Vid mitt senaste moment på universitet har det legat en tydlig tyngd på postkolonialism, vilket jag vill dela med mig av till er. Begreppet menar på att det som sker nu sker i relation till kolonialismen, händelser idag kan ses som konsekvenser eller effekter av kolonialismens inverkan på historian.

Den koloniala diskursen skapade sanningar där fokus låg på ett “rastänkande” som baserades på binära oppositioner, så som svart i motsats till vitt, kvinna i motsats till man, och globala nord i motsats till globala syd. Alltså, Afrika är Afrika för att det inte är Europa. Dessa oppositioner sattes inte bara i motsats till varandra utan de tillskrevs även en hel del egenskaper. Den svarta kvinnan sågs som att hon skulle räddas från den svarta och våldsamma mannen. Räddaren skulle vara den vita räddaren. Kvinnor sågs som svaga och emotionella (negativt). Den svarta människan var sexuell och irrationell som behövde moderniseras av den vita rationella räddaren. Det är dessa strukturer och oppositioner som postkolonialismen är ute efter att krossa, de stereotypa oppositionerna.

Dessa stereotyper hävdar en del (undrar dock vilka?) är krossade, de hävdar att den antirasistiska debatten har gått för långt, att rasifierade sätter på sig en offerkofta och väljer att bli förolämpade för allting, samt att tolka det rasistiskt. För att vadå? För att det är så roligt att bli rasifierad, tillsatt diverse stereotyper och vara del av en grupp, i mitt fall afrosvenskar som utsätts för den största andelen hatbrott i Sverige? Nej, jag sätter inte på mig en offerkofta. Nej, jag vaknar inte upp varje morgon och tycker synd om mig själv på grund av min hudton. Jag tänker inte ursäkta mig själv och försöka tysta ner den strukturella rasismen för att den gör vissa obekväma och får dem att anse att jag tycker synd om mig själv. För vet ni vad, ni har inte tolkningsföreträde i en fråga som rör min hudton. Är du inte en del av de människor som blir rasifierade, sexualiserade eller exotifierade, så är det viktigaste för dig att lyssna och inte att argumentera emot och underminera rasifierades verklighet. Jag tycker synd om den som lever i en så grymt trångsynt värld som gör att det är det enda den ser. Jag tycker synd om Sverige, för att det är mitt hemland, ett hemland som jag vill kämpa för. Jag tycker att det är synd att det är så många som inte kan se utanför det fyrkantiga systemet som media matar oss med.

För att enlighten och utveckla vad jag menar med det fyrkantiga systemet, så syftar jag till det system som människor använder sig av för att rättfärdiga det de tror på, det systemet som avhumaniserar mina svarta bröders och systrars kroppar. Granskning av media ur ett postkolonialistiskt perspektiv är för mig av stor tyngd då det får en att lägga märke till händelser som inte verkar vara givna för alla att resonera kring. För att ge några exempel på vad jag menar så kan jag återgå till skillnaden mellan svarta och vita kroppar. Det jag får se i media är svarta svältande barn, unga svarta offer av amerikansk polisbrutalitet, svarta döda kroppar efter massakern i Kenya, svarta kvinnokroppar som fotograferas på sjukhus efter att de blivit våldtagna i krig. Jag försöker komma ihåg om jag sett vita döda kroppar i media någon gång det senaste året, men jag har inget minne av det, för att jag med största sannolikhet inte har gjort det i modern media.

Svarta MÄNNISKORS kroppar avhumaniseras ständigt i media vilket för mig är oacceptabelt. Det finns också jämförelsen med turister som ska stå i mitten av en grupp tillsammans med leende, svarta barn iklädda lite halvtrasiga kläder. Detta gäller både ”vanliga” turister men också främst kändisar. Det speglas på egna sociala medier och i media som något underbart och fint, typ ”åhh, tänk dom stackars barnen som får vara med på ett kort” (detta ska vara något positivt-eller?). Men vad syftar bilderna egentligen till? Enligt mig förstärker sådana bilder de redan etablerade maktrelationerna mellan svarta och vita (dessa maktrelationer kan även baseras på klass alltså svart person som tar liknande bild med svarta barn). Sådana bilder speglar kanske för en person gemenskap och lycka, men jag tycker främst att det visar på exploatering av svarta barn för några ”likes”.

Jag har tidigare tänkt att det väcker medlidande och medmänsklighet när en ser bilder på hungriga barn, men jag tycker inte att det är rätt att de exponeras på det sättet som de görs. Det är med största sannolikhet en fotograf eller journalist som åker på en tvåveckorsresa till ett konfliktdrabbat område, tar foton och letar upp de värsta historierna som människorna tvingas upprepa om och om igen. Vem tror ni det är som tjänar på det? Det är inte kvinnan som förklarar hur hon blev våldtagen för att sedan se förövarna bränna upp hennes mark, vilket i längden leder till att familjen närmar sig svält, utan det är de västerländska journalisterna och fotograferna som säljer kvinnans historia vidare.

Denna bild av svarta människor har lett till en tydlig stereotyp av hur en svart människa är, som tidigare nämnts, någon som västvärlden skall rädda. Det ger en förvrängd sanning. MÅNGA dör i svält och det måste få ett slut, människor måste kunna vara ute på gatorna i USA utan att bli påhoppade av polisen på grund av sin hudfärg. Det är viktiga frågor, men sättet som de porträtteras på är ett konservativt, kolonialt sätt, där människor avhumaniseras.

Jag vill att ni tar med er det ni precis läst, om hur olika människor porträtteras på olika stereotypa sätt. Media definierar och avhumaniserar vissa, medan de visar andra som hjältar och räddare. Den har en tydlig agens som sällan skulle ifrågasätta västerländska handlingar men är snabba med att definiera globala syds brister.

Jag vill att ni frågar er själva om ni gör desamma. Tillskriver ni vissa egenskaper till följd av etnisk tillhörighet? Tillskriver ni er själva vissa egenskaper, anser ni att ni besitter den enda sanningen? Ifrågasätt den sanningen och var öppna för att ta in andra perspektiv, samt var kritiska mot medias hjärntvättning och dess ensidighet.