Med en fot i två världar

Vikten av att hjälpa sina barn hitta och omfamna sin identitet och känna sig trygga i den

 

”När jag blir stor ska jag gifta mig med en vit man så mina barn blir vackra”

Med en fot i två världarCitatet kommer från ett femårigt barn. Vi är många som umgås i sällskapet och det är ganska stojigt runtomkring men den här kommentaren får alla att stanna upp några sekunder i sitt attaya*sörplande. Reaktionen efter den lilla men lite obehagliga tystnaden blir ett gapskratt åt den lilla flickan och en uppmaning om att det är långt kvar tills hon ska få barn ändå och med ett ”barn säger så roliga saker” fortsätter de vuxna sitt tedrickande och sina diskussioner.

Flickan håller i en docka med långt blont hår och en glittrig kam. Jag frågar henne varför hon säger så och då kommer svaret som får mitt hjärta att gå i tusen bitar; ”för att jag vill att de ska ha ljus hud, det är finast. Man kan inte vara prinsessa om man är mörk och har sånt hår som jag har”. Vi pratar lite till och jag försöker förklara att alla är vi olika men lika mycket värda och att alla människor är vackra på sitt sätt. Jag känner dock att jag inte riktigt vet hur jag ska bemöta hennes ord eller vet vad jag ska säga. Vi åker hem och vår konversation hamnar någonstans i mitt bakhuvud som en liten irriterande tagg som skaver.

Några månader senare sitter jag och nattar min 4-årige son och vi läser som vanligt en saga när han helt apropå ingenting säger: ”Mamma jag vill inte vara brun”. Jag blir så chockad att jag inte säger någonting alls utan säger något helt irrelevant, avleder från ämnet. Jag nattar honom och går ut, fortfarande i chock. Under kvällen kommer insikten kring vad han sa och vad det innebär och jag kan inte hålla borta tårarna. Han tycker inte att hans egen hudfärg duger. Det svider, ingen människa ska behöva känna på det viset och alldeles speciellt inget barn!

Varför min son kände som han gjorde vet jag ju beror på den vithetsnorm och strukturella rasism som finns i samhället idag, det är sorgligt men det är något jag känner till, vet om och bemöter som vuxen. Det jag inte riktigt hade tagit i beräkning var att det påverkade barn och dessutom så pass tidigt. Jag undrar hur och via vilka kanaler och vilka intryck är det som påverkar våra barn till en så negativ självbild?

Och naturligtvis hur man som förälder ska bemöta barnets frågor och funderingar. Hur ska vi hjälpa våra barn att utveckla en identitet och en sund självbild som de trivs med?

Efter mycket letande, läsande, konsulterande och grubblande i ämnet har jag kommit fram till en del saker som jag tycker alla föräldrar med barn som inte är ljusblonda* med blå ögon borde fundera över och tillämpa.

Det första och viktigaste är att alltid föregå med gott exempel vad gäller att behandla alla människor lika och alltid utgå ifrån alla människors lika värde och prata med sina barn om hur alla människor är unika och olika. Att vackert, fint, snyggt är i betraktarens ögon och en känsla man bär inom sig som lyser utåt. Att de duger och är perfekta precis så som de är. Att man också tar sig en funderare över vilka fördomar man kan ha och vilka uttryck de tar sig i vardagslivet.

Det är också viktigt att se till att det finns media såsom till exempel film, serier, spel, böcker och leksaker som speglar barnet utseende och etniska härkomst som barnet kan identifiera sig med. Det är inte alltid helt lätt att hitta men det finns och kommer mer och mer. Det är också viktigt att försöka sålla bort media som inte främjar barnets positiva självbild så gott det går genom att vara selektiv med vad de får och inte får se så länge det är möjligt. Och att alltid försöka föra en dialog (självfallet på barnets ålders- och kunskapsnivå) kring hur och varför det ser ut som det gör. Förhoppningsvis stärker man barnet tillräckligt mycket och utrustar dem med verktyg så de själva kan bemöta och hantera situationer som rör deras hudfärg eller utseende när de uppkommer.

Låta barnet vara delaktigt i och lära känna den andra kulturen och om möjligt resa dit. Det ger barnet en möjlighet att se en annan verklighet och en annan norm där de flesta människor ser ut som de själva. Jag tror det hjälper till att stärka identiteten och hjälpa till att stärka samhörigheten i deras olika ursprung och världar och samtidigt knyta många sociala band.

I vår familj är vi en brokig blandning av både nationaliteter och hudfärger vilket jag ser som en stark fördel. Vår familj, släkt och vänner finns också i och med våra olika etniska bakgrunder spridda över hela världen och det har gett oss ett kontaktnätverk som är både värdefullt och lärorikt. Jag har som vuxen aldrig känt att jag måste identifiera mig som det ena eller det andra utan sett min multikulturella bakgrund som en tillgång som gett mig en möjlighet att förstå och kommunicera med många olika människor med alla möjliga bakgrunder. Det är styrka, glädje och stolthet som jag gärna vill lämna över till mina barn

*Attaya är ett traditionellt sött, grönt te som man dricker i Senegambia-regionen istället eller som kaffe

*Att jag särskiljer (så ingen blir ledsen eller känner sig diskriminerad) beror på att ljushyade barn är överrepresenterade överallt i media så föräldrar till dem har inget att bekymra sig över förutom att överösa dem med kärlek och respekt.

Sami Najami
Sami Najami

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s