Jag är uppvuxen i ett relativt feministiskt samhälle, där män och kvinnor till synes är lika mycket värda, med uppenbara brister, men i ett samhälle som är på rätt spår. Det är fel för en man att säga att han lät mig vinna ”för att jag är tjej” även om så var fallet. Det är fult att säga ”hon är bra för att vara kvinna” och de män som utbrister sådana kommentarer räknas som omoderna, mansgrisar, gubbar.

Jag var en riktig pojktjej som liten och tydde mig mer till killarna än till tjejerna. Vi spelade fotboll, basket och lekte Batman & Robin, då jag var Robin… Inte Catwoman. Könsrollerna i lekarna avgjordes snarare av individuella beslut. Tjejerna ville oftast vara Catwoman om de ens ville vara med och leka, men oftast tyckte dom att vi var för aggressiva när vi hoppade runt och attackerade närmsta soffgrupp eller garderob. Tjejerna valde tidigt att vissa sporter inte var deras grej, många av dom tror jag anammade sina närmsta kvinnliga förebilder som hellre gjorde något annat medan killarna sprang omkring och kastade bollar hit och dit.

Jag blev nyligen nominerad till ”Best upcoming female artist” i Purely Gambian Entertainments Awards Night. Man har kunnat rösta online samt via sms och i slutändan räknas rösterna (av vad jag har förstått) i samråd med en jurypanel. När man sitter i studion eller förbereder sig för en spelning så tänker man nog aldrig på dom där bonusgrejerna som kommer med att vara en artist. Galor, prisutdelningar eller ens smågrejer som att gå före kön, bli särbehandlad och specialinbjudningar till VIP-evenemang som man annars hade drömt om, men nu inte riktigt reflekterar över.

Som liten var det kändislivet jag drömde om. Snygga bilar, kläder, makeup-artister och allting jag skulle göra på min fritid med ALLA MINA PENGAR. Alla resor och hus som jag skulle unna mina föräldrar och alla autografer jag skulle skriva efter spelningarna. Jag tänkte sällan på arbetsmödan jag faktiskt skulle lägga ner. Att musik trots att det är det bästa jag vet, faktiskt är ett jobb. Ett rätt ansträngande jobb.

”Du är ju den som faktiskt förtjänar det här priset!” en annan artist som nominerats i andra kategorier sms:ade mig lite uppmuntrande ord. I hela världen fördelas priser över ”manlig” eller ”kvinnlig” men en av mina första tankar var att jag inte vill vara den bästa tjejen. Jag vill vara den bästa, bästa. Som i skolan. När man blev vald först på gympan. Eller som när man var den enda som hade fått MVG på ett prov. Jag fattar varför dom delar upp kategorier på detta viset, speciellt dum är jag inte. Det är som om Hiphop-artister skulle jämföras med Country-artister. Det skulle inte riktigt vara rättvist, eller jämförbart på något vis.

Hela livet har vi väl egentligen blivit kategoriserade.

Kvinnliga artister blir ständigt anklagade och verbalt attackerade för att de säljer på sex, artister som Rihanna, Miley Cyrus, Beyonce och så vidare. Sällan talar vi om männen som D’Angelo och Ll Cool J (kanske mindre aktuella) men som minst lika sex-säljande individer. Är det någon skillnad om en man ställer sig på en scen eller ett skivomslag inoljad i bar överkropp än om en kvinna gör detsamma med en bikini på sig. Det motsatta könet eller en person som är attraherad av just dess könsroll kommer nog likadant se hen som ett sexobjekt.

Samtidigt tror jag helt ärligt att så sexig som en man kan finna en kvinna i en snäv klänning med urringning, finner jag en man i en välpassande kostym och slips.

Jag har aldrig velat vara en sådan artist som behöver sälja sex för att sälja musik. Jag har aldrig velat välja ett kön eller en sorts person som min målpublik. Jag vill att femåringen på dagis likt 90-åringen på ett boende ska kunna lyssna och relatera till ämnena jag sjunger om eller kunna dansa eller njuta av harmonierna musiken ger. Jag vill att mina muslimska släktingar ska kunna titta på mitt albumomslag eller min nya musikvideo och vara stolta. Jag vill att mina syskon, mina föräldrar och mina vänner ska kunna tala om mig och säga att ”det där är VÅR Aminatah”.

Jag vill helt enkelt bara vara så bra som det går. Men inte BARA vara bra, inte bara vara bra, för att vara tjej.

Här är vår nya musikvideo till låten ”Don’t mean nothing” Artenola feat. Aminatah