stan där man under cirka 1,5 timme går genom olika byggnader, gator och skepp med mera, som är kopplat till Sverige och den transatlantiska förintelsen. Detta är något många afrosvenskar och majoriteten i samhället inte känner till. Vi måste kräva att rätt historieskrivning publiceras i våra skolböcker om Sverige deltagande i kolonialismen av Afrika.

 

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Det Norrland och Tobago har gemensamt

Jag kommer från Norrland. Jag är uppväxt i Umeå med milsvid barrskog några kilometer utanför stadskärnan, becksvarta vintermånader med meterdjup snö och stadsbussar med kedjor på däcken. I mina tonår kände de flesta till varandra, många med mer eller mindre smickrande epitet. Det var “Cykel-Ingemar”, “Nicke på Stan”, “Sport-Maria” och “Knark-Dan”. Det var en tillräckligt liten stad att du inte kunde komma undan med skit, hade du gjort något dumt var det svårt att sopa det under mattan. Vi kände också en tydlig distans till södra delen av Sverige med sina storstadsregioner, det var en värld som var helt separerad från vår. Vi hade våra egna regler och värderingar. Samtidigt fanns det en enorm längtan av att komma bort, att bryta sig ut från det ställe där alla visste exakt vem man var och hur man var. Jag visste att i Stockholm kunde jag bli vem som helst, vem som helst jag ville vara.

Idag känns den tiden som en helt annan värld. Men trots nitton år främst i Stockholm kallar jag fortfarande Umeå för “hemma” och kommer förmodligen alltid att göra det. Vad nu “hemma” än är, det kräver ju en hel krönika för sig.

Tobago. Foto: Anna Wedin, Afropé
Tobago. Foto: Anna Wedin, Afropé

Sedan jag lämnat Umeå bakom mig har jag varit på äventyr över hela världen, men allra mest rest till Karibien och den lilla ön Tobago. En av de längre vistelserna varade i sex månader. Systeröarna Trinidad & Tobago är ett land som vid första anblick kanske verkar vara den kompletta motpolen mot kalla, snöiga Umeå. På den mindre ön Tobago, med dess turkosa korallhav och fuktiga djungel, är det aldrig tyst. Musik hörs överallt – från bilar, från hus, kyrkor och affärer, från dundrande soundsystems på gatan och till och med från högtalarsystem fastmonterade på cyklar. På Tobago skrattar man med hela kroppen och tar i från tårna, till skillnad från Umeå, där ett högljutt skratt antingen betyder att du är full eller fullfjädrad exhibitionist. Det finns många skillnader mellan Tobago och Umeå, men det som slagit mig starkast är inte skillnaderna – det är likheterna. Visst, det tar ett tag innan “exotism-fascinationen” lagt sig. Från början lägger man ju mer märke till det som är annorlunda, det som inte är hemvant. Men ganska snabbt kände jag igen en gammal och väldigt välbekant känsla.

Port-of-Spain, Trinidad. Foto: Anna Wedin, Afropé
Port-of-Spain, Trinidad. Foto: Anna Wedin, Afropé

Att “alla känner alla” är inte så konstigt. Den lilla ön har beräknat antal invånare till ca 60 000 invånare. Du kommer definitivt inte undan med skit på Tobago. Personer som är i osämja är tvungna att lägga det åt sidan vid födelsedagsfester eller eller andra sammankomster. Det går helt enkelt inte att undvika varann. Till skillnad från i Stockholm kommer du aldrig att kunna vara en skitstövel och tro att du anonymt kan glida in i massan och glömma det efteråt. Tobago har en slags hatkärlek till den större systerön Trinidad. På Trinidad finns jobben, industrierna – pengarna. Det är också på Trinidad regeringen sitter och på den mindre ön Tobago känner man sig ständigt förbisedd och ignorerad. Som ung på Tobago vill du “ut”. Det är det gängse uttrycket för utomlands – “outside”. Det finns inte särskilt många val på Tobago, och dom unga vill till USA eller Europa, till äventyren.

Trots sin rikedom på humor, musik och underskön natur är inte Tobago ett privilegierat land. På ett sätt är problematiken på Tobago betydligt djupare än vad den är i Umeå. Tonårsgraviditeter, drogproblem, korruption och avsaknad av jobb är vardag. Men den speciella känslan som finns på ett ställe som har en distans till “de som bestämmer”, ett ställe där alla känner alla och har stenkoll på varandra, ett ställe där naturen ligger just runt knuten och alla är så hemvana men samtidigt vill bort… Den känslan är så exakt spot on att det nästan känns kusligt. På ett sätt kändes det som att jag flyttade tillbaka hem när jag bodde på Tobago. I Stockholm har jag ju ett helt annat liv, jag är anonym – på gott och ont. Den anonymiteten kan ibland kännas skön och ibland driva mig till vansinne.

Jag tror att vi ofta lägger allt för stor fokus på den kulturella tillhörigheten att vi bortser från alla andra parametrar som kan vara minst lika betydelsefulla. Jag tror knappast jag har mer gemensamt med en 60-årig man uppväxt i Stockholms innerstad än en tjej mitt i livet från Tobago. Så varför då stirra sig blind på nationalitet och kulturell tillhörighet i första hand? Lika lite som jag själv vill bli tillskriven hela min identitet på att vara vit och svensk vill jag attribuera samma stereotypa identitet på andra.

 

Lisa Pernbrink
Lisa Pernbrink