Det känns lite tråkigt när kristna högtider passerar och man sitter i ett muslimskt land. Framförallt då man inte egentligen firar Jesu-relaterade händelser i Sverige, iallafall inte de flesta av oss. Vi firar ju mest för att ha en anledning till att samla familjen, leka lekar, äta god mat och klä upp oss. Sådana har våra traditioner blivit med vissa inslag av tomtar, kycklingar, kaniner, godis, presenter, brasor och stänger.

Jag visade nu i samband med påsk upp bilder till mina vänner på hur barnen klär sig i Sverige, både för Gambier, Nigerianer och Britter. Alla tyckte att vi var helt galna. ”Sådär kan man ju bara klä sig på Halloween” var vissas respons. Andra frågade om barnen faktiskt klädde sig sådär annars också, men dom verkade ju helt galna. ”Nä, då har dom ju flugit iväg till Blåkulla”.

Traditioner är och andra sidan något man lätt skapar för sig själv. Vare sig dom är religions-, yrkes- eller privatlivsrelaterade. Min rumskamrat och jag har en tradition som infaller varje gång jag har en spelning. Vi går och lägger oss för en Powernap några timmar innan showen, sen fixar vi oss i ordning i separata rum, efteråt möts vi upp i vardagsrummet inför en granskning. Traditionen följs av att vi åker till någon restaurang nära spelningen och peppar lite medans vi går igenom GAMEPLAN följt av att vi anländer till spellokalen som brukar bestå av en lång väntan. Men när det är dags, då springer han ur VIP-området, så nära scenen som möjligt och försöker att både filma och fota så mycket som möjligt ur tusentals vinklar. Många gånger har jag sett honom på scenen från både höger och vänster vinkel under loppet av någon minut. Efter spelningarna skickar han stolt sin ”katalog” till mig och vi granskar tillsammans vad som gick bra och vad som gick dåligt, hemma eller på någon närliggande nattöppen restaurang.

Förra helgen föll vissa av dessa moment bort, fast jag hade två spelningar och jag blev nästintill ursinnig. Inte för att det egentligen gjorde så mycket utan mest för att det var just tradition. Han hade förstört det sammanhanget som gjorde allting till vad det var. Som advent utan adventskalendern eller ljus. Som jul utan familj eller Kalle Anka, eller ja, jag tror att de flesta av oss kan skippa Kalle. Så den här gången var det min tur att förstöra, likt en revansch-sugen ragata och tji fick han.

Inför helgens spelning valde jag att inte berätta något utan tillade lugnt runt hemma utan att berätta något och mina rep med bandet åkte jag iväg till utan ett ord. Men så kom dagen, dagen för spelningen och ut ur sitt rum kom han stegandes med lite frågor i blicken. ”Ska du uppträda ikväll?” Jag suckade lite och tog en liten slurp ur min tekopp. ”Ja…det ska jag”.

”Men hallå, nu hinner vi ju inte!!!” Med ett språng sprang han in i duschen medan han ropade att han ju inte hinner ta en tupplur nu, utfarandes kom han sedan, jäktandes så att han nästan tappade handduken och jag kunde faktiskt inte annat än att le. Vissa traditioner funkar inte varje gång men det faktum att min bästa vän har en så stark passion för min passion att vi till och med har byggt vanor runt omkring det värmer mitt hjärta. Den här påsken blev det inga påskägg men jag fick fira den med en av de människor jag älskar mest i hela världen och med att göra det jag älskar att göra. Så, just så borde alla traditioner vara.