Filmrecension: Girlhood

Filmen Girlhood, som hade premiär på svenska biografer i slutet av november 2014, är en fransk ungdomsfilm med endast svarta, unga, kvinnliga huvudaktörer. Några svarta män finns i birollerna och vita aktörer finns diffust i bakgrunden utan att vara någon viktig del i filmens handling. Det har självklart varit en snackis i Frankrike på samma sätt som Raskortet blev en snackis i Sverige, även om detta är en dramatiserad film och Raskortet var en dokumentär.

Skärmdump från filmen
Skärmdump från filmen

Att det i den afropeiska diasporan nu börjar komma filmer med fokus på afropeér tycker jag är mycket positivt. Inte minst blir det uppenbart att dessa filmer saknas, då man faktiskt reagerar det, när man ser en film som denna. Särskilt när det är filmer som inte befäster stereotypa föreställningar av svarta människor. I den här filmen finns de med så tillvida att det utspelar sig i en förort till Paris, med sina enorma miljonprogram, men i övrigt blir vi relativt förskonade från att befästa gamla stereotypa föreställningar. Girlhood har utsetts till Bästa Film av Stockholm Filmfestival 2014.

Skärmdump från Girlhood
Skärmdump från Girlhood

I huvudrollen ser vi Karidja Touré som Marieme som en ung tjej på väg in i vuxenvärlden. Hon bor med sin ensamstående mamma, sin storebror som gärna vill ha kontroll över Marieme och sina två småsystrar. Hon har fått hjälpa till hemma en hel del då hennes mamma arbetar hårt som städerska för att kunna försörja familjen, vilket gör att hennes resultat i skolan inte räcker till den gymnasieutbildning Marieme vill gå. När utanförskapet blir så konkret så väljer Marieme att gå hela vägen in i det. Hon börjar umgås med de tre välsminkade och kaxiga Lady, Adiatou och Fily (Spelade av Assa Sylla, Lindsay Karamoh och Mariétou Touré). Det är en hård väg för fyra unga tjejer och det blir tydligt i filmen hur grupptryck kan påverka en ung person, samtidigt som det också blir uppenbart hur ett hårt liv avtrubbar och påverkar till en hård och kaxig attityd.

Det finns ingen romantisering över den hårda tillvaro tjejerna lever, med kriminalitet, utanförskap, en hård miljö, utan betraktaren får se det precis så hårt och brutalt som det kan vara. Det är självklart svårt att inte försöka dra paralleller till Sverige och de man finner är oräkneliga. En liknande film hade enkelt kunnat skapats i Sverige, baserat på de omständigheter som råder även här.

Filmen är stark, mycket vackra bilder, samtidigt som den är rå, sorglig, men till viss del även stärkande. Vänskapsbanden i filmen är tydliga och mycket starka. När man ser denna film är det lätt att förstå hur starka gängbildningar faktiskt kan bli och i en miljö där värme och kärlek inte är det mest påfallande, blir vänskapsbanden den starkaste källan till kärlek. Filmen hade fått högsta betyg av mig, om det inte vore för det märkliga slutet…

Regissör: Céline Sciamma

Filmtrailern kan du se här:

Fyra av fem blir betyget:

betygbetygbetygbetyg

Fatou Touray
Fatou Touray

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s