Att vara svensk i en svart, adopterad kropp

En ganska varm dag i februari lämnas ett litet, nyfött barn på barnhemmet Chiquitines. Barnhemmet ligger i staden Cali som i sin tur ligger i Colombia. Barnet är bara några veckor gammalt och har fått namnet Diana Lorena. Senare ska hon få tilltalsnamnet Anni. Anni Diana Lorena, det är jag det!

Små händer och fötter - Foto: Kiqi D Minteh/Afropé
Små händer och fötter – Foto: Kiqi D Minteh/Afropé

Nu kanske du funderar på hur jag vet att det var en varm dag och det gör jag naturligtvis inte. Ingen har berättat för mig hur vädret var, på vilket sätt jag lämnades, eller hur min första tid i livet var. Det finns inga bilder, inga minnessaker, ingen favoritsnuttefilt, inga gosedjur, första nappen, skorna, kläderna eller fina hand och fotavtryck. Inget minne från förlossningen, inga lyckliga bilder på ett nyfött barn, som vilar vid en trött men lycklig mammas bröst, ingen födelsevikt och ingen längd. Det enda minne jag har från mitt första år i livet är ärr på mina handleder. De ärren fick jag från att de spände fast barnen på barnhemmet. De kunde inte hålla koll på oss alla samtidigt. Ärren bleknar inte och blir inte mindre, de har faktiskt till och med blivit större under åren, som en ständig påminnelse om var jag kommer ifrån. Kanske är det just det jag behöver, en påminnelse om mina rötter och min historia.

När jag var drygt ett år kom det två människor till barnhemmet. En man och en kvinna. De var där för att hämta mig och ta med mig till Sverige, Stockholm. Jag skulle bli deras dotter. Nu minns jag såklart inget av det heller men jag vill så gärna tro och tänka att jag var glad över att bli hämtad. Inte traumatiserad över att ännu en gång slitas ifrån min trygghet och min vardag. Jag fick själv barn för snart 2 år sen och sedan dess har jag kommit på mig själv med att fundera mer och mer på sådant här. Det är så lätt att relatera till mitt liv nu, mitt barn och frågorna kommer nu allt oftare. Hur kunde hon lämna mig, hur kändes det, hur mådde jag? Hur gick förlossningen till och tänker hon på mig, min biologiska mamma?

Bara tanken på att lämna bort mitt barn, min fantastiska son med alla hans härliga egenheter, hans underbara skratt, hans härliga funderingar på än det ena än det andra. Att gå miste om alla fina minnen. Förlossningen, hans första leende, första tanden, när han rullade runt första gången, första skrattet. Eller de mindre härliga, men ändå så fina minnena som första bajskatastrofen, första förkylningen och alla sömnlösa nätter. Bara tanken att gå miste om allt detta, att inte få dela mitt hem och mitt liv med den mest fantastiska lilla människa jag vet, det vackraste och bästa jag har, det gör så ont i hjärtat. Vi hör ihop jag och Adrian som Yin och Yang, eller kanske Piff och Puff för vi är båda rätt knasiga.

Jag undrar vilken relation jag och min biologiska mamma hade haft, hade vi också hört ihop? Hade vi skrattat, gråtit och bråkat ihop? Är vi lika tjuriga och envisa, har vi lika kort stubin båda två men lätt att bli glada och glömma fort? Vem är hon och var kommer jag ifrån?

Bäbishand Foto: Fatou Touray, Afropé
Bäbishand Foto: Fatou Touray, Afropé

Jag växte upp i ett tryggt, varmt och fint hem med fina föräldrar i ett gult hus på Enskedefältet i Stockholm. Jag gick på ett jättebra dagis och senare på en bra skola. Jag har aldrig blivit mobbad eller varit utanför varken på grund av min hudfärg eller något annat. Jag har alltid haft fina vänner, riktiga vänner, sådana som alltid finns där när man behöver dem. Vänner som bryr sig och ställer upp. Jag har haft mat på bordet, en varm säng, ett eget rum och hela rena kläder. Trots allt detta har jag ändå en sorg inombords en rotlöshet, en längtan. Så många obesvarade frågor.

Jag är svensk, så svensk man kan bli, mina släktingar spelar fiol i ett spelmanslag. Vi hade en sommarstuga i dalarna, mitt efternamn tog min pappas morfar från en by någonstans i Dalarna för att han tyckte att det var finare än det han hade, Johansson. Jag har alltid älskat midsommar. Äter sill och potatis med stor, kanske för stor aptit. Tittar oftast ner på mobilen, eller ut genom fönstret när jag åker tunnelbana. Värnar om min privata zon och tycker egentligen att lagom är ett himla bra uttryck. Men om du ser mig på gatan, på stan, eller i butiken då ser du inte en svensk tjej, möjligen har du redan bildat dig en rad förutfattade meningar om mig. Jag tillhör de okända. Kanske pratar jag inte ens svenska. Du sympatiserar kanske med Sverigedemokraterna och tycker att jag inte har här att göra, att jag borde åka hem.

Jag blir lika förvånad och förundrad över den reaktion jag kan få när jag presenterar mig. Folk förväntar sig inte alltid att jag pratar svenska och döljer det oftast ganska dåligt. Ibland får jag höra hur bra svenska jag talar, andra pratar engelska med mig.

Frågan kommer ofta snabbt: Är du adopterad? Sen följer nästan alltid ett långt förhör om de mest intima detaljer. Frågor som är känslosamma för mig, kastas rakt i mitt ansikte och jag förväntas artigt svara. Det ju så intressant. Hur gammal var du när du kom hit? Vet du vem din riktiga mamma är? Har du några syskon? Hur är det att leva med dina föräldrar? Ville de inte ha riktiga barn? Känner du dig älskad? Så där står jag, van sedan så många gånger förr. Jag vet precis vad de kommer fråga härnäst och rabblar plikttroget mina svar, som vid det här laget måste låta så inövade.

Det är här problemet kommer för mig. Att vara svensk i en svart, adopterad kropp. Rotlösheten som uppstår när jag tänker på min familj, min släkt och min bakgrund. I skolan hade vi en gång släktforskning. Jag gjorde snällt läxan, gick hem till mina föräldrar och frågade om släkten. Jag fick reda på att vi på något vis är släkt med han som grundade Skansen. Det var ju spännande. När jag tänker på det igen så är det ju inte jag, mina förfäder grundade inte Skansen. De var troligtvis slavar som kom från något land i Afrika till Colombia. Jag har inget med Gustav Wasa att göra, den historien är inte min, fast ändå så är den det. Det blir en krock, en konflikt och så många frågor. Frågor som jag nu känner mig redo att börja söka svar på.

 

Gästskribent: Anni Winnersjö