För ett tag sedan var jag på teambuildingresa med mitt jobb. Vi var iväg i dagarna två och ämnet var ytterst intressant med självtester, diskussioner och workshops som handlade om självkänsla och hur vår självkänsla påverkar våra relationer, gruppsammansättningar och kommunikationen med arbetskamrater på arbetsplatsen.

En bra självkänsla innebär bland annat att man tror på alla människors lika värde, inklusive sitt eget människovärde och är nöjd med sig själv precis som man är. En av grundteorierna i konceptet är att alla människor föds med en opåverkad självkänsla och att denna befästs eller reduceras beroende på vilken typ av kärlek man får av sin omgivning under uppväxten. Hur hög eller låg självkänsla man har påverkar då enligt samma teori vilken typ av människa vi blir som vuxna och hur vi behandlar andra i vår omgivning.

Förutom att jag lämnade kursgården med en massa bra verktyg för hur jag på bästa sätt ska samarbeta och kommunicera med mina kollegor och medmänniskor så fick jag mig en hel del tankeställare.

Jag har efter detta funderat mycket på hur vi förmedlar vår kärlek till våra barn. Vilka krav vi egentligen ställer (omedvetet) och vilken börda vi ålägger barnen när vi förväntar oss att de i gengäld för vår villkorade kärlek ska prestera något tillbaka. Som att vara duktiga i skolan, idrott, hobbys och helst av allt tillhöra eliten i allt de företar sig. En elit som inte sällan är både vit och manlig. Hur vi även uppfostrar flickor och pojkar på olika sätt. Vår samhällsnorm i dagsläget är extremt individualistisk och kräver en hel del prestation av den enskilda individen. Undra hur till exempel barnen till dagens curling-föräldrar kommer att agera i vuxen ålder och hur det i sin tur kommer påverka samhället.

Nyligen såg jag dokumentären ”Kvinnors liv och möjligheter” på UR som handlade om hur kvinnors liv i olika delar av världen såg ut. I en del länder var det hjärtskärande att se hur man i samhället, kollektivt och mycket medvetet uppfostrar flickor att tro att de ingenting är värda. Flickor som växer upp till kvinnor med mycket låg eller ingen självkänsla och samtidigt via sin uppfostran för ett förödande arv vidare som skapar män som anser att kvinnor inte har samma människovärde som de själva. I en del länder har det resulterat i en slags nationell våldsepidemi mot kvinnor och den rör sig tvärs igenom alla samhällsskikt. Det låter så sjukt, onaturligt och rubbat men är verklighet, nutid och sanning.

Ett av länderna som dokumentären besöker är Kenya där man genom ett mycket framgångsrikt projekt som innebär att man ger så kallade ”mikrolån” till främst kvinnor har sett en positiv trend i hur samhället förändras till det bättre. Efter forskning kring varför det var så just i fallet Kenya visade det sig vara mycket enkelt. När kvinnorna fick det bättre ekonomiskt investerade de pengarna i sina barn. Barnen fick bättre mat, kläder och framförallt möjligheten att gå i skolan. Kvinnorna fick en högre ställning i samhället då de blev mer självständiga, oberoende och självförsörjande. Jag tänker att självkänslan hos dessa kvinnor ökar med tiden, förhållningen till barnen och även uppfostran förändras och därmed sker en förändring av hela samhället från grunden.

Jag kan och vill också vara med och påverka samhället till det bättre. Jag kommer att börja med att älska och förlåta mig själv och acceptera hela mig som människa, kvinna och mamma. Försöka älska mina barn villkorslöst och att inte vara dömande varken mot mig själv, dem eller andra. Att lära dem genom att vara en sund förebild, älska och stå upp för mig själv och i förlängningen också andra.

Vi ser konsekvenser för hur man genom att fostra en generation på fel sätt reducerar självkänslan hos en hel grupp och kan på så vis forma ett helt samhälle negativt med förödande konsekvenser. Jag tänker på min roll som mamma till ett afro-svenskt barn och hur viktigt det är att motverka de strukturer i samhället som i längden kommer bidra till att mitt barns självkänsla påverkas negativt. Jag tänker på min roll som kvinna i Sverige där jag åtnjuter ett privilegium med rättigheter som miljontals kvinnor världen över skulle anse vara ren fantasi. Jag tänker använda mina fördelar för att bidra till att fostra en generation med villkorslös kärlek. Jag tänker använda det för att förändra det jag kan, mig själv, hoppas att mina barn ska ta efter och förhoppningsvis se samhället förändras. Ett samhälle som gillar olika och där alla får och kan vara sig själva.

Ett gammalt kinesiskt ordspråk lyder: En lång resa börjar med ett litet steg. Jag har redan börjat ta mitt lilla steg, hur kommer du göra?

ps.

Om du är intresserad av att läsa mer kring självkänslotriangeln rekommenderar jag att surfa in på denna hemsida och se filmen. Det finns också möjlighet att göra ett självtest för att ta reda på var i triangeln man själv befinner sig.