Tre kvinnor. Tre berättelser. Varav den ena är bland det starkaste du kan läsa och högaktuell just nu.

Tre starka kvinnor är en kritikerrosad roman av fransk-senegalesiska Marie Ndiaye. Det är en berättelse om tre olika kvinnor, berättad i tre fristående delar. De olika kvinnornas liv har vaga beröringspunkter med varandra men det stora gemensamma draget är att de alla befinner sig i gränslandet mellan Senegal och Frankrike, och i en svår och utsatt situation.

Jag börjar med den sista delen, den om Khady, för det är den som berörde mig mest. En ung barnlös kvinna blir änka när mannen plötsligt dör. Hon tvingas flytta till mannens familj och framlever sitt liv i en drömlik, nästan imaginär värld, emedan hon får utstå en uppsjö vidrigheter från mannens familj. Hon behandlas som en osynlig och som om hon faktiskt inte har något värde alls. Det är plågsamma rader, en berättelse om en kvinna som mer och mer sluter sig inom sig själv och går upp i sina egna fantasier. Hon slutar i princip att prata. Kvar finns bara drömmerierna och det inre livet.

När familjen sedan tröttnar på att hålla henne vid liv med kostsam mat beslutar de att skicka iväg henne mot Europa, illegalt. Avsikten är naturligtvis att Khady ska börja skicka pengar till dem när hon väl kommer fram.

Hon skickas iväg med ett knyte bestående av en kjol, en tröja och en brödbit, samt några få sedlar hoprullade i troslinningen.

Det är skrämmande aktuell läsning, i ljuset av debatten kring det som nu sker på Medelhavet. Khady går, sjuk och utfattig, igenom alla de umbäranden man läst om i tidningsartiklar. Utifrån sett kan man knappt sjunka lägre än hon slutligen gör. Men hon har en inneboende obändig stolthet. Hon ger inte upp.

—

Norah är bokens första berättelse. En advokat som bor i Paris och återvänder till Senegal när hennes far kallar på henne. En far som tog lillebrodern ifrån mamman och systrarna. En far som i och med det för alltid drog in smärtan i familjen.

Nu sitter brodern fängslad och det faller på Norahs lott att försöka få honom fri.

—

Den längsta berättelsen handlar om Fanta, speglad ur sin franske mans perspektiv. Det är nog tänkt så. Men för mig fungerar inte denna spegling. För mig blir mannen huvudpersonen och inte Fanta. Hon blir ett skuggväsen till bihang, men inte mer än så. Tyvärr är detta den längsta delen i boken. I mina ögon håller den sämst.

Berättelsen om Khady är briljant, bland det starkaste jag läst. Ett öde man bär med sig.

Norah och de konsekvenser en enda självisk mans ageranden kan få är också viktig och mycket läsvärd.

Men Fantas man, Rudy, och hans plågsamma tristess till vardag … jag vet inte. Det går att relatera till, minst sagt. Den europeiska vardagstristessen känner vi minst sagt igen. Men självupptagenheten är enorm. Och jag tröttnar på denne Rudy, som visserligen älskar sin fru, men inte ens förmår skapa en riktig relation till sin son.

Betyg:

Delarna om Khady och Norah är dock solklara femmor, men mittdelen drar ner betyget i mina ögon.