Albumsläpp – "Sama Tilo" av Lamine Cissokho

Han har bjudit sin publik på harmonisk och välklingande musik i över ett decennium och nu släpper han ytterligare ett album, ”Sama Tilo”. Han är grioten Lamine Cissokho, ursprungligen från Casamance i Senegal, idag boendes i Kalmar.

Sama Tilo - Foto: Afropé
”Sama Tilo” – Foto: Afropé

Förra året släppte Lamine singeln med sångerna ”Sama” och ”Retourne-toi” och nu kommer alltså fullängdsalbumet ”Sama Tilo”. Redan om tre veckor släpps albumet på olika musikplattformer, som Spotify och iTunes, för att senare i år släppas som fysiskt album. CD:n släpps först i Frankrike, med planerad release den 5 juli på Wassa´N´Africa och sedan också den 24 juli på Africajarc.

Sedan sitt första albumsläpp ”Pakao” (2011), har Lamine spelat på otalet festivaler och evenemang i Europa och Västafrika, främst i Sverige, Frankrike och Senegal. Alltid redo med sin kora och tillsammans med ett gäng skickliga musiker bjuder Lamine på äkta hjärtemusik på sitt modersmål mandinka.

Nya albumet ”Sama Tilo” består av 11 spår och där finns många godbitar att njuta av. Där finns helt instrumentala stycken, så väl som upptempo-låtar och mer rogivande sånger. Albumet börjar och slutar mycket starkt, där min personliga favorit är just sista låten, ”Sama”. I refrängen hör vi både mandinka, svenska och engelska, och är det något jag uppskattar så är det känslan av gemenskap. I ”Sama” förmedlar Lamine just den känslan genom att blanda språk. En annan låt som etsar sig fast är ”Senegal”, troligen främst för de otroligt njutningsbara saxofonpartierna som gifter sig väl med Lamines koraspel.

Även ”Retourne–Toi” (Vänd Tillbaka, reds anm) är en sång som är svår att inte fastna för. Särskilt om en förstår texten eller vet vad den handlar om. Texten vänder sig till människor i exil och inspirationen är delvis hämtad från filmen ”La Pirogue” av Moussa Touré, men också från den hemska situation vi ser med ungdomar som desperat försöker ta sig vattenvägen från Afrika till Europa.

Insidan av nya albumet - Foto: Afropé
Insidan av nya albumet – Foto: Afropé

Albumet ”Sama Tilo”, som är en samling av främst akustiska, musikaliska dialoger och ärliga tankar från den värld vi lever i, har producerats av Sewa Music. Koran är givetvis i centrum, även om flera andra musikinstrument hjälper till att lyfta musiken. Albumet känns som ett viktigt och känslosamt budskap från Lamine till sina lyssnare, där han har hjälp av flera afrosvenska musiker från Senegal och Gambia.

I Sverige har vi chansen att lyssna till Lamine live den 16 augusti under African Market Place i Göteborg. Vill ni lyssna till hans musik innan dess, så föreslår jag att ni håller ögon och öron öppna den 20 juni, för då släpps nya albumet på musikplattformar som Spotify och iTunes.

Betyg:

betyg betyg betyg betyg

Lamine Cissokhos hemsida
Boka eller kontakta Lamine Cissokho

”Sama”


Läs också
Lamine Cissokho vinner musiktävling
African Market Place 2014
Planetafestivalen 2013

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

 

ELISE KABWE- Frilansdesigner och årets entreprenör

Engagerade människor är enligt mig bland det charmigaste som finns. Jag tycker det är intressant med människor som har en sådan enorm drivkraft och man undrar ju vart det kommer ifrån?

Jag frågade Elise frågan – The key to success ? Hon gav mig det svar som jag tror vi alla vet men många gånger försummar.

Alla vill till himlen men… ja, ni kan ju resten.

 

Läs mer om denna begåvade själ, för har du en TV så har du nog redan lärt känna hennes verk lite grann.

För alla er designintresserade så finns det en hel del värdefulla tips här att tänka på.

 

ELISE KABWE

Ålder: 33 år

Yrke: Frilansdesigner

Aktuell med: Designat kostym till Gladiatorerna som är ett underhållningsprogram som sänds varje lördag kl 20.00 på TV4. Nominerad till ”årets entreprenör” – Maisha Galan – African diaspora Awards in Sweden den 30 maj 2015, en utmärkelse som Elise kammade hem under galan.

 

Elise Kabwe, vart härstammar ditt vackra namn ifrån: Mitt förnamn Elise har ett franskt ursprung och Kabwe härstammar från Demokratiska Republiken Kongo och har flera betydelser ”sten”, ”stabil” och ”uthållig”.

 

Campaign KABELIS LIMITED WAX edition wax african print kabelisdesign waxprint 1-1 (1)

Hur mycket betyder ditt ursprung för dig och hur influerar det ditt skapande: Mitt ursprung betyder allt, det är en tillgång när jag skapar. I och med att mina rötter inte bara är i DR Kongo utan även i Sverige, Grekland och Italien är mina influenser väldigt breda. Jag går på känsla och lägger ihop olika element från mina rötter som jag fått tagit del av under min uppväxt.

 

Vad inspirerar dig: Inspirationen kommer från gatan, olika känslor jag upplever, resor, konst, film, händelser i mitt liv/i världen… Allt behöver inte nödvändigtvis vara djupt och utstuderat utan jag går på det som händer nu, det som är aktuellt. Det kan vara en musikvideo, en artist eller en bild jag fastnat för. Jag har även förebilder som jag studerar och lyssnar på.

Hur började ditt intresse för design: Det började med kläder, intresset för vad jag skulle ha på mig började redan som liten flicka. Sen kom teckningarna, serierna, detaljerade berättelser med olika personer, jag ritade dom i deras miljö, på klubben, i deras lägenhet, ute på gatan, kläderna dom hade på sig var viktiga. Sen förvandlades serierna till modeteckningar. Klippte ut ur modetidningar, härmade stilen, gjorde collage, började sy egna kläder.

KABELIS1 kabelis kabelisdesign elise kabwe
KABELIS AW2012 – Kara dress

När visste du att det var det här du skulle hålla på med: Efter studenten åkte jag till Strasbourg, en stad i östra Frankrike för att förbättra min franska, i utbyte mot kurserna och ett rum fick jag jobba på privatskolan som kamratstödjare. Efter ett halvår bestämde jag mig för att jag ville åka hem och satsa på att hitta en designskola. Att bli designer var inte en självklarhet i min familj, det tog lite tid innan jag hade övertygat min omgivning att få låta mig gå min egen väg.

Vad var det första steget för dig att komma ut på arbetsmarknaden efter dina utbildningar: Efter min examen som designer och mönsterkonstruktör hade vi en obligatorisk praktik på ett halvår. Det var mitt första steg in på arbetsmarknaden, jag blev anställd strax efter det. Året var 2006 i Paris, företaget hette då Gas by Marie, idag heter det Bymarie. Jag fick gå på intervju, göra ett arbetsprov och så började min resa.

I början är praktik den bästa ingången på ett företag, man kommer in i yrket, skaffar ett nätverk. Har man tur och gör bra ifrån sig blir man anställd.

Vad bör man ha för egenskaper om man vill bli designer/stylist: Man bör ha tålamod, vara uthållig, vara kreativ och ha viljan att jobba hårt. När alla andra är klara sitter du kvar och jobbar. Du ska kunna tänka utanför ramarna – vara ett steg före och ta till dig alla intryck i konst, mode, musik, men även teknik, mat och världen runt omkring dig. Alltid vara sugen på att upptäcka nya saker.

 

Hur viktigt är det med en egen signatur: Det är viktigt med en igenkänningsfaktor, det ska gå som en röd tråd i det du skapar. Signaturen är viktigt om du ska ha återkommande kunder eller företag.

Det vanligaste felet när man går ut från designskolan är att man vill skapa allt på samma gång och att man lyssnar på för många röster, resultatet blir att man tappar fokus.

 

Designer-Elise-Kabwe31-e1430849698273
KABELIS limited wax edition för STHLM2DAY

Vad är det bästa med ditt yrke: Det bästa har varit att komma in och skapa unika saker åt olika företag, artister, koncept och uttryck. Jobba med olika personligheter, ingen dag är sig lik!

 

Key to success är: Hard work! Klassiskt men så rätt. Lägg upp mål och gör allt för att uppnå dom.
Jag tror att vi alla bär på en superkraft, vissa många flera! Vilken är din? Skulle du byta ut den mot något annat och i sådant fall vilken?Min superkraft är nog förmågan att kunna skapa vad som helst till vem som helst. Att läsa av snabbt och kunna leverera. Jag vill helst inte byta ut den kraften eftersom den har hjälpt mig att kunna ta mig fram i branschen.

 

Vi önskar dig all välgång Elise!

Gör som mig och följ Elise på dessa konton nedan:

Hemsida: www.kabelisdesign.com

Instagram: @kabelisdesign

facebook: KABELIS

fatima
Fatima Kebbeh

 

 

Barrow chooses Gambia over Sweden

Swansea City winger, Modou Barrow, has finally announced his decision to commit international career to The Gambia, a move that ends the long doubt over whether the player will play for the West African country or Sweden.

Foto: Privat
Foto: Privat

Confirming this decision Friday on his Facebook page, Barrow, who plays for English club Swansea, said:

– I am pleased to say that I have decided to finally play for the Gambian national team at senior team level.

I know my decision would be a disappointment for some who expected me to play for Sweden but believe me, it is something I have thought about and I do hope all get to understand my decision which I hope is the best for me.

Barrow’s future career for The Gambia was first confirmed by the president of the Gambia Football Federation (GFF), Lamin Kaba Bajo during the recent unveiling of Swiss coach, Raoul Savoy as head coach for The Scorpions. This development also follows that of Middlesbrough’s Mustapha Carayol, who, a few weeks ago, declared his allegiance for The Gambia. Both players will make their first debut for The Gambia in June when The Scorpions takes on South Africa in Johannesburg as part of the Africa Cup of Nations qualifier.

– I believe even though Sweden have some very big and great players, I’ll be able to be part of history in The Gambia, the country I was born in, and help it achieve its aims of an African Nations Cup and World Cup appearances, the 22-year-old said. He added:

– Sweden has been a country that has given me my chance in professional football and it’ll always be in my heart and be my second country. Thank you and looking forward to playing my first match with Gambia.

Meanwhile, Barrow and fellow foreign-based teammates are expected to gather in Banjul on June 1st before they head for Kampala, Uganda where they are expected to camp and engage in friendlies. They will later proceed to South Africa for the much awaited game.

 

Hatab Fadera
Hatab Fadera

 

Står TV4 verkligen för nollrasism?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hur högt i tak är det hos TV4 och deras acceptans för kränkningar och rasism. Den frågan ställer sig många efter det senaste dygnets händelser. Tydligen upplevde TV4 inte att de fanns några som helst konstigheter med att ha med en gäst under Nyhetsmorgon som i ett offentligt videoklipp på sin Facebook tydligt provocerat och kränkt många svarta och homosexuella. Den inbjudna, Louise Andersson Bodin, hade taggat sin video med titeln #negerbög.

Skärmavbild på den uppmärksammade Facebookvideon - Afropé
Skärmavbild på den uppmärksammade Facebookvideon – Afropé

Louise Andersson Bodin var inbjuden till TV4 Nyhetsmorgon för att prata om en helt annan Facebookvideo, en video där hon ger träningstips, som spridit sig stort och uppmärksammats i flera medier.

Under tisdagskvällen vände dock intresset för Louise och hennes träningsvideo då andra videoklipp hon postat på sin Facebooklogg uppmärksammades. Några mindre lämpliga klipp där Louise av många upplevdes göra narr av eller driva med olika minoritetsgrupper i samhället fanns att hitta. Främst var det videoklippet med den mycket kränkande taggen (se ingress, reds anm) som fångade mångas uppmärksamhet.

I klippet använder Lousie n-ordet, helt obekymrat och på ett mycket provokativt sätt, flera gånger. Hon förklarar också tydligt och klart att n**grer är ett folkslag och att hon inte alls förstår varför hon inte kan använda ordet, då det enligt henne är samma sak som att säga vit. Hon gör klart att det är inget fel alls på ordet och att ”oftast är de väldigt fina människor”.

TV4:s Facebook fick efter uppmärksammandet ta emot massiv tittarkritik för att de bjudit in Louise att medverka i onsdagens Nyhetsmorgon. Många uttryckte sitt missnöje och uppmärksammade TV4 på videoklippet, samtidigt som man förklarade varför man ansåg det mycket stötande och flertalet personer undrade också vart TV4 stod i frågan och hur de nu tänkte agera.

Förklaringar och ursäkter som starkt ifrågasätts

Skärmavbild, TV4:s Facebook - Afropé
Skärmavbild, TV4:s Facebook – Afropé

Under tiden som tittarstormen drog fram på Facebook tog Louise bort både det kritiserade klippet och andra, bland annat homofobiska klipp från sin Facebook och TV4 menade att eftersom hon var inbjuden som personlig tränare och hade tagit bort klippet, samt enligt dem var djupt ångerfull så var allt i sin ordning. TV4 beslutade att låta programpunkten med Louise stå kvar. I någon form av försök att förklara sig valde sedan TV4 att under tisdagskvällen, på sin Facebooksida, posta ett och samma meddelande som svar till alla man valde att besvara. Det kan lätt uppfattas som att TV4 inte tog sig tid till att på allvar läsa den kritik som strömmade in. En del personers namn hade tjänstgörande på TV4:s Facebook, Kajsa, inte ens tid att notera korrekt.

På Nyheter24 har man pratat med Louise och så här i efterhand menar hon att hon nu tänkt efter och tagit åt sig av all kritik, att hon inte förstått innebörden av ordet innan.

– Det är ord med annorlunda betydelse där jag bor, vi har inte hängt med i utvecklingen.

– Jag har precis lagt en kommentar att jag kommer sluta använda det ordet. Jag vill inte förtrycka någon.

Om ordet har en annorlunda betydelse där Louise bor än den har i övriga Sverige så ter det sig fortfarande mycket märkligt att Louise har lyckats missa hur ordet allmänt uppfattas. På det sätt hon uttryckte sig i det videoklipp som nu är borttaget, så verkade det inte alls som att hon var särskilt omedveten om ordets innebörd.

TV4 vidhåller sin ställning i frågan

När Afropé kontaktar TV4 för att ställa några frågor, ber man om att få frågorna via mejl.

Vi skickar över fem ganska detaljerade frågeställningar, som bland annat handlar om…

TV4:s tankegångar när de trots kritiken gällande Louises videoklipp, väljer att ha henne kvar som gäst. Huruvida de inte känner att det är ganska ignorant att tjänstgörande person på TV4:s Facebooksida svarar alla upprörda personer med ett och samma meddelande och också är så ouppmärksam att hon inte ens tar ordentlig notis om personers namn?

Hur de tänker när deras besked under tisdagskvällen är att Louise tagit bort klippet och var mycket ångerfull och att hon inte är rasist, inte alls faller i god jord och att flertalet tittare inte alls håller med, utan menar att Louises budskap i klippet klart visar på rasistisk och framförallt kränkande natur? Och hur det kommer sig att de tagit bort klippet de laddade upp inför Louises medverkan, från sin logg, men att man fortfarande kan se det om man har kvar länken till det postade inlägget?

Vi frågade också om TV4 fortfarande känner att de tog rätt beslut under gårdagen och om de tycker att det var rätt att låta Louise medverka, om de anser att det går i linje med deras nolltolerans mot rasism?

Ett mycket kortfattat svar kommer från TV4, efter att de först återkopplat till oss med en fråga om länken till inlägget, som de menar inte skall var tillgängligt längre.

Alexandra Forslund, ansvarig utgivare för Nyhetsmorgon;

– TV4 och Nyhetsmorgon tar starkt avstånd ifrån, och står aldrig bakom ord eller uttryck som är rasistiska eller förtryckande. Det tror jag våra tittare är väl medvetna om då TV4 bland annat jobbat med Nollrasism i 15 år.

Louise Andersson Bodin, som var inbjuden som personlig tränare, bad i går om ursäkt på sin Facebooksida. Hon valde också att avpublicera det aktuella klippet. Hon är djupt ångerfull och vi upplever att hennes ursäkt är uppriktig.

Cecilia Salford, chef Kundservice;

– Vi kan bara beklaga om det uppfattades som ignorant, det var absolut inte meningen. Tvärtom. TV4:s tittarservice har som ambition att svara alla tittare som hör av sig till oss med såväl ris som ros. Det inte alltid möjligt att ge personliga svar till alla som kontaktar oss tyvärr.

Vad en kan tyda ur detta är att TV4 fortsätter att hålla sig till någon form av standardsvar, och inte alls är intresserade av att bemöta situationen eller den konsekvens som faktiskt blivit av den. Att inte kunna besvara alla som hör av sig må vara en sak, men i det här fallet har TV4 varken svarat alla, eller gett personligt svar till någon.

TV4 måste ta sitt ansvar och vara ett ledande medium i frågor som rör rasism och kränkningar. Sättet som detta har behandlats på är under all kritik. Personligen undrar jag fortfarande varför TV4 har tagit bort inlägget om Louise Andersson Bodin på sin Facebooksida, när de trots allt valde att låta henne medverka i TV, samt fortfarande verkar tycka att det är helt i sin ordning.

Afropé har givetvis som policy att inte skriva ut n-ordet, utom i vissa undantagsfall. Detta är ett sådant tillfälle, då helheten av den situation som uppstått inte kunnat förmedlas utan att ha ordet utskrivet. Vi beklagar detta.

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

 

 

World White Web – hon utmanar vithetsnormen, tänker du hjälpa till?

Johanna Burai - Foto: privat
Johanna Burai – Foto: Caroline Andersson

Vi pratar mycket om normer i dagens samhälle, inte allra minst vithetsnormen. En del vill inte kännas vid den och menar på att den är överdriven och i många fall påhittad. Att icke-vita inte får anställningar – till förmån för vita – trots samma eller högre kompetens och ibland långt längre erfarenhet inom aktuell bransch, är för många inget nytt. Johanna Burai, högskolestudent på Beckmans Designhögskola, har valt att titta närmare på fenomenet och göra något konstruktivt av det hela. Här bjuder vi er läsare på en liten titt in i Johannas projekt, World White Web, och på en kort intervju med Johanna Burai själv.

 

Rasistiska sökresultat hos Google - Bild: Johanna Burai/WorldWhiteWeb
Rasistiska sökresultat hos Google – Bild: Johanna Burai/WorldWhiteWeb

I pressmeddelandet för projekt World White Web står det inledningsvis att ”När du bildgooglar ordet “hand” är det uteslutande bilder på vita händer som visas – oavsett vilken världsdel du befinner dig i”. Afropé satte Google på prov… och jodå, visst stämde det. Och det är givetvis otroligt sorgligt.

Johanna Burai gör World White Web-projektet som sitt examensarbete och projektet är ”en aktivistkampanj som syftar till att få människor att vara med och förändra diskriminerande sökresultat”, står att läsa i pressmeddelandet.

På Afropé har vi valt att engagera oss i World White Web och passade samtidigt på att kontakta Johanna för att ställa några korta frågor.


Hej Johanna!
Vi på Afropé ramlade över ditt projekt World White Web och kände direkt att detta är högrelevant för vår tidning och våra läsare, och därför vill ställa några frågor till dig.

Hur kom projektet till och vad är syftet?

Foto: Johanna Burai/WorldWhiteWeb
Foto: Johanna Burai/WorldWhiteWeb

– Det var när jag arbetade med ett projekt förra hösten som jag upptäckte hur skevt sökresultatet på Google är. Jag var ute efter en bild på en svart hand och hade förväntat mig att jag bara skulle kunna söka på ”hand” för att få det.

En bildsökning på ‘’hand’’ ger ungefär 800 träffar – men nästan alla är vita. För att hitta icke-vita händer måste man söka mer detaljerat.

Huvudsyftet med projektet är därför att synliggöra vithetsnormen på nätet och att på sätt skapa en förändring.

Vem eller vilka är det som ligger bakom hela projektet?

Foto: Johanna Burai/WorldWhiteWeb
Foto: Johanna Burai/WorldWhiteWeb

– Bakom projektet står jag, Johanna Burai, 30 år gammal och kommer från Göteborg. Just nu går jag sista terminen på Beckmans Designhögskola där jag läser kandidatprogrammet Visuell kommunikation.

En kan ju ta för givet att det ser likadant ut även om en söker på andra kroppsdelar. Har du/ni tittat bredare på detta, eller var det någon särskild anledning till att du/ni valde just händer?

– Detta med händer är bara ett av alla tydliga exempel på hur vithetsnormen fungerar. Du får ett liknande resultat när du söker på ”woman” eller ”man”; den vita kroppen är neutral.

Foto: Johanna Burai/WorldWhiteWeb
Foto: Johanna Burai/WorldWhiteWeb

Sökresultatet är ett exempel på hur vitheten verkar som norm i samhället. Många blundar för vithetens privilegier och den systematiska rasism icke-vita personer utsätts för i vardagen.

Jobbar du/ni mot vithetsnormen genom andra projekt eller på annat sätt också?

– Eftersom jag arbetar med visuell kommunikation så tänker jag alltid på representation. De kroppar som syns i tidningar, på TV och i reklam är oftast vita, det är ingen nyhet. Att försöka bryta det mönstret är viktigt för mig.

Hur kan vi hjälpa till att nå denna förändring?

Foto: Johanna Burai/WorldWhiteWeb
Foto: Johanna Burai/WorldWhiteWeb

– Jag har skapat en aktivistkampanjsida där det finns sex bilder på icke-vita händer som kan delas i sociala medier som Facebook, Pinterest och Twitter, vilka rankas högt som bildkällor av Google. Ju fler som delar bilderna desto större chans till förändring alltså.

Det är viktigt att så många journalister och bloggare som möjligt hjälper till att ladda upp de här bilderna på sina sajter, för ju fler sajter som lägger upp dom desto större inverkan har bilderna på Google.

 


För Afropé är valet enkelt och vi lägger givetvis upp bilderna på webbtidningen. Samtidigt tackar vi Johanna, dels för intervjun, men också för en väl vald och viktig kampanj, Tack!

Bild: Johanna Burai/WorldWhiteWeb
Bild: Johanna Burai/WorldWhiteWeb

Om du vill komma i kontakt med Johanna och kampanjen så kan du använda något av följande alternativ.
Kampanjens hemsida: www.worldwhiteweb.net,
Ringa eller mejla Johanna Burai, 0702-92 14 31 eller johanna.burai@beckmans.se
Mer om Johanna Burai: www.johannaburai.com.

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Är skönhetsidealets mångfald vår räddning

Skönhet. Det finns i alla kulturer, åldrar och kön. Det värderas högt och eftersträvas om möjligt ännu högre. Det finns runt oss hela tiden, dygnet runt och året om. Och ändå är vi så inrutade i våra egna ideal. Vi ser den skönhet vi vill se och klamrar oss krampaktigt fast i det vi fått lära oss är vackert utan att skänka det en djupare tanke, utan att ge plats åt andra ideal.

När jag var nyss fyllda nitton år åkte jag för andra gången till ett afrikanskt land. Denna gång skulle det bli en annorlunda resa. Jag skulle resa ensam och jag skulle vara på resande fot en längre period. Jag var spänd, nyfiken och framför allt väldigt naiv. Och som dom flesta nittonåringarna så trodde jag att jag var odödlig. Jag hade bestämt mig för att åka till Ghana och samlade på mig all information jag hittade. När avresedatumet närmade sig kände jag mig redo och trodde jag förstod allt om landet, kulturen och kontinenten.

image3Väl på plats i Ghanas huvudstad, Accra, tog det inte länge förrän jag insåg hur fel jag hade. Visserligen hade jag huvudet fullt av datum, politiker och presidenter. Men det hjälpte inte mig att förstå vardagen. För en ung, skandinavisk tjej är en storstad på en annan kontinent en total förvirring. Och åker man ut på landsbygden blir förvirringen om möjligt ännu större. Jag fick bo hos en underbar familj som tog emot mig med öppna armar. Jag lärde känna människorna runtom i byn och kände mig mer och mer bekväm. Efter ett tag lät min värdpappa sy upp en klänning åt mig och när jag satte på mig klänningen var det något som förändrades. Här stod jag i ett afrikansk hem, klädd i en klänning full av starka mönster och färger. Jag som vanligtvis klär mig i mörka färger, simpla kläder men ändå rätt så uppdaterad kring det som kallas mode. Men trots att jag var klädd i ett plagg som jag aldrig haft på mig innan, med mönster jag aldrig sett förut så kände jag mig fruktansvärt fin. Och plötsligt fick jag upp ögonen på ett helt annat sätt. Jag såg kläder, tatueringar och smycken med helt andra ögon. Jag såg alla de timmar som kvinnorna lade ner på att fixa håret. Jag såg tyger, mönster och färger jag inte skänkt en tanke åt innan. Men framför allt så såg jag skönheten. Jag tillät mig själv att se skönhet utanför mina egna ideal och när jag väl börjat så kunde jag inte gå tillbaka. Jag dök in i tygbutiker och blev totalt fascinerad av alla färger. Ju mer desto bättre. Mer mönster, mer färg, mer tyg.

image2När jag väl var tillbaka i Norden igen kändes det som om hela min garderob byttes ut, långsamt men säkert i takt med mitt självförtroende. Jag hade sett en ny sida av skönhet och jag ville känna den både utanpå och inuti. För att jag hade tagit mig ut ur ett inskränkt tankemönster öppnades en helt ny värld. Och det spred sig. Nu handlade det inte längre bara om kläder och mode. Det hade spridit sig och nu såg jag skönheten överallt. I människor, personligheter och handlingar. Det hade funnits runt mig hela tiden men jag hade ignorerat det. Jag hade ignorerat allt som var utanför mitt eget tankemönster men jag öppnade ögonen för olika ideal och tog bort glasögonen som gjorde att jag bara såg mina egna ideal. Jag gav en chans åt något annat. Och det gav mig en bredare syn. Det gav mig intresse. Det gav mig fantastiska möten med olika människor. Det gav mig tolerans. Det gav mig något nytt. Och det gav mig skönhet.

Mireille Rosas
Mireille Rosas

 

Resa med barn till Gambia

Första gången jag skulle resa med min son till Gambia var han 1,5 år. Jag var fullkomligt skräckslagen inför resan och fantiserade ihop en hel radda med tänkbara (och otänkbara) situationer som skulle resultera i en fullständig katastrof. Jag är rätt bra på att fantisera har jag kommit fram till och när det gäller mitt barn är jag som de flesta andra förstagångsmammor, lätt ängslig (läs: fullständigt irrationell och halvt galen).

Foto: Privat
Foto: Privat

Jag är också en stark anhängare av den hemliga sekten; ”De som gillar ordning och reda”. Några av sektens hemliga vapen är planering och listor. Jag älskar listor och tycker att alla människor i hela världen borde använda dem. En livssyn min man inte delar alls, trist inställning har jag alltid tyckt faktiskt men brukar trösta mig med ordspråket man kan inte lära en gammal… Ja, ni känner säkert till resten.

Så jag satte mig ner och tog reda på allt man behövde veta för att åka till Gambia med ett litet barn. Och började med att skriva mina listor och inhandla allt jag behövde. Resultatet blev ganska bra och därför så delar jag med mig av min checklista med kommentarer här nedan:

  • Börja med boka en tid hos närmsta vaccinationscentral för att se över vilka vaccinationer och mediciner barnet behöver. En del vacciner behöver tas en tid innan avresa
  • Bra saker att köpa på svenskt apotek: vätskeersättning, febernedsättande, plåster, alsolsprit, handsprit, våtservetter
  • Om möjligt boka ett nattflyg
  • Ta med något för att tryckutjämna vid start och landning. Barn förstår inte hur de ska göra. Beroende på ålder; napp, nappflaska med dryck eller tuggummi
  • Packa mest lättare långärmade kläder i luftiga material som andas, de skyddar både mot solen och på kvällen mot myggor
  • Ta med en ryggsäck med lite leksaker, böcker och snacks. Ett tips är att inte ta upp alla leksaker på en gång, ransonera ut dem för att höja intressefaktorn. När det inte hjälper, ge ett kex! Glöm inte våtservetter…
  • Glöm för guds skull inte myggmedel!
  • Köp solkräm med hög skyddsfaktor och smörj ungarna dagligen. Försök få på ungen en solhatt. Ja, ja jag vet! Därför sa jag: försök
  • Köp behandlat sovnät/sänghimmel när du kommer fram. Jag köpte ett på naturkompaniet. Det var dyrt, mycket dyrt
  • Sulky var fullständigt oanvändbart då det inte gick att manövrera den på det något dåliga väglaget
  • Istället för sulky rekommenderar jag att man inköper en inhemsk bärsjal och bär barnet på ryggen som den lokala befolkningen gör. Smidigt och mysigt
  • Äter ditt barn vanlig mat, krångla inte över maten. Låt barnet äta glass i två veckor, det är inte hela världen. Annars tycker jag att just Gambia har ett mycket varierat utbud av frukt, grönsaker och även importerade varor. Äter ditt barn välling, ta med så det räcker
  • Välj ett barnvänligt hotell och om ni ska bo hemma hos någon så vill jag gratulera. Du kommer få massa hjälp
  • Ta med massa våtservetter
Bild: Privat
Bild: Privat

Så kom dagen och vi reste och jag måste säga att alla mina farhågor var nästan helt utan grund. Min son åt som en riktig gambier tillsammans med alla sina kusiner från den gemensamma lunchbrickan, med händerna. Han tillbringade nästan hela tiden med att påta i sanden, helst ute på gatan i sällskap av en äldre kusin eller på stranden med oss föräldrar. De större barnens ömhet och kärleksfullhet till de yngre barnen får fortfarande mina ögon att tåras lite av kärlek. De bar runt på honom överallt. Nappen kom inte till användning och jag såg knappt röken av honom på 3 veckor. Jag rekommenderar varmt Gambia som resmål med yngre barn. Garanterad sol, barnvänliga hotell och en allmänt gästvänlig miljö.

Sami Najami
Sami Najami

Krönika: Jag vill kunna ge ungdomar den hjälp jag aldrig fick

Efter min DJ karriär så kommer jag lägga fokus på att hjälpa människor som vill dra sig ur kriminalitet, missbruk och alkoholproblem. Sedan flera år tillbaka så har jag alltid haft en vision om att hjälpa människor och jag har jobbat en hel del med ungdomar.

På senare tid har ni säkert sett att jag är i Göteborg väldigt ofta, och många kanske undrar varför?

Jag befinner mig i AW stödcenter som min vän Aje från ”En annan sida av Sverige” startat. Redan från början så var det planerat att jag skulle joina tåget, men med tanke på musiken som tog all tid för oss båda så låg allt på is ett tag. Jag gjorde mitt med musiken som vanligt och Aje hade hand om en rappare från Göteborg som heter Jocke. Nu är AW stödcenter i gång däremot. Jag känner mig som en ny människa varje dag jag går dit och träffar olika människor som berättar vad de har gått igenom och sedan får jag berätta min story.

Foto: Fatou Touray, Afropé
Foto: Fatou Touray, Afropé

Många som kommer till AW stödcenter känner igen mig från musiken och vill alltid lätta på sitt hjärta och ställa frågor om hur jag gjort för att bryta med allt och alla. Det är inte alla som får stöd från socialen, eller stöd från ett behandlingshem. Jag ville ha hjälp när jag kom ut från mitt fängelsestraff och hade tre mentorer. Men en av dem dog och de andra två återföll i brottslighet.

Vem hade jag då? Mig själv. Mig själv, min musik och fotbollen. Jag var nästan säker på att ja skulle åka in igen, att jag skulle göra något dumt. Men turen kom till slut. Jag träffade en god man som heter Karl Bjurman, som drev en studio och musikverksamhet i Stockholm. Karl upptäckte min talang och signade mig till sitt label, som då hette Onelife publishing – jag har mycket att tacka Karl för. Det är ju inte alla som har den turen som jag hade, Karl erbjöd mig en studio där jag kunde spendera så mycket tid jag ville.

Många gånger behövs att den som vill hjälpa ungdomar från att hålla sig borta från skit har något i utbyte, så att de ska tycka att det verkligen värt att skita i att hänga med sitt gäng. Och redan när jag för första gången träffade Karl, 2010, precis då jag kom ut från mitt fängelsestraff, så hade jag och han ett långt möte om vad vi kan göra för olika projekt som har med ungdomar att göra. Jag sa rakt ut till Karl, ” – jag vill åka till olika anstalter och föreläsa och hjälpa människor till 100 procent”, men då såg det riktigt mörkt ut, eftersom jag precis hade kommit ut, i deras ögon så va jag väl fortfarande kriminell och inte trovärdig. Allt som jag hade i mina tankar då gör jag idag. Det känns så f-cking bra måste jag säga.

Att en äldre man och kvinna kommer fram och vill ge mig en kram för att deras barn snackar om mig och ser mig som en inspiration. Sådant känns. Så fort något har hänt eller om det är på väg att uppstå en situation så tänker jag och Aje på samma sätt, gällande hur vi ska lösa de hela eller hur vi kan hjälpa andra i problemet. Vi har samma vision om allt inom behandling. Samma med dem andra som jobbar i AW Stödcenter, alla de har ett hjärta utav guld. Min dröm är att öppna ett behandlingshem på egen hand där jag kan ge den hjälpen jag inte fick, och jag kommer aldrig ge upp förrän jag själv ser resultat till 100 procent.

Foto: Fatou Touray, Afropé
Foto: Fatou Touray, Afropé

Många fans skriver brev till mig och berättar att de mår dåligt och har de kämpigt i livet. Det kan vara allt från drogproblem eller alkoholproblem till kriminalitet. Kan jag hjälpa till på något sätt så gör jag det. Man kan inte alltid hjälpa allt och alla. Men ibland är det svårt att säga nej när någon är så långt nere. Det har hänt en gång att en ung kille hörde av sig och sa att han ville ha min hjälp med att få stöd. Stöd fick han av mig men han mådde inte bra inom sig. Jag försökte mitt bästa men de slutade med att han begick självmord. Än idag så är mitt hjärta krossat. Man känner att man misslyckats med sitt jobb. Jag gjorde mitt bästa på alla möjliga sätt men ändå så känner man en stor skuld. Hans familj och vänner säger bara positiva saker till mig och vi håller kontakt fortfarande.

Det är så mycket som hänt runt omkring mig och ibland vill man bara bort från allt och vara för sig själv. Att stå på scen och turnera nästan varje dag, med sorg inombords, är jobbigt som f-n måste jag säga. Men i dagsläget så tar jag en dag i taget för att bearbeta allt som hänt runt omkring mig. Det som hjälpt mig mest i detta är att få tid med sig själv. Det är viktigt att få spendera tid med sig själv och hitta ett sätt där man går in i ett inre lugn, inom sig själv.

Musa Jallow DJ Black Moose
Musa Jallow
DJ Black Moose

 

Fin för att vara Afrikan

Jag var kanske 15 och jag hade spenderat lite mer tid än vanligt för att fixa mig för jag skulle på fest (läs: mascara, eyeliner, solpuder). På spårvagnen kom det fram en kille till mig. Vi hade en kort, onödig konversation och precis innan jag skulle kliva av sa han till mig – du är fin för att vara afrikan. Minen jag gjorde sa nog mer än jag hann säga till honom. Även om jag reagerade på detta då med, så tror jag att jag idag kan förstå varför denna unga kille kunde tro att det var en komplimang han precis hade gett mig.

Africa Crown Foto: Fatou Touray, Afropé
Africa Crown Foto: Fatou Touray, Afropé

För dig som läser detta och inte vet hur jag ser så har jag brun hudfärg, bruna ögon, stort puffigt hår, som jag hade plattat den kvällen då den händelsen tog plats. Han som gav mig denna ”komplimang” var också brun av afrikanskt ursprung. Hur kommer det sig att han gav mig en komplimang (enligt honom) men att jag som mottagare av denna komplimang tog det mer som en diss ?

Att vara fin för att vara Afrikan betyder enligt mig att han menade att Afrikaner inte brukar vara särskilt fina, men att jag var ett undantag. Så tolkade jag det som sades på spårvagnen. Jag är medveten om att han kanske inte menade det så men att statements som hans sägs utan att man ens är medveten om det, måste diskuteras.

Vi lever i en värld, där vi blir bombarderade med bilder dagligen från media, det vill säga tv, radio, reklam, tidningar, Facebook, Instagram, ALLT vi ser basically. Dessa bilder har budskap som vi sett sedan barnsben på våra favorit-barnprogram och de fortsätter komma. Varje gång vi zappar igenom tv, skrollar ner i vårt nyhetsflöde, alla dessa bilder sätter sig i vårt huvud och lämnar oss med budskap.

Vissa är väldigt medvetna om det, vissa tänker inte på det alls. Dessa små budskap talar om för oss hur “världen” vill att vi ska vara, vad som är accepterat, vad som är normalt (vad det nu än innebär).

Jag växte upp i Sverige, född på 90- talet och precis som alla andra oavsett vilka kriterier de växte upp med så såg vi, till stor del nog många av oss samma program på TV.

Om man som jag uppskattade program som Madicken, och Lotta på Bråkmakargatan men även kollade på amerikanska program som Lizzie McGuire och That´s so Raven då kan vi alla som kommer ihåg enas om att majoriteten av dessa barnprogram förutom mitt exempel That’s so raven hade vita, ofta blonda flickor som huvudkaraktär.

En simpel sak som att vi mest ser vita på tv, kan för den som varken är vit eller blond, lämnas med bilden att vita och blonda människor är mer speciella än andra. En kan efter att ha sett detta mönster lämnas med ett budskap att vita, blonda är speciella just för att de syns mest på TV-skärmen.

Jag vill prata om en video som cirkulerar på mitt nythetsflöde från en tecknad serie The Winx Club, ett program jag minns att jag tittade på som liten. I detta avsnitt så ser vi en brun tjej med afro som gråter. Hennes kompisar (alla vita) kommer in en efter en och frågor vad som hänt. Hon svarar att hennes hår som tidigare varit rakt plötsligt blivit stort när hon varit ute. Den andra kompisen kommer in och frågar vad det är och pekar på hennes hår samtidigt som hon ser förskräckt ut. Klippet avslutas med att en grupp av tjejer går förbi och skrattar åt hennes hår.

Denna scenen som många barn har sett världen över är ett exempel på dessa bilder och budskap jag tidigare nämnde som talar om för oss vad som är accepterat och vad som inte är det. Hade jag sett det som liten hade jag lämnasts med ett negativt budskap. Det budskapet hade varit att afro inte är accepterat, att det är finare med rakt, platt hår.

Ett annat exempel är från tidningen Cosmopolitan som nyligen kom ut med en artikel där de skrev om skönhetstrender, som skulle hissas och dissas. (Artikeln heter “21 Beauty Trends That Need to Die in 2015″ om du vill läsa den.)

Africa Crown Foto: Fatou Touray, Afropé
Africa Crown Foto: Fatou Touray, Afropé

Problemet med artikeln och varför folk har tagit illa vid sig är att de använde sig av flera bruna men även vita kändisar för att demonstrera dissar men inga bruna kändisar för att demonstrera hissar. Deras tabbe är egentligen någonting som är väldigt vanligt och inte ens medvetet från deras håll. Enligt mig är det kanske inte en jättestor händelse egentligen. Men att någon ens märkte att det inte fanns några icke vita att representera hissar, det är just det som blir problematiskt.

När en tonåring läser detta kan denne person tolka artikeln som att bruna tjejer är ett steg efter när det kommer till trender, vita tjejer vet vart skåpet ska stå och det är det vi ska följa.

Jag vet att jag och många andra inte skulle tolka deras artikel på det sättet, men när man är ung och utvecklas och det enda man vill är att passa in och ser detta lilla budskap tillsammans med så många andra budskap är det inte omöjligt att hen drar den slutsaten. Cosmopolitan har i alla fall bett tom ursäkt och sade att det inte var deras intention och att de tar sitt ansvar och ska göra bättre ifrån sig. (Necolebitcie.com )

På reklamfilmerna i Sverige har jag sett ett ökat antal mixade människor. Jag pratar om de barnen med blandhy med ljuslockigt hår som finns med i fler och fler svenska reklamfilmer. Detta kan man tycka är positivt. Men det sänder fortfarande ett budskap till de som inte är mixade och endast bruna att de inte är accepterade.

Visst låter det tjatigt, men tyvärr så finns det en lång historia till varför toner av färg på huden faktiskt är känsligt. Drömmen är ju att alla släper färg och bara ser människan. Men nu är vi här vi är på grund av den historia vi har.

Tillbaka till händelsen på spårvagnen. Killen som tyckte jag var fin för att vara afrikan, har precis som vi alla blivit bombarderad med budskap från media och från sin sociala omgivning och så vidare. Han har säkerligen skapat sig en bild av att bruna människor eller bruna tjejer inte är de finaste. Det han då menade var att han var överraskad över att en tjej som var annat än till exempel vit och blond såg bra ut. Jag tog illa vid mig av hans kommentar och skulle göra detsamma även om jag fick den ”komplimangen” idag.

Och tro mig detta var inte första eller sista gången jag hörde en sådan kommentar. Kan inte tro det själv när jag tänker på det. Män och kvinnor har lagt kommentarer som följande “ you’re pretty for a black chick”, ”your light skinned that’s why you’re so pretty”. Obviously så trodde de att de sa något positivt när de sa detta, men nej.

Medan du skrollar förbi dina bilder på Instagram, kolla efter ett mönster, vilka bilder får mest likes, vad har de för likheter. Dessa ideal som är nu av vad skönhet innebär kommer att förändras, kommer ni ihåg på 90-talet då plastikopererade bröst var en grej? Idag kan vi inte ens om vi gömmer oss under en sten missa Nicki Minaj rumpa eller Kim Kardashians rumpa och alla andra bilder som hyllar stora rumpor. Nu vill ingen ha stora bröst längre, utan nu springer man till kliniken för att förstora rumpan och ingrepp på rumpan får en stadig ökning istället.

Den bilden många har av vad skönhet är, är en spegelbild av vad vi ser i media samt vad vi ser och hör i vår sociala omgivning. Så till den killen som tyckte att jag var fin för att vara afrikan. Nej, jag är inte fin för att vara afrikan. Jag är fin och jag är afrikan.

Veronica Odetunde
Veronica Odetunde

 

 

Aminatahs Musikresa – del 22: Go hard or go home

När jag var liten älskade jag att dansa. Jag hade tittat på filmen ”Breakin'” nästintill hundra gånger och hemma i vardagsrummet övade jag på att snurra runt på huvudet till Chaka Khans ”Ain’t nobody” så fort det fanns tid. Jag insåg snabbt att huvudsnurren var lite väl komplicerad och valde snart istället att specialisera mig på ”rumpsnurren” där balans inte var lika viktigt. Stolt visade jag upp min nya expertis för min familj och de klappade händerna efter att jag visat upp mina nyvunna egenskaper. Fast jag gick på olika dansklasser i Showdans och Hiphop så avskydde jag när lärarna berättade för mig hur dansstegen skulle uträttas. Jag visste bäst själv och kunde minsann skapa min egen koreografi. På talangtävlingarna i skolan valde jag vilken låt jag skulle dansa till, resten var freestyle. Knappast speciellt definierade danssteg, men jag hade roligt och efteråt klappade alla händerna. Det var lycka. Jag hade också velat se en mullig 9-åring utan en endaste oro i världen, snurra fem varv på sin bakdel och le med allt självförtroende i världen.

Bild: Freja Lindberg
Bild: Freja Lindberg

Min syster älskade också dans och hade dansat balett, discodans och hiphop sedan hon var 5 år gammal. Så när en av hennes danslärare skapade en tävlingsgrupp som ville ha dom bästa unga dansöserna i olika åldrar, ansökte jag om att ta del av gruppen. Jag ansökte, men jag kom inte in. Min syster kom in. Varje gång hon åkte för att öva blev jag påmind om att jag inte hade platsat i gruppen. Snart slutade jag att dansa, jag slutade inte bara att ta kurser i dans, jag slutade att dansa, helt.

När vi växer upp och börjar bli medvetna om att vi inte är ”bäst” att vi inte är ”snyggast” och att vi inte kan freestyla oss igenom livet… När kärlek för en konstform blir en tävling som vi lär oss att den kommer att betygsättas och som vi inte alltid kan vinna, ger många av oss upp. Men det känns väldigt tråkigt att vi behöver lära oss detta innan vi ens är tonåringar. Även idag, när jag står på scen frågar folk mig varför jag inte dansar och rör mig mer på scenutrymmet. Jag blev självmedveten. Det är därför.

Jag skulle vilja börja dansa igen. Jag skulle vilja ställa mig på en scen, känna mig sexig, cool och duktig igen. Jag skulle vilja ha det självförtroendet jag föddes med. På samma vis som jag skulle vilja att folk på Youtube slutade klicka på den där ”tummen ned”-knappen. Kanske ska vi sluta tävla och börja hålla mun om vi inte gillar det vi ser… Vi dömer redan oss själva tillräckligt. Jag, likt många andra behöver inte en massa troll som bekräftar sin egen existens genom att fördöma någon annans. Kanske.

Bild: Haddy Secka
Bild: Haddy Secka

Sen står man där. På scen framför mer än 20 000 människor, villiga att älska eller att hata ens musik. Man hälsar vänligt på publiken. Man skrattar med dom och vissa sjunger med, andra ser skeptiska ut. Koordinatorn tittar på klockan och försöker följa sitt tidsschema medans fotograferna trängs för att få den där guldbilden. Alla vill lyckas.

Vi lärde oss tidigt ”go hard or go home”.

Alla felaktigheter man äger, likt den där tonen som är svår att ta. Den där fula kameravinkeln, dom där jeansen som man pressat sig in i, den där hårförlängningen som kanske kan falla fel, allt tänker man på. Allt utom varför man egentligen står där. För att ha roligt. Så en stund senare går man av scenen. Då känns det. Det riktiga. Anledningen till att man älskade strålkastarna när man var liten. Man kommer ihåg kärleken för konsten. Man kommer ihåg att det räcker att älska musik själv, även om alla andra inte älskar det.

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh