Aminatahs Musikresa – del 22: Go hard or go home

När jag var liten älskade jag att dansa. Jag hade tittat på filmen ”Breakin'” nästintill hundra gånger och hemma i vardagsrummet övade jag på att snurra runt på huvudet till Chaka Khans ”Ain’t nobody” så fort det fanns tid. Jag insåg snabbt att huvudsnurren var lite väl komplicerad och valde snart istället att specialisera mig på ”rumpsnurren” där balans inte var lika viktigt. Stolt visade jag upp min nya expertis för min familj och de klappade händerna efter att jag visat upp mina nyvunna egenskaper. Fast jag gick på olika dansklasser i Showdans och Hiphop så avskydde jag när lärarna berättade för mig hur dansstegen skulle uträttas. Jag visste bäst själv och kunde minsann skapa min egen koreografi. På talangtävlingarna i skolan valde jag vilken låt jag skulle dansa till, resten var freestyle. Knappast speciellt definierade danssteg, men jag hade roligt och efteråt klappade alla händerna. Det var lycka. Jag hade också velat se en mullig 9-åring utan en endaste oro i världen, snurra fem varv på sin bakdel och le med allt självförtroende i världen.

Bild: Freja Lindberg
Bild: Freja Lindberg

Min syster älskade också dans och hade dansat balett, discodans och hiphop sedan hon var 5 år gammal. Så när en av hennes danslärare skapade en tävlingsgrupp som ville ha dom bästa unga dansöserna i olika åldrar, ansökte jag om att ta del av gruppen. Jag ansökte, men jag kom inte in. Min syster kom in. Varje gång hon åkte för att öva blev jag påmind om att jag inte hade platsat i gruppen. Snart slutade jag att dansa, jag slutade inte bara att ta kurser i dans, jag slutade att dansa, helt.

När vi växer upp och börjar bli medvetna om att vi inte är ”bäst” att vi inte är ”snyggast” och att vi inte kan freestyla oss igenom livet… När kärlek för en konstform blir en tävling som vi lär oss att den kommer att betygsättas och som vi inte alltid kan vinna, ger många av oss upp. Men det känns väldigt tråkigt att vi behöver lära oss detta innan vi ens är tonåringar. Även idag, när jag står på scen frågar folk mig varför jag inte dansar och rör mig mer på scenutrymmet. Jag blev självmedveten. Det är därför.

Jag skulle vilja börja dansa igen. Jag skulle vilja ställa mig på en scen, känna mig sexig, cool och duktig igen. Jag skulle vilja ha det självförtroendet jag föddes med. På samma vis som jag skulle vilja att folk på Youtube slutade klicka på den där ”tummen ned”-knappen. Kanske ska vi sluta tävla och börja hålla mun om vi inte gillar det vi ser… Vi dömer redan oss själva tillräckligt. Jag, likt många andra behöver inte en massa troll som bekräftar sin egen existens genom att fördöma någon annans. Kanske.

Bild: Haddy Secka
Bild: Haddy Secka

Sen står man där. På scen framför mer än 20 000 människor, villiga att älska eller att hata ens musik. Man hälsar vänligt på publiken. Man skrattar med dom och vissa sjunger med, andra ser skeptiska ut. Koordinatorn tittar på klockan och försöker följa sitt tidsschema medans fotograferna trängs för att få den där guldbilden. Alla vill lyckas.

Vi lärde oss tidigt ”go hard or go home”.

Alla felaktigheter man äger, likt den där tonen som är svår att ta. Den där fula kameravinkeln, dom där jeansen som man pressat sig in i, den där hårförlängningen som kanske kan falla fel, allt tänker man på. Allt utom varför man egentligen står där. För att ha roligt. Så en stund senare går man av scenen. Då känns det. Det riktiga. Anledningen till att man älskade strålkastarna när man var liten. Man kommer ihåg kärleken för konsten. Man kommer ihåg att det räcker att älska musik själv, även om alla andra inte älskar det.

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s