Intervju om mobbning

Titti är en ung tjej, 22 år gammal och berättar här för Afropé om sin tid som mobbad. Mobbningen skedde i skolan, till och från, i ungefär fyra års tid. Det började när Titti var i 12-årsåldern och pågick sedan upp till 16 års ålder.

Titti Hassan blev utsatt för mobbning till och från i flera år
Titti Hassan blev utsatt för mobbning till och från i flera år

Titti hade precis flyttat från Örebro till Västerås med sin familj och såg fram emot att få börja i en ny skola, samma skola som hennes lillebror gick i. Titti minns inte riktigt hur det var när hon började där, men hon minns att efter ett tag så märkte hon att hennes klasskompisar vissa dagar ville umgås med henne, men andra inte.

”Det verkade som om de ville hitta någon anledning till att inte prata med mig och jag kände mig utstött av mina kompisar”, berättar Titti. ”Ofta ville de inte vara med mig varken på rasterna, lektionerna eller efter skolan.”

”Jag minns att jag grät inför min mamma flera gånger och bad om att vi skulle flytta tillbaka till Örebro, då jag inte trivdes och ville tillbaka till mina vänner i den stad vi flyttat ifrån.”

Du beskriver de här personerna som dina kompisar, upplevde du att de var dina kompisar, även om de också mobbade dig? Ja, det var bara de jag umgicks med. Ibland fick jag vara med dem och jag hade inga andra att vara med, men sen kunde de komma på att jag inte borde få vara med och då gick jag och spelade fotboll med min bror och killarna då jag inte hade någon annan att vara med. En tjej försökte vara med mig ibland, men då brukade hon som var mest styrande i mobbningen av mig, ropa till sig den tjejen och säga till henne att hon inte skulle vara med mig. De andra tjejerna verkade alltid göra precis som den här styrande tjejen sa.

Titti vet inte om det berodde på att de andra tjejerna var rädda för den styrande tjejen, eller om det berodde på att de såg upp till henne, men Titti upplevde inte att de vågade sätta sig upp emot henne, utan gjorde som hon sa till dem att göra.

Jag brukade ofta promenera hem med några av tjejerna i klassen, men ibland kunde jag se hur alla tjejerna sprang ut ur klassrummet och iväg. Jag såg hur de tog en annan väg hem och förstod att de sprang en annan väg för att de inte ville att jag skulle gå med dem.

Jag grät väldigt mycket under de åren som jag blev mobbad. När jag inte fick vara med de andra tjejerna sprang jag ofta hem och gick direkt in på mitt rum där jag bara låg och grät. Min mamma märkte att jag var ledsen och kom och frågade vad som hänt. Då grät jag tröstlös i hennes armar.

Berättade du för din mamma och andra vuxna om det som hände? Ibland berättade jag för min mamma vad som pågick och då brukade hon kontakta någon av de andra tjejernas föräldrar och då fick jag oftast vara med de här tjejerna igen.

Min bror berättade nyligen för mig att han minns en gång så kom alla tjejerna till min trappuppgång och vi skulle prata. Efter en stund kom jag in igen och grät. När han frågade varför jag var ledsen så hade jag svarat att ”ingen vill vara med mig”… Jag minns inte det här själv, men jag har fått det återberättat av min bror.

Jag berättade aldrig för några andra vuxna vad som pågick.

Kände du skam under den här tiden, för att ingen ville vara med dig? Jag skämdes mycket och blev väldigt konflikträdd. Jag var också mycket rädd för att om jag berättade om vad som pågick så skulle de inte vilja vara med mig alls och jag var väldigt rädd för att jag alltid skulle behöva vara ensam.

Fortsatte detta även upp i gymnasieålder? Ja, alltså den tjej som jag upplevde som drivande, började i min klass, medan de andra tjejerna började i en parallellklass. Jag kände mig utstött även där och av samma tjej. Efter ett tag i gymnasiet upphörde mobbningen. Jag vet inte vad som fick tjejen att sluta, men det upphörde i alla fall. Däremot bytte hon skola efter första året i gymnasiet och det var en stor lättnad för mig. Jag kände direkt när hon bytte skola att jag kunde bli trygg igen och inte behövde vara orolig för att bli utsatt igen.

Hur påverkade det här dig under den tiden? Förändrade det dig som person? Ja, jag blev mycket mer aggressiv och jag bråkade ofta med min storebror. Vi slogs mycket och jag tror att jag tog ut mina aggressioner på honom när jag mådde dåligt. Jag ville ofta rymma hemifrån. Bara fly från allt. Jag fantiserade ofta om att rymma till en annan stad eller ett annat land. En gång gömde jag mig i vår källare och var där ett helt dygn. Jag frös, men ville inte gå hem. Jag ville bara försvinna.

Jag var nära att försöka ta mitt liv två gånger. Jag satt på vår balkong och ville hoppa ned, trots att det var flera våningar högt.

Jag försökte också att knivhugga mig själv. Jag körde in kniven mot magen och det kom lite blod. Jag minns all den där ilskan som fanns inom mig och jag minns precis hur jag höll i kniven. Jag var så arg och ledsen. Jag förstod ingenting. Ibland ville de vara med mig och ibland inte.

Hur tror du att det har påverkat dig att du kände dig utsatt för mobbning som barn? Jag tror att det gjort mig till en starkare och mer positiv person. Vid ett tillfälle så såg jag hur flera ungdomar gav sig på en tjej på stan och då sprang jag fram och stoppade det hela. Jag blev så arg när jag såg hur de gav sig på henne.

Varför vill du berätta om det här nu? Jag vill berätta om det för att jag tycker det är viktigt att prata om mobbning. Det är viktigt att alla förstår hur dåligt man kan må om man blir utstött, mobbad och utsatt. Jag vill inte att någon ska behöva känna dessa känslor, därför tycker jag det är jätteviktigt att prata om. Jag vill inte att någon ska behöva gå igenom det jag har gått igenom.

Fatou Touray
Fatou Touray

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s