Under CinemAfricas Diasporafestival visades ”May Allah Bless France”. Det är rapparen och spoken word-poeten Abd Al-Maliks självbiografiska debutfilm. Filmen har blivit en stor succé världen över och jämförts med moderna klassiker som Boyz n the Hood och Medan vi faller. Om uppväxt, mötet med en grym omvärld i Strasbourgs förorter och om hiphopens förlösande skaparkraft.

Filmen är helt i svartvitt och det är ett intressant grepp. Märkligt nog är det inget jag ens reflekterar över förrän efter ungefär halva filmen. Och då får det väl sägas fungera över förväntan.

Här finns ärlighet, öppenhet, råhet, hopplöshet – och faktiskt även mycket hopp och vilja. En vilja lika beständig som den allestädes närvarande cementen i Strasbourgs förorter, hem till unge Regis, som är begåvad både i skolan och som rapartist. Men som tillsammans med sina kompisar försörjer sig genom allehanda varianter av småkriminalitet.

Jag älskar CinemAfrica och de gör ett fantastiskt jobb. Säkert passar denna film många, men för mig blir det för mycket aggression och hårda ord. Jag har svårt att ta in budskapet under den matta av testosteron och ilska som ligger över stora delar av filmen.

Det blir en trea från mig. Säkert mer från en tittare som är van vid en hårdare jargong än jag.