Och man ser på medan Medelhavet förvandlas till en gravplats

Solen skiner vid Medelhavet och himlen är helt molnfri. Turister, främst västerländska, njuter av vädret utmed havets kuststränder. Länderna runt södra Europa och norra Afrika bjuder på njutning och för många är det en tillflykt från den vardag som kanske annars bjuder på stress och funderingar över hur man ska få vardagen att gå ihop. Under samma klarblåa himmel, i samma soliga väder, vid den libyska kuststaden Misratah pågår något helt annat. Här väntar mer än 700 migranter på att borda det 20 meter långa fartyg som snart ska föra de flesta av dem rakt in i döden, ner i Medelhavets vågor.

Dessa migrerande människors vardagliga bekymmer är något helt annat än att pussla ihop dygnets alla måsten med dess timmar. Det här är människor som väljer att chansa, med sina liv som insats, för att kanske nå fram till andra sidan. Den sida de hoppas ska ge dem och de sina en möjlighet till drägligare liv och en vardag där kampen för att kunna köpa nästa säck ris, ge sina barn möjlighet att gå i skola, återhämta sig från en vanlig influensa eller ha råd till livsavgörande mediciner inte längre behöver vara en kamp.

De molnfria skyarna betyder lugnare vatten, som i sin tur betyder att migranterna blir fler än annars. Fler lämnar sina hem i Sub-Sahariska länder som Senegal, Gambia, Somalia och Eritrea, för att söka sig vad de ser som ett ”bättre liv”. Via Lampedusa och över till italienska fastlandet för att sedan ta sig ut i Europa. Enligt EU har fler än 7 000 migranter räddats från Medelhavet sedan i fredags. På bara 24 timmar räddades 250 personer från tre olika båtar ute på det ödesdigra havet.

Båten som i lördags lämnade den libyska hamnen hade mer än 700 migranter ombord och när den kapsejsade ute till havs tog den alla, utom 28 personer, med sig in i döden. Dessa förlorade liv utgör nästan hälften av alla de 1 500 migranter som befaras ha dött på sin väg över Medelhavet hittills i år. Enligt vittnesuppgifter från de få som överlevt har det pratats om närmare 1000 personer ombord, där flera ska ha varit inlåsta under däck och inte getts möjlighet att ta sig ut. Hur mycket påminner inte detta oss om bilderna och berättelserna från de fartyg som skeppade slavar under den transatlantiska slavhandeln…

Enligt BBC kräver nu Italien ett större engagemang från EU gällande havsmigranterna. Särskilt efter den senaste dödsfärden som enligt UNHCR tros vara den allvarligaste i området. Man kräver att ett toppmöte hålls för att lyfta frågan där man anser att Europa inte visat tillräcklig solidaritet.

En kan nog med säkerhet fastställa att människosmugglarna i Libyen ser sina möjligheter till att tjäna pengar på alla desperata migranter som flyr våldsamheter eller ekonomiska svårigheter i sina hemländer. Den politiska krisen i Libyen gör det enklare för smugglarna att få med migranter på de båtar som lämnar landets hamn. En del experter menar att Libyen ensamt är det land som utgör det största problemet med människosmuggling runt Medelhavet just nu. Sett till vad man kunnat läsa om läget den senaste tiden så verkar de vara rätt ute.

En del menar att större insatser till livräddning behövs i dessa områden och kanske är det så. Men framför allt måste vi ju komma till rätta med alla dessa fartyg som lämnar hamnarna. Vi måste få fram bättre och säkrare vägar för flyktingarna att ta sig. Vi måste stoppa smuggeltrafiken och se till att alla människors liv får ett större värde. Vi måste också ge alla migranter en anledning att respektera livet på en högre nivå och inte låta sig dras med i denna smuggelepidemi som pågår i de norra delarna av Afrika. Världen måste på allvar se det som sker på den afrikanska kontinenten och förstå att svartas lidande är lika viktigt som vitas. Svartas liv måste spela roll, också bortom statistik och siffror. Vi måste ges och tillskrivas samma mänskliga värde som alla med västerländsk etnicitet.

Räddningsaktion av 105 flyktingar i en gummibåt - Foto: MOAS/Commonslicens
Räddningsaktion av 105 flyktingar i en gummibåt – Foto: MOAS/Commonslicens

Förra året försökte över 200 000 personer att ta sig vattenvägen från den afrikanska kontinenten över till Europa. Tusentals dog i Medelhavets vågor. Ser världen dessa personer och deras liv som lika viktiga och sörjer man dessa liv på samma sätt som de som dör i katastrofer i vår del av världen?

Den 28 september 1994 förolyckades 852 personer ombord på Estonia. Jämför känslan du kände och hur media reagerade då, med känslan du känner och hur media reagerar nu inför det som sker vid Medelhavet.

Låt detta sjunka in.

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

 

 

Med en fot i två världar

Vikten av att hjälpa sina barn hitta och omfamna sin identitet och känna sig trygga i den

 

”När jag blir stor ska jag gifta mig med en vit man så mina barn blir vackra”

Med en fot i två världarCitatet kommer från ett femårigt barn. Vi är många som umgås i sällskapet och det är ganska stojigt runtomkring men den här kommentaren får alla att stanna upp några sekunder i sitt attaya*sörplande. Reaktionen efter den lilla men lite obehagliga tystnaden blir ett gapskratt åt den lilla flickan och en uppmaning om att det är långt kvar tills hon ska få barn ändå och med ett ”barn säger så roliga saker” fortsätter de vuxna sitt tedrickande och sina diskussioner.

Flickan håller i en docka med långt blont hår och en glittrig kam. Jag frågar henne varför hon säger så och då kommer svaret som får mitt hjärta att gå i tusen bitar; ”för att jag vill att de ska ha ljus hud, det är finast. Man kan inte vara prinsessa om man är mörk och har sånt hår som jag har”. Vi pratar lite till och jag försöker förklara att alla är vi olika men lika mycket värda och att alla människor är vackra på sitt sätt. Jag känner dock att jag inte riktigt vet hur jag ska bemöta hennes ord eller vet vad jag ska säga. Vi åker hem och vår konversation hamnar någonstans i mitt bakhuvud som en liten irriterande tagg som skaver.

Några månader senare sitter jag och nattar min 4-årige son och vi läser som vanligt en saga när han helt apropå ingenting säger: ”Mamma jag vill inte vara brun”. Jag blir så chockad att jag inte säger någonting alls utan säger något helt irrelevant, avleder från ämnet. Jag nattar honom och går ut, fortfarande i chock. Under kvällen kommer insikten kring vad han sa och vad det innebär och jag kan inte hålla borta tårarna. Han tycker inte att hans egen hudfärg duger. Det svider, ingen människa ska behöva känna på det viset och alldeles speciellt inget barn!

Varför min son kände som han gjorde vet jag ju beror på den vithetsnorm och strukturella rasism som finns i samhället idag, det är sorgligt men det är något jag känner till, vet om och bemöter som vuxen. Det jag inte riktigt hade tagit i beräkning var att det påverkade barn och dessutom så pass tidigt. Jag undrar hur och via vilka kanaler och vilka intryck är det som påverkar våra barn till en så negativ självbild?

Och naturligtvis hur man som förälder ska bemöta barnets frågor och funderingar. Hur ska vi hjälpa våra barn att utveckla en identitet och en sund självbild som de trivs med?

Efter mycket letande, läsande, konsulterande och grubblande i ämnet har jag kommit fram till en del saker som jag tycker alla föräldrar med barn som inte är ljusblonda* med blå ögon borde fundera över och tillämpa.

Det första och viktigaste är att alltid föregå med gott exempel vad gäller att behandla alla människor lika och alltid utgå ifrån alla människors lika värde och prata med sina barn om hur alla människor är unika och olika. Att vackert, fint, snyggt är i betraktarens ögon och en känsla man bär inom sig som lyser utåt. Att de duger och är perfekta precis så som de är. Att man också tar sig en funderare över vilka fördomar man kan ha och vilka uttryck de tar sig i vardagslivet.

Det är också viktigt att se till att det finns media såsom till exempel film, serier, spel, böcker och leksaker som speglar barnet utseende och etniska härkomst som barnet kan identifiera sig med. Det är inte alltid helt lätt att hitta men det finns och kommer mer och mer. Det är också viktigt att försöka sålla bort media som inte främjar barnets positiva självbild så gott det går genom att vara selektiv med vad de får och inte får se så länge det är möjligt. Och att alltid försöka föra en dialog (självfallet på barnets ålders- och kunskapsnivå) kring hur och varför det ser ut som det gör. Förhoppningsvis stärker man barnet tillräckligt mycket och utrustar dem med verktyg så de själva kan bemöta och hantera situationer som rör deras hudfärg eller utseende när de uppkommer.

Låta barnet vara delaktigt i och lära känna den andra kulturen och om möjligt resa dit. Det ger barnet en möjlighet att se en annan verklighet och en annan norm där de flesta människor ser ut som de själva. Jag tror det hjälper till att stärka identiteten och hjälpa till att stärka samhörigheten i deras olika ursprung och världar och samtidigt knyta många sociala band.

I vår familj är vi en brokig blandning av både nationaliteter och hudfärger vilket jag ser som en stark fördel. Vår familj, släkt och vänner finns också i och med våra olika etniska bakgrunder spridda över hela världen och det har gett oss ett kontaktnätverk som är både värdefullt och lärorikt. Jag har som vuxen aldrig känt att jag måste identifiera mig som det ena eller det andra utan sett min multikulturella bakgrund som en tillgång som gett mig en möjlighet att förstå och kommunicera med många olika människor med alla möjliga bakgrunder. Det är styrka, glädje och stolthet som jag gärna vill lämna över till mina barn

*Attaya är ett traditionellt sött, grönt te som man dricker i Senegambia-regionen istället eller som kaffe

*Att jag särskiljer (så ingen blir ledsen eller känner sig diskriminerad) beror på att ljushyade barn är överrepresenterade överallt i media så föräldrar till dem har inget att bekymra sig över förutom att överösa dem med kärlek och respekt.

Sami Najami
Sami Najami