Skönhet. Det finns i alla kulturer, åldrar och kön. Det värderas högt och eftersträvas om möjligt ännu högre. Det finns runt oss hela tiden, dygnet runt och året om. Och ändå är vi så inrutade i våra egna ideal. Vi ser den skönhet vi vill se och klamrar oss krampaktigt fast i det vi fått lära oss är vackert utan att skänka det en djupare tanke, utan att ge plats åt andra ideal.

När jag var nyss fyllda nitton år åkte jag för andra gången till ett afrikanskt land. Denna gång skulle det bli en annorlunda resa. Jag skulle resa ensam och jag skulle vara på resande fot en längre period. Jag var spänd, nyfiken och framför allt väldigt naiv. Och som dom flesta nittonåringarna så trodde jag att jag var odödlig. Jag hade bestämt mig för att åka till Ghana och samlade på mig all information jag hittade. När avresedatumet närmade sig kände jag mig redo och trodde jag förstod allt om landet, kulturen och kontinenten.

Väl på plats i Ghanas huvudstad, Accra, tog det inte länge förrän jag insåg hur fel jag hade. Visserligen hade jag huvudet fullt av datum, politiker och presidenter. Men det hjälpte inte mig att förstå vardagen. För en ung, skandinavisk tjej är en storstad på en annan kontinent en total förvirring. Och åker man ut på landsbygden blir förvirringen om möjligt ännu större. Jag fick bo hos en underbar familj som tog emot mig med öppna armar. Jag lärde känna människorna runtom i byn och kände mig mer och mer bekväm. Efter ett tag lät min värdpappa sy upp en klänning åt mig och när jag satte på mig klänningen var det något som förändrades. Här stod jag i ett afrikansk hem, klädd i en klänning full av starka mönster och färger. Jag som vanligtvis klär mig i mörka färger, simpla kläder men ändå rätt så uppdaterad kring det som kallas mode. Men trots att jag var klädd i ett plagg som jag aldrig haft på mig innan, med mönster jag aldrig sett förut så kände jag mig fruktansvärt fin. Och plötsligt fick jag upp ögonen på ett helt annat sätt. Jag såg kläder, tatueringar och smycken med helt andra ögon. Jag såg alla de timmar som kvinnorna lade ner på att fixa håret. Jag såg tyger, mönster och färger jag inte skänkt en tanke åt innan. Men framför allt så såg jag skönheten. Jag tillät mig själv att se skönhet utanför mina egna ideal och när jag väl börjat så kunde jag inte gå tillbaka. Jag dök in i tygbutiker och blev totalt fascinerad av alla färger. Ju mer desto bättre. Mer mönster, mer färg, mer tyg.

När jag väl var tillbaka i Norden igen kändes det som om hela min garderob byttes ut, långsamt men säkert i takt med mitt självförtroende. Jag hade sett en ny sida av skönhet och jag ville känna den både utanpå och inuti. För att jag hade tagit mig ut ur ett inskränkt tankemönster öppnades en helt ny värld. Och det spred sig. Nu handlade det inte längre bara om kläder och mode. Det hade spridit sig och nu såg jag skönheten överallt. I människor, personligheter och handlingar. Det hade funnits runt mig hela tiden men jag hade ignorerat det. Jag hade ignorerat allt som var utanför mitt eget tankemönster men jag öppnade ögonen för olika ideal och tog bort glasögonen som gjorde att jag bara såg mina egna ideal. Jag gav en chans åt något annat. Och det gav mig en bredare syn. Det gav mig intresse. Det gav mig fantastiska möten med olika människor. Det gav mig tolerans. Det gav mig något nytt. Och det gav mig skönhet.