Att använda n-ordet och m-ordet ute i kulisserna

Det finns regler. Regler för hur man bör prata med och om en vit person, en svart person, en blandad person och för att fortsätta använda stereotyper, en gul och en röd person.

Arkivbild: Fatou Touray, Afropé
Arkivbild: Fatou Touray, Afropé

Det finns regler för hur man kulturellt och politiskt korrekt uttrycker sig. Regler jag inte nödvändigtvis tror på. Regler som vi anpassar då vi är i olika sammanhang. Ni vet, som när det bara sitter vita runt omkring ett bord och någon ”klantigt” utbrister ett rasrelaterat ord med negativ klang och alla skrattar utan att lägga fokus på mer än innebörden av historien. Den situationen, jämfört med om det nu skulle råka sitta en person som direkt associeras med ordet i fråga i samma sällskap. Plötsligt vänds uppmärksamheten mot denne person och historien som berättades rinner snabbt ut i sanden i någon form av rädsla att vara ”en sån’ där rasist”.

Jag vet. Jag är ofta just den personen. Jag måste flina och byta samtalsämne för att diskussionen inte ska bli en sådan där ”nu pratar vi om vad man får och inte får säga”-diskussion.

Du, du som oftast sitter i situationer där din så kallade folkgrupp eller yttre synliga etnicitet är normen, du som stammar lite när du ska beskriva en person som mig – det varierande resultatet brukar i min närhet vara brun, halvafrikan, mörkhyad eller av annan härkomst – och du som känner dig bekväm med att referera till mig som negress, mulatt, svarting eller blatte när jag inte är närvarande, det är dig jag talar om. Och med. Jag förstår dig.

En av Sveriges bästa kvinnliga ståupp-komiker hade en sketch för några år sedan då hon refererade till sin väninna med n-ordet och skämtet var rätt roligt. På den tiden jobbade jag på några olika restauranger och vid ett tillfälle stod jag i baren på en klubb precis då skämtet kläcktes. I en abrupt tystnad vändes alla blickar mot mig och komikern näst inpå ursäktade sig själv vilket var mer pinsamt för mig än det kan ha varit för henne. Några veckor senare stod jag och jobbade på en annan ståupp-kväll och hörde hennes namn kallas när hon närmade sig scenområdet. Mentalt förberedd backade jag ut i personalområdet då skämtet närmade sig sin punchline och skratt följt av applåder ljudade genom hela lokalen. Några minuter senare smög jag tillbaka in i den etniskt helvita medelålderliga folksamlingen och allting var som glömt.

Det jag vill ha sagt med det här är att jag fullkomligt struntar i om du kan uttrycka dig politiskt korrekt framför mig om du inte gör detsamma i andra sammanhang.

Code noir (1742 edition) från slaveriet, med sina kända definitioner av svarta, baserat på antalet droppar svart blod. Boken finns idag utställd på Nantes historiska museum - Foto: Selbymay/commons
Code noir (1742 edition) från slaveriet, med sina kända definitioner av svarta, baserat på antalet droppar svart blod. Boken finns idag utställd på Nantes historiska museum – Foto: Selbymay/commons

Under hela n-ordsdebatten, som jag tycker är berättigad, följde hela m-ordsdebatten med. För er som inte vet, är n-ordet (neger) och m-ordet (mulatt) ord som genom tiden har lett likt en ledhund i rasismens olika vinklar. N-ordet som kränkning och m-ordets ursprung härstammar från slaveriets tider, där m-ordet är en blandning mellan en åsna och en häst och därmed en mer tydlig benämning för ja, vad vi nu vill säga om vi påstår att hästar är bättre än åsnor. Ofta var det en slavägare som med sexuellt våld tagit sig an en eller flera av de kvinnliga slavarna och resultaten som kom av dessa ”relationer” fann snabbt ett namn.

I olika delar av världen finns det ord och benämningar för folk som mig, med en vit och en svart förälder. I Sverige har det länge varit m-ordet som var den vanliga benämningen, i USA ”mixed” och i Gambia ”halfcast”. Jag vet inte vad som är bu eller bä, vi vet nog alla att många afroamerikaner refererar till sig själva med en variant av n-ordet främst inom hiphop-scenen. Men väljer en person utan afrikanska rötter, eller med ett liknande utseende, att nyttja uttrycket så klassas det som otroligt inkorrekt. Vissa säger att det är ett sätt att neutralisera ordet. Kanske är det sant, kanske inte. Kanske har det gått lite väl långt när man inte får kalla sig själv vad man nu vill.

Det enda samlade uttrycket för min identitet som liten var m-ordet. Om någon frågade var jag kom ifrån kunde jag aldrig svara utan att nyttja en hel mening eller få tusentals följdfrågor. Följdfrågor som kanske är roliga att svara på några gånger, men inte varje gång, varje dag. Under min uppväxt hörde jag aldrig någon nyttja ordet på ett negativt vis utan snarare på ett sätt som beskriver någon vacker, exotisk och fin person. Skulle man försöka para ihop en kompis med en person som definierades med det ordet, sågs det som en vinstlott, inte som en nit. Kanske hade vi likt afroamerikanerna och n-ordet försökt men också lyckats att omvända m-ordet till något positivt, kanske.

Det spelar egentligen ingen roll längre. För numera är det fel att använda dessa uttryck. Det är fult, politiskt inkorrekt och tabu att använda beskrivande ord som kan tas som en förolämpning. Alla naturliga skällsord har gått bort, framförallt ord som beskriver hudfärger. Alla hudfärger utom just vit.

För några veckor sedan hade jag diskussionen med en kompis, om hur man ska beskriva en annan människa om allt som kan uppfattas som elakt är tabu. Om jag förklarar att du ska möta upp en person för en arbetsintervju (jag väljer att inte nämna kön för att det kan skapa förutfattade meningar), personen är trevlig, har blont hår, blå ögon och en svart jacka på sig. Mötesplatsen är Stureplan. Hur finner du då denna person? Personen i fråga kanske är en man med råttfärgat hår, en konstig frisyr, är vindögd och har en otroligt bred kroppsfigur till sin riktigt korta längd. Men vi får inte säga så. Vi får inte säga så om personen i fråga hör beskrivningen. Men bakom ryggen funkar det.

Om m-ordet inte längre får användas så är det helt okej med mig. Men i dessa ständiga diskussioner som pågår om att använda rätt ord, inklusive alla kulturgrupper och i grupper av blandad sexuell läggning – är det inte dags att vi bestämmer oss? De som ”missbrukar” orden mest, är i min mening just de utsatta grupperna och ofta på provocerande sätt framför förvirrade stackars lyssnare. Kan vi bestämma oss för vad man får säga och inte får säga? Om skällsorden likt n- och m-ordet verkligen ska försvinna måste vi tillsammans hitta ett sätt att uttrycka oss, både på scen och bakom kulisserna.

 

Relaterat om M-ordet:
Jag vill inte definieras utifrån hur mycket svart eller vitt blod jag bär på

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s