Julia driver ett barnhem för Kenyas gatubarn

Alla har vi mött orättvisor och sett människor lida. En del väljer att göra allt de kan för att förändra situationen till det bättre. Julia Snive från Småland är en av dem. Hon driver, tillsammans med en kinesisk tjej, ett barnhem i Kenya.

Utlfykt!
Utlfykt!

Berätta lite om dig själv, din bakgrund? Hur hamnade du i Kenya?
Jag sitter just nu på en buss i Uganda. Jag har varit här och hälsat på en svensk tjej som likaså hon driver ett barnhem med ett gäng killar. Så givande, stärkande och inspirerande – just för att jag känner mig ganska ensam i det jag gör. Även om jag har vänner och familj som stöttar och uppskattar allt som jag gör, så är det ingen som verkligen förstår. Och det är ju heller inget jag kan kräva. Men just därför betyder det väldigt mycket att träffa en ung tjej i samma situation. Planen är att komma hem till Sverige i maj… Om jag orkar lämnar mina pojkar …

Det hela startade med att mitt stora intresse i livet blev dans vid 12 års ålder. Jag bestämde mig för att gå en danslinje på gymnasiet. På skolan träffade jag flera afrikaner som kom från Eritrea. Där började mitt Afrikaintresse – eftersom de var så grymma på att dansa! Jag bestämde mig för att efter gymnasiet åka till denna ”exotiska” kontinent.

Två år efter min student kom jag till Sydafrika. Efter ytterligare två år kom jag till Kenya för första gången, 2009. Jag hittade i en tidning en annons om Birka folkhögskola som hade en Afrikalinje med fokus på Östafrika. Vi åkte till Kenya i tre månader. Och där hamnade jag på ett barnhem utanför huvudstaden Nairobi. Det var 100 barn i alla åldrar. Jag kände lite smått panik, men började drömma om ett mindre. I området fanns väldigt många tonårspojkar som sov ute och tog en massa droger. Kanske kunde jag hjälpa dem på något vis? Jag kom hem till Sverige med en massa tankar.

Grace och Julia, som driver barnhemmet JIA Courage Children's center tillsammans

Vad gör du där just nu? Hur blev du involverad i barnhemsprojektet?

Det stora barnhemmet utanför Nairobi kontaktade mig och berättade om Grace som var igång med att starta ett hem för dessa pojkar. Och att hon behövde hjälp. Efter att ha jobbat ihop pengar hemma i Malmö så åkte jag ner igen. Besökte det lilla hem hon hade startat upp med tio killar i ett plåtskjul – och föll direkt för deras attityder och livsglädje. Sedan den dagen 2011, så har jag och Grace haft delat ansvar för detta barnhem som idag har 22 pojkar och tre anställda. Det har varit en lång resa på fem år från det där plåtskjulet till dagens jättehus som vi bor i. Varje månad skickar jag och Grace ner 10-20 000 kr tillsammans med våra vänner och familjer som sponsrar dessa pojkar. Emellanåt får vi hjälp av skolor, kyrkor och andra organisationer. Det handlar om småsummor som tillsammans blir stora. Det är med nervositet som jag varje vecka kollar pojkarnas plusgiro-konto. Efter alla mina böner och tillrop så har allt än så länge gått bra gått bra. Tacka vet jag min familj och Facebook!

Julia på marknaden
Julia på marknaden
Lyckan med solmogen mango!
Lyckan med solmogen mango!

Hur ser dina dagar ut? Vad är de största glädjeämnena? Vad är de största sorgerna?
Mina dagar går ut på att styra upp så mycket som möjligt. Sysselsätta personalen och se till att de gör det de ska. Se till att pojkarna mår bra, har det de ska och kommunicera med alla skolor. Alla utgifter och inköp. Inreda och planera i hus och trädgården. Ha kontakt med familjerna och socialen. Allt detta håller Justice tillsammans med Christine sakta med säkert på att ta över, så att jag kan åka hem till sommaren med ett tryggt hjärta.

Under dessa år har jag hela tiden åkt ner till Kenya två gånger om året. För att se så att allt fungerar som det ska. Till min stora besvikelse när jag kom ner i december, var det mycket turbulens. Alla var glada, eftersom jag var där, men oj vad det klagades och kom fram en massa om den man som vi hade haft anställd. Och inget hade vi anat! Så deppigt och sorgligt. Det fanns en stor rädsla från pojkarnas sida, och han hade misskött stora summor pengar. Pojkarna hade gått hungriga! Grace och jag var där tillsammans med pojkarna under jul och nyår. Vi bestämde oss för att avskeda mannen. Det blev minst sagt drama, men vi var beredda. Socialen och väldigt många andra nåddes av informationen och ville på olika sätt hjälpa till – både på gott och ont.

Det har alltid varit jag som stått närmast pojkarna, och därför fick jag all skit av de som tyckte att vi gjorde fel som sa upp mannen. Det kom olika anklagelser mot mig från denna man och det stora barnhemmet. Jag fick likaså hot om att snabbt lämna landet. Grace valde att åka hem, medan jag gjorde tvärtom – struntade i min hembiljett och mina lärarstudier på Malmö högskola, och stannade! Det har varit väldigt jobbigt många stunder. Gråt och skratt om vartannat.

Men pojkarna har hela tiden påmint mig om varför jag var tvungen att stanna. ”If you disappear, we disappear”. Det fanns inget annat att göra än att stå på mig mot alla de som var emot oss. Jag trodde hela tiden på att ärlighet och kärlek övervinner allt! Två veckor in i januari hittade vi ny personal, nytt hus och nya skolor till alla 22 pojkar! Jag kämpade arslet av mig, och är i dag så tacksam för det. Än har vi inte nått målet, men vi är en bra bit på vägen! Vi vill börja odla och ha djur i trädgården. Använda oss av solpaneler och biogas. Spara, återvinna och utnyttja vår planet så lite som möjligt.

Vår nya personal består av Justice, 25 år gammal, som är pojkarnas bästa lärare från deras före detta skola. Han är social, glad och älskar fotboll och dans. Alla pojkarna drömde om att få bo med honom. Så ja, lycka! Vi har kvar vår Christine som lagar mat, och Winfried som städar. Under tiden jag är här, vill jag hitta en till man som jag kan lita på, är bra med pojkarna och som kan hjälpa Justice. För även om dessa killar är så duktiga, tacksamma och väluppfostrade, så är det inte alltid lätt att hantera antalet! Vi behöver hjälpas åt!

Barnhemmet heter JIA Courage Children's center och ligger i Nairobi
Barnhemmet heter JIA Courage Children’s center och ligger i Nairobi

Varför är det ”endast” pojkar på barnhemmet? Vad har pojkarna för olika typer av bakgrund?Pojkarna kommer från fattiga familjer där de inte hade mat eller utbildning, blev slagna, utnyttjade eller helt enkelt inte hade någon som brydde sig. Därav var gatan med gemenskap enda alternativet. För att överleva hungern och nattens kyla började de ta tunga droger såsom dricka alkohol, röka marijuana, sniffa skolim, samt bensin från både bilar och flygplan. Det gjorde att de blev helt borta och höga, och slapp äta mat på flera dagar. Det är ovanligt att se flickor på gatan, eftersom flickor med problem trots allt oftast stannar kvar i hemmet och kanske blir utnyttjade med hushållsarbete eller prostitution. I dag beräknas det finnas cirka 30 000 gatubarn i Kenya, varav nästan alla är pojkar från åtta år, med en flaska lim eller handduk med bensin i handen. Alla våra pojkar har hittats på gatan, och majoriteten har kommit via polisen. Polisen har omhändertagit vissa, och frågar om vi kan hjälpa till. Har vi pengar och husrum hjälper vi gärna till. Men först görs hembesök i hopp om att de kan flytta hem i stället.

Våra pojkar är mellan 11-18 år, och går i dag alla i skolan måndag-lördag. De har alla toppbetyg och är stora talanger i fotboll, musik och dans. Vi har kontinuerlig kontakt med deras familjer, i hopp om att de en dag kan flytta hem. Den dagen de slutar gymnasiet vet jag inte riktigt vad som händer, vi har inte kommit så långt än. Men en sak vet jag, jag har gjort skillnad i dessa pojkars liv.

Några av killarna i sitt rum
Några av killarna i sitt rum

Hur orkar du? Och vad är ditt motto här i livet?
Jag utför ett tungt, men väldigt viktigt arbete. Regeringen väljer att inget göra, så jag väljer att göra det lilla jag kan. Vardagsglädjen för det lilla och pojkarnas framsteg och utveckling gör att jag orkar fortsätta. Likaså tillgången till all musik och dans som finns här! Men viktigast av allt är ändå mina föräldrar hemma i Småland. De ställer upp i vått och torrt. De har lärt mig om tacksamheten, enkelheten och glädjen till livet. Vi blir som lyckligast tillsammans och av att hjälpa varandra! Litet som stort. Precis som alla våra rättigheter, så har vi skyldigheter att göra något för andra! Speciellt om vi är födda i ett land som Sverige där vi egentligen har allt vi kan önska. Helt gratis får vi tak över huvudet, mat och utbildning!

g├Âra armband

Hur kan intresserade stötta projektet? Vad behöver ni hjälp med?
Vi har mellan 20 000 och 25 000 kronor per månad i fasta utgifter, för att driva barnhemmet. All ekonomisk hjälp är välkommen! Alla som har möjlighet är varmt välkomna att bidra.

Så här kan ett brev till en sponsor se ut
Så här kan ett brev till en sponsor se ut

Postgirokontot är 169 39 23-3 och alla bidrag är välkomna.

Så här ser månadsutgifterna ut för barnhemmet:
Hushyra: 4500 kr
El: 1000 kr
Vatten:1000 kr
Grundskola för 16 killar: 350 kr/månad (Inkluderar läxhjälp och prov)
Gymnasiet för 6 killar: ca 1000 kr/person och månad
Mat: ca 1300 kr/vecka
Uniformer + skor : 300 kr person/år
Böcker + pennor : ca 300 kr person/år
Löner: 2000 kr, 1000 kr, 1000 kr. per månad

Helena Svensson
Helena Svensson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s