Aminatahs Musikresa – del 21: Att ta över världen

Under den senaste månaden har den senaste singeln med musikvideo spelats otroligt frekvent på alla Gambiska radiostationer och även på tv. Låten ”Don’t mean nothing” med mig och Artenola har även börjat spridas till Senegal och jag hör feedback dagligen gällande musiken. Ibland ringer jag till vänner som har låten som tonsignal och självklart blir jag stolt över mig själv samt de som tydligt visar sin support. Planen har nog alltid varit att ta lite i taget, men nu när det börjar närma sig en situation då min musik är aktuell i olika länder ska jag passa på att berätta vad tanken är.

Aminatah. Foto: Freja Lindberg
Aminatah. Foto: Freja Lindberg

En del människor har frågat mig varför jag skriver för Afropé, inte för att de ogillar materialet som publiceras här, men för att de inte riktigt ser hur det funkar med min egentliga ”fan base”. Visst stämmer det. Merparten av mina anhängare talar inte svenska och de kanske kan tänka sig att trycka på den lilla ”gilla-knappen” ändå utan att läsa. Men det är inte därför jag skriver dom här orden. Det självklara är naturligtvis att människor som har en koppling till musik eller Afrika kan finna sig intresserade av att läsa hur ”min värld” fungerar.

Men de jag egentligen vänder mig till, de som kanske inte ens läser den här texten är ungdomar och vuxna som älskar musik, som har en dröm, men en dröm som känns omöjlig. I länder som Sverige är musikbranschen fortfarande dominerad av stora skiv-, tv- och utgivningsbolag. Man måste inte passa in i systemet längre. Iallafall inte i vissa länder. Det går att vara independent, att ge ut sitt eget material, att sköta sin egen marknadsföring. En av mina före detta musiklärare sa tidigt till oss elever att den bästa managern för er/dig är någon som älskar en. Ett syskon, en nära vän eller en person som generellt sett är lika intresserad av att du lyckas som du. Ett street team eller ett gäng som jobbar med promo kan bestå av dina topp 20 facebook-kontakter. Ditt nätverk är ditt skivbolag. Din ursprungliga plånbok är din vänskap och de erfarenheter du kan dela med dig av, så du kanske inte kan betala ut en lön men vad du kan göra är att dela ut VIP-pass, alternativt spela ut tjänster/gentjänster-kortet.

Fast jag självklart hamnar i olika kontrakt med människor på löpande basis, är jag fortfarande independent. Jag och en handfull av andra människor planerar utgivningar, turnéer, promotion och extragig. Jag betalar vissa av dom. Vissa inte. Men dom får alltid ta del av de fördelar jag automatiskt får, och för en person som aldrig annars skulle strutta ned för den röda mattan, så är det faktiskt ett riktigt lockande erbjudande.

Nästa säsong kommer jag att lägga mer fokus på Senegal och andra närliggande länder. Jag har en självklar bas i Gambia vilket underlättar möjligheten att bredda min fan base i hela Västafrika. Drömmen är, hela Västafrika. Drömmen brukade vara att lyckas stort i Europa och USA. Men efter att jag smakat lite på branscherna så känner jag snarare att jag vill vara framgångsrik i Asien och Afrika. Gladeligen tågar jag in på vilket ställe som helst i Sverige utan att någon vet vad jag sysslar med, eller vem jag är. Men nu när jag har kommit till en viss punkt, känner jag mer och mer att jag kanske inte behöver ta över hela världen, anonymitet är otroligt underskattat.

Tillbaka till ämnet om musiker som försöker lyckas i branschen. Tänk efter lite, titta på möjligheterna som finns och om ”dom” inte uppskattar din musik, så kanske du bara är på fel plats. Inte nödvändigtvis i fel bransch.

 

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s