Jätteråttor bistår i kampen mot TBC och landminor

Råttor ses vanligen som skadedjur som sprider sjukdomar och smutsar ner. I Moçambique och flera andra afrikanska länder har däremot råttor fått nya viktiga arbetsuppgifter i kampen mot bland annat TBC och som minröjare.

Organisationen Apopo har insett värdet av råttornas känsliga nosar som kan sniffa sig till det mesta och specialtränar därför råttor till att känna igen vissa ämnen. Råttornas träningsläger är förlagt till Tanzania där man förutom att specialträna råttorna även bedriver forskning för att utöka råttornas användningsområden.

Gambiansk Jättepåsråtta. Foto:
Gambiansk Jättepåsråtta. Foto: Derek Keats

I dagsläget används råttorna till att röja minor på ett flertal håll i världen, bland annat i Moçambique. Landminorna i just Moçambique härstammar från landets frigörelsekrig som pågick 1964-1975 samt det 16 år långa inbördeskriget som fick sitt slut 1992. För att säkra landområden där minor grävts ner tränas råttorna i att kunna lukta sig till de sprängämnen som använts i minorna och markera när de hittar dessa ämnen. Eftersom råttorna inte väger mer än 0,7-1,5 kilo utlöser deras tyngd inte minorna och kan, när råttorna sniffat sig fram, desarmeras. Arbetet med att röja minor har på det här sättet kunnat effektiviserats då 2 råttor kan röja ett område på 200 kvadratmeter på två timmar, något som tidigare tog en hel dag för två minröjare. Råttornas arbete med att röja landminor har i Moçambique inneburit att stora landområden har kunnat säkrats och att mark nu åter kan brukas för odlingar och inbringa inkomster.

Förutom att röja landminor tränas nu dessa råttor till att känna igen lukten av tuberkelbakterier, mikroorganismen som orsakar TBC. Genom att placera ut prover av slem, som människor hostat upp ur lungorna, i glasburar kan råttorna undersöka uppemot 100 prover på 30 minuter, en mängd som tar ett tradionellt laboratorium 4 dagar att testa. Genom att stanna vid ett provrör eller gnugga sina ben vid provet markerar råttorna att provet innehåller tuberkelbakterier och det tas därefter vidare för att genomgå ytterligare test för att säkerhetsställa att det rör sig om TBC-smitta. Även här har Moçambique haft stor nytta av denna nya effektivare metod då landet 2006 utlyste ett nationellt krisläge på grund av ett TBC-utbrott, och ifjol var cirka 60 000 människor infekterade, enligt landets sjukvårdsdepartement.

Råttorna som får denna specialträning för att kunna upptäcka landminor eller tuberkelbakterier är av rasen Gambiansk jättepåsråtta och kallas lokalt i bland annat Gambia för Dix. Som fullvuxen väger råttorna cirka 0,7-1,5 kilo och blir cirka 30-40 centimeter långa, plus den cirka 40 centimeter långa svansen.

I framtiden hoppas man kunna utöka råttornas arbetsområden till att innefatta sniffande efter narkotika för att hjälpa tullen, samt att leta efter överlevande efter jordbävningar. Råttornas förmågor när det kommer till att lukta sig fram är nästintill obegränsade och det är snarare råttans något skamfilade rykte som sätter käppar i hjulen för deras utveckling och användningsområden.

Anna Wedin
Anna Wedin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s