Alla som har hängt med i den senaste tidens nyhetsinslag har säkerligen inte missat hur det rapporteras om hundratals dödsfall till sjöss av desperata människor från olika krisdrabbade områden i Afrika och Mellanöstern som försöker ta sig till Europa i hopp om att finna trygghet och få möjlighet till en framtid.

Rösterna som uppmanar till förändring har varit många. Några uppmanar Europa att öppna sina gränser och några andra uppmanar Europa att stänga sina gränser och så vidare. Det verkar finnas lika många åsikter som folk som dryftar i frågan.

Det har också poppat upp en del kampanjer som uppmanar folk att inte försöka ta sig in till Europa olagligt och dessa kampanjer tror jag är både viktiga och nödvändiga. Att lyfta problemet och prata om det och prata om de möjliga konsekvenserna för att höja kunskapsnivån kring det är ett steg i rätt riktning, men problemet behöver angripas från flera håll och perspektiv för att ge djupgående resultat. Jag tror och hoppas att effekten kommer bli att färre tar denna desperata och många gånger dödliga utväg för chanserna till ett bättre liv i trygghet.

I till exempel Gambia är arbetslösheten generellt mycket hög och möjligheterna till att få ett arbete är små. För att kunna starta upp en verksamhet som inbringar en inkomst behövs det kapital. Kommer man från förhållanden med redan knappa resurser blir det nära till en omöjlighet oavsett hur driftig och duktig man är.

Detta leder till en nästan kollektiv hopplöshet hos befolkningen redan från ung ålder som gör att många börjar tänka på möjligheten att ta sig till Europa för att kunna förverkliga sina drömmar och kunna bygga en trygg framtid. Vilket inte är en konstighet i sig, det är mänskligt och naturligt att vilja sträva för att få det bättre och istället för att världen ska se på när människors framtid för alltid blir begravd i havet, borde vi göra något mer än att bara tala om för dem att låta bli de farliga båtarna.

Trots allt är det ju en del som klarar sig fram helskinnade till friheten och tryggheten. Deras historier och öden skapar en strimma hopp som kastar ett starkt ljus över mörka desperata sinnen och tankar. När en människa blir tillräckligt desperat blir hon mer benägen att ta till desperata metoder för att lösa sitt problem.

Min personliga åsikt från att ha besökt Gambia ett antal gånger är att det är inget fel på produktiviteten eller viljan att arbeta, men svårt att engagera sig i något som inte finns. Jag tror också att kärleken till det egna landet, som jag sett hos människorna där, är genuin och att de flesta hellre skulle välja att stanna i Gambia om de kunde försörja sig själva och sina familjer. Jag tror också på den enskilda individens starka drivkraft till att vilja vara produktiv och nyttig och kunna ha fullt ansvar för sin egen försörjning. Jag är också ganska säker på att varje individ kan dra sitt lilla strå till stacken för att bidra till en bättre och tryggare värld för oss alla.

I vår familj har vi valt att bidra på vårt eget lilla sätt genom att starta ett projekt, Bakau Youth Project, som har som syfte att skapa arbetstillfällen för ungdomar – i främst Bakau, där vår familj kommer ifrån. Våra ungdomar, som i skrivande stund är två stycken, arbetar med att sköta hela kedjan från inköp till färdig produkt. Vi säljer sedan produkterna här i Sverige. Projektet är i startgroparna och drömmen är att ha en verksamhet som slussar in unga till riktiga arbeten med justa löner som i sin tur kan anställa och lära upp ännu fler samtidigt som vi sprider afrikansk kultur och glädje genom de vackra tygerna vi använder oss av. Alla kan göra något och tillsammans gör vi skillnad. En skillnad som hjälper människor att välja bort att riskera sina liv för att överleva.

Surfa gärna in på vår Facebooksida för att få veta mer om projektet.