Black Moose: Att ge unga chansen till ett bättre liv

Jag känner mer och mer kärlek från mina fans runt om i Sverige. Mitt namn har vuxit som bara den. Utan er så är jag inte Black Moose! Jag känner också att jag har utvecklats på ett positivt sätt och hur jag tänker i vissa situationer. Med tanke på att man jobbar med människor som kommer och som har haft det jobbigt på en helt annan nivå så blir man mer tacksam för livet. Vissa personer som jag träffar har inget eller ingen i deras liv vilket jag tycker är synd, men vi får inte heller glömma de andra som har eller haft det ännu värre!

Arkivbild: Stockholms Tingsrätt Foto: Fatou Touray, Afropé
Arkivbild: Stockholms Tingsrätt Foto: Fatou Touray, Afropé

Barn och ungdomar runt om i världen. Ingen ska känna tvekan för att be om hjälp för sitt missbruk eller kriminalitet! Jag själv har haft tur som aldrig testat nån drog i hela mitt liv! Och nej, jag ser verkligen inte ner på människor som tar droger. Det finns väl anledningar till varför de tar och kanske gör de ofta! Blickar man bakåt i deras liv så är jag 100% säker på att man hittar flera fuckt up saker som orsakat allt detta. Svek, och kanske en keff mamma eller pappa som inte varit där för en som de borde. Många i Sverige är deprimerade till max! Varför är det så? Varför är det så många som begår självmord i Sverige? Jag kan förstå att man kan må dålig på grund av en massa olika saker men självmord löser inte dina problem! Droger löser inte heller dina problem, kanske för stunden, men sen när du vaknat upp och är tillbaka i verkligheten så känner du samma smärta som innan.

Det är ofta jag träffar människor som inte mår bra, av olika anledningar och som ser allt i livet på ett negativt sätt. Även om du försöker pusha dem och ge dem stöd så är de alltid negativa till det också! Till slut så ger du upp och tänker att du inte duger åt din vän eller partner, allt du gör för honom eller henne är inte tillräckligt. Vad sker efteråt tror ni? Man blir själv deppig över att man inte kan hjälpa till på bästa möjliga sätt. Du försöker med allt. Att resa iväg, spontana middagar, planer för framtiden. Du får samma respons tillbaka och blir ännu mer knäckt. Så många motgångar jag stött på längs vägen… Det är verkligen ett helvete men jag försöker alltid tänka positivt även om jag varit ensam. Du kan inte bara ge upp sådär lätt och gräva ner dig mer och mer! Vad sker sen tror ni? Jo, du ser dig själv som ett offer och tycker synd om dig själv! Fast bland folk så håller du en fasad! Men när du är ensam så är du längst ner. Hur länge tror du att en människa orkar hålla en fasad och säga att han eller hon är på topp? Och ljuga om allt för inte visa sin svaga sida att hon eller han mår dåligt!

Jag förstår vissa människor som inte vill öppna upp sig för allt och alla, men mår man dåligt så sök hjälp! Ju mer du skadar dig själv så skadar du dina nära och kära lika mycket. Jag ser upp till dem som hör av sig och säger att de vill ha hjälp med sitt missbruk eller kriminalitet! Du bevisar bara för dig själv att du tar nya positiva kliv i livet som vill förbättra dig som en helt ny människa! Hur svårt det än verkar så måste du försöka se ljuset och inte bara det mörka hela tiden. What dosent kill you, makes you stronger, sägs det. Just nu i denna stund så lyssnar jag på min brors låt Molnen skingras, med Gee Dixon! Jag lättar på mitt hjärta om hur jag ser vårt samhälle sakta men säkert falla neråt och det är bara vi som kan göra något åt saken. Motgångar möter oss alla på vägen, no matter what, men när du tagit dig förbi det hela SÅ ÄR VÄRLDEN DIN!

Musa Jallow DJ Black Moose
Musa Jallow
DJ Black Moose

Intervju: Victoria Bogere, chefredaktör på LaGrâce Magazine

Som ung idag är pressen på att se ut på ett visst sätt stor. Skönhetsidealen bygger ofta på smala och vita kroppar, med ett överflöd av retuscherade bilder, ideal som är omöjliga att uppnå. LaGrâce Magazine skapades som ett redskap för att jobba emot de orimliga skönhetsidealen, för att lyfta fram individen och hylla olikheter hos människors kroppar och utseenden.

Modeomslaget för LaGrâce Magazine. Bild tagen av Sanna Karimian
Modeomslaget för LaGrâce Magazine. Bild tagen av Sanna Karimian

Med tidningen LaGrâce Magzine som drivs av chefredaktören Victoria Bogere 26, och creative director Izehi Ileso 25, var tanken att man skulle skapa ett modemagasin som även fokuserar på inre skönhet och samhällsproblem. LaGrâce Magazine publicerade sin första tidning sommaren 2012, – det var en fantastisk upplevelse för oss båda och det tog tid att smälta det säger Victoria Bogere.

Hur mycket tid lägger ni ner på tidningen?

-Eftersom att vi har heltidsjobb vid sidan om är det väldigt svårt att lägga 110% på LaGrâce Magazine i dags läget, men vi lägger ner så mycket tid vi kan. Det är svårt att säga, men det är jobb varje dag, dubbelt så mycket när vi har stora projekt på gång.

19 maj i år hade tjejerna en utställning på Rhösska museet. Där använde de sina modeomslag som ett exempel för deras kampanj “ You don’t have to be naked to be sexy”, där tanken är att uppmana allmänheten att man inte alltid behöver vara naken för att vara sexig och därmed förmedla sin grundtanke att använda modemagasinet för att påverka vårt samhälle.

Bogere berättar att på eventet minglades det runt med gästerna och man diskuterade om ordet sexighet/nakenhet, tanken var att skapa en dialog där man försökte förstå gästerna men även få dem att tänka om.

– Vi tror starkt på att denna kampanj har en röst som kan påverka vår omvärld, det handlar om att hjälpa till att motbevisa median. Det går visst att vara sexig med kläder på. Målet är alltså att främst upplysa nästa generation om att sexighet inte måste vara naket, betonar Bogere.

LaGrâce Magazine har även deltagit i olika undersökningar under året, målet med de har varit att ge ordet “sexyness” en ny mening.

– Många tycks ha glömt att när en individ utstrålar självförtroende och ödmjukhet är bara det, super-sexigt. Ställ dig frågan själv; Vad är sexigt egentligen? säger Bogere

Jag som själv är ung har märkt av att det har blivit en positiv vändning i vårt samhälle, fler unga tjejer speciellt vågar ta plats och följa sina drömmar precis som Victoria och Izehi.

För de som har idéer men inte vet hur de ska börja vad har ni för tips för dem?

Bild på från utställning på Rhöska museet - Foto: David José Hildebrand
Bild på från utställning på Rhösska museet – Foto: David José Hildebrand

– När du har en dröm, TRO på din dröm. DREAM BIG är ett av mina motton, det är tack vare vårt mod att drömma stort som fått oss att komma långt. Att begränsa sina drömmar är bara dumt enligt mig, det blir för ”enkelt” för mig. Jag vill ha utmaning, jag vill känna nervositet…
Inget kommer serverat på ett silverfat. Man måste svettas, blöda och gråta för att lyckas. Man måste göra misstag på vägen, det ingår i trappstegen. Du kommer garanterat få en massa NEJ på vägen, men detta kan bli ens motivation. Glöm inte att bakom varje framgångsrik person finns massa misslyckanden, men priset står framför en. Det gäller att ta sig fram helt enkelt. Sist men absolut inte minst, fråga Gud om vägledning, utan honom hade vi lagt ner drömmen om LaGrâce Magazine.

Er movement #youdontneedtobenakedtobesexy, hur kom ni på att ni ville fokusera på det?

– För mycket nakenhet vart man än blickar. Tragiskt att ingen har reagerat på det. Varför måste man alltid följa strömmen? Eller är det okej att man går runt med åtsittande shorts upp i rumpskinkorna när man är 12 år gammal? #youdontneedtobenakedtobesexy säger jag bara.

Hur ser en vanlig dag ut för er och är planen att ni ska kunna försörja er på tidningen ?

– Det varierar då vi besitter olika roller inom magasinet. Det är alltid rutiner på att kolla jobbmejlen, besvara mejl, ringa alla samtal som behövs göras, planera in möten, event, plåtningar och så vidare. Jag har alltid en to-do-list som jag ska hinna göra för dagen och veckan. I dagsläget är det massa planeringar inför hösten och 2016. Det gäller att vara ett steg före hela tiden trots att man har 1000 grejer att göra varje dag. Vi har i alla fall ett stormöte en gång i veckan för att bocka av saker och ting.

Ja, tanken är att vi i framtiden ska försörja oss på LaGrâce Magazine.

Vad har ni för framtidsplaner för tidningen, har ni något projekt ni håller på med just nu?

– Stora. Följ vår resa. Vi vill inte avslöja mer än så, det känns bättre att jobba privat då vi kan göra allt i egen takt. Det kommer definitivt bli mera samarbeten än tidigare, vilket kommer synas. Hursomhelst, det kommer upp roliga saker då och då.



Skaparna bakom LaGrâce Magazine

Bild på från utställning på Rhöska museet - Foto: David José Hildebrand
Bild på från utställning på Rhöska museet – Foto: David José Hildebrand

Victoria Bogere
Chefredaktör på LaGrâce Magazine.
Ålder: 26år
Afrikanskt ursprung: Uganda

Izehi Ileso
Creative Director på LaGrâce Magazine.
Ålder: 25år
Afrikanskt ursprung: Nigeria.

 

Om ni är sugna på att följ gärna tjejernas stora planer, kan ni följa deras resa på sociala medier :

Facebook
Twitter
Instagram
Hemsida

 

Veronica Odetunde
Veronica Odetunde

Aminatahs Musikresa – del 23: Orden

”En dröm ger tanken vingar” så lyder en fras ur den svenska översättningen av Walt Disneys Askungen. ”Väx upp någon gång och inse att du aldrig kommer att lyckas med musiken” hörde jag en gång av mannen jag älskade mest i hela livet. Samma dag som jag slutade att älska honom. ”Låt mig lyssna” en av mina musiklärare i gymnasiet fanns alltid där för mig när jag hade spelat in en ny låt eller skrivit en ny text. ”Du kanske ska hålla dig till Rapp och skippa sången” sa min bästa vän och största musikaliska förebild, en gång för länge sedan. Hon fick mig att känna mig otillräcklig och allt som krävdes var, ord.

Foto: Fatou Touray, Afropé
Foto: Fatou Touray, Afropé

För några veckor sedan kom en kvinna hem till mig med en helt nyinspelad låt. Jag kände henne genom gemensamma vänner och visst var hon toppen på många sätt och vis, både som låtskrivare och som sångerska. Men något saknades. Hennes ord hade värde men de räckte inte riktigt fram. Jag kände igen det, jag kände igen mitt forna jag i henne och hennes framförande. Rädslan, fångad i en inspelning, rädslan för att inte räcka till, inte vara bra nog och framförallt, rädslan för att bevisa att de där skeptiska hade haft rätt.

Det är då orden man använder räknas. Varför dra ned någon? Varför förstöra någons dröm? Jag berättade vad jag gillade med hennes musik. Jag berättade vad hon behövde jobba på för att förhoppningsvis, i framtiden nå sitt mål. Jag sa vad hon behövde höra för att ta sig framåt. Samma dag, utanför en skola i Gambia pratade jag med några unga tjejer och en av dom sa att hon ville bli som mig en dag. Med dom orden sagda drog jag ett streck över alla negativa kommentarer jag någonsin fått i mitt liv. Inte dom konstruktiva. Bara dom negativa. Orden.

Ord är rätt spännande för att de kan skada lika mycket som de kan hjälpa. Dom kan göra ondare är fysisk smärta och glädja oss mer än fysisk berörelse. Sedan kan man ta dom och sätta musik till, och sjunga orden så att man inte ens behöver lyssna på orden för att förstå innebörden. Det är nog det jag eftersträvar. Vad alla sångare bör eftersträva.

Jag inspireras av ord skrivna av poeter, rappare, sångare, låtskrivare och politiker men framförallt av mina nära och kära. Så nu ska jag ta en paus och fokusera på att skriva orden som kan få en att skratta, dansa, gråta, tänka, sakna och känna. Därför kommer jag inte att skriva för Afropé på några månader, jag sparar dem till det jag kan sätta musik till. Orden.

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

"- Du är för mörkhyad…"

Jag är verkligen inte en gnällig person. Inte är jag heller en person som tar åt mig särskilt mycket och särskilt uppmärksam utav mig är jag inte heller. Men något jag märkt är att det är ett evigt tjat om min hudfärg varje gång jag har ett läkarbesök att gå på.

Inte bara det, utan jag får oftast förklara hela min familjesituation för att de ska begripa varför jag:

A – kommer med en svensk pappa?

B – låter ”för svensk” för mitt utseende?

C – ej innehar en småländsk dialekt?

För några dagar sedan fick jag träffa en ny läkare, han välkomnade mig och sa sedan;

– Du är adopterad hör jag!

Ibland behöver jag inte ens svara, utan läkarna säger oftast från början;

– Du måste vara adopterad antar jag! Som att de känner mig och att de inte ens förväntar sig ett svar på frågan. Att stoppa in ett ”måste” och ”antar” i samma mening känns ju som en tveksam fråga. Varför fråga om man är säker på sin sak? Men numera svarar jag bara ”ja” på sådana påståenden.

Det är en god tanke som isbrytare när man vill få en relation till sin patient, men då jag sprang på läkarbesök mot mina allergier titt som tätt märkte jag att samma frågor upprepade sig hela tiden. Det var ganska komiskt.

Än mer komiskt var det när det var dags för att ta blodprover. Cirkus!

Man kallar in en annan sjuksköterska, man ojar sig, man viskar lite i örat på den andra sköterskan. Dessutom verkar en del ställen ha en outnämnd sjuksyster ’for the black peeps’. Jag hörde i korridoren, från en sjuksköterska till en annan;

– Ja, du kan ju sånt här, du kan väl hjälpa mig med henne här, sa hon med en orolig röst.

Men nej, den första sjuksköterskan kommer tillbaka och säger;

– ja , åh, ja du vet ju att… ja, hmm, det är ju inte så lätt det där, du är ju så himla mööökhyad (på småländska)!

Jag skrattar lite nervöst och kliar mig i huvudet. Vad betyder så himla mööökhyad för något?

Hur som helst, in kommer solskenet själv! Jag försöker se sur ut för jag tyckte de verkade så himla oprofessionella. Men jag märker ju på något lustigt sätt att denna kvinna har varit i Afrika.

Så sant som det var sagt hade hon varit i Gambia och älskade stället och alla afrikaner för den delen så de tyckte väl att hon var rätt person. Hursomhelst, hon fixade det galant efter att hon placerat kuddar under mina armar, hämtat vattenfyllda handskar med varmt vatten i till handflatorna (för att ådrorna skulle bli mer synliga) och lagt mig ner på en brits. Sedan stack hon mig lite här och där innan det till slut kom lite blod.

Jag förstår att det kan vara svårt att hitta blodådror ibland, oavsett hudfärg, men det är lite kul att lilla jag kan vara så omständlig.

Jag har faktiskt träffat en sjuksyster här, hon var bara för grym för att vara sann. Hon satte nålen direkt, inte ett ljud om min färg och hon fyllde två kanyler snabbt som en Ninja. Inga blåmärken ingenting. Mycket tacksamt!

Jag tror absolut inte att det är något illa menat när vissa uttrycker sig som de gör ibland, men när man hör samma sak om och om igen blir man till slut lite oengagerad och ohjälpsam. Sedan tänker jag att jag skulle mycket väl kunna vara adopterad. Om jag hade varit det så hade jag inte velat prata om det med en läkare i ett väntrum fullsatt med knäpptysta människor.

Sjukvården Foto: Fatou Touray, Afropé
Sjukvården Foto: Fatou Touray, Afropé

Detta är faktiskt den största anledningen till att jag tröttnade på att kolla upp mina eksem sedan 12-årsåldern.

Jag undrar om det är fler som undviker att uppsöka sjukvården för hudproblem för att man känner sig lite besvärlig? Borde jag bara förstå att det inte är så lätt att behandla människor med mörk hy då man kanske inte har så mycket kunskap om det?

Värt att nämna är att jag åkt långt till olika hudspecialister med mina eksem och fått samma beklaganden.

Tur för mig är att hudirritationerna bara försvann.

 

Fatima Kebbeh
Fatima Kebbeh

Afrikansk kulturutställning på Danmarks Museum of Modern Art

Om du uppskattar eller är nyfiken på afrikansk samtidskonst, kulturhistoria, arkitektur och tankar kring kopplingen mellan identitet och kultur, då bör du ta chansen att besöka det danska Museum of Modern Art, Louisiana, innan den 25 oktober i år.

 AFRIKA Arkitektur, Kultur og Identitet 25. juni - 25. oktober 2015

AFRIKA
Arkitektur, Kultur og Identitet
25. juni – 25. oktober 2015

Louisiana, Museum of Modern Art i Danmark öppnar sin nya utställning om afrikansk arkitektur, samtidskonst och kulturhistoria. Utställningen vill lyfta fram alternativa berättelser från den afrikanska kontinenten och menar att det finns mycket som borde förbättras om bilden av Afrika idag. Utställningen handlar inte bara om konstruktion, arkitektur och det estetiska utan också om fysiska, mentala och gemensamma egenskaper och utrymmen. Deras önskan är att påverka det liv vi lever, det liv andra lever och det liv vi kunde leva.

Utställningen om Afrika, söder om Sahara, är den tredje och sista delen av museets berättelse om arkitektur, identitet och kultur. År 2011 kom den första delen av utställningen, ”New Nordic”, som då handlade om nordisk byggnadskultur. Del två, ”Det arabiske nu”, handlade om snabbväxande arabiska städer och utställningen var aktuell 2012.

OBS!! Edit! Själva utställningen ”Afrika” har fri entré mellan den 25 juni – 25 oktober, men man måste först betala en entré in till museet. Så snart man är inne på området har man fri tillgång till alla utställningar etc.

Huvudbild
Fabrice Monteiro (Belgien/Benin): The Missing Link, Joe, 2014
Fotocred: Kunsteren og Mariane Ibrahim Gallery
7FabriceMonteiro

 

Mireille Rosas
Mireille Rosas

 

Låt oss hurra för den vackra kvinnokroppens rätt att inte stympas

Nyligen skrev Nigerias förre president Goodluck Jonathan på en lag som förbjuder kvinnlig könsstympning. Kvinnorättsaktivister och människorättsorganisationer världen över har jublat över nyheten. Lagförslaget innehåller också delar som berör bland annat kriminalisering av kvinnomisshandel.

Könsstympning som också kallas kvinnlig omskärelse är ett plågsamt övergrepp som innebär att man skär bort delar av de yttre könsdelarna hos kvinnor. Resultatet blir nedsatt eller obefintlig förmåga att känna sexuell njutning och flera hälsoproblem genom hela kvinnans liv såsom svårigheter vid samlag, barnafödande, fistlar och kroniska urinvägsinfektioner. (läs mer om kvinnlig könsstympning här)

”Även om den nya lagen som är på väg att träda i kraft, välkomnas av många som försökt bekämpa kvinnlig könsstympning under många, många år, så inser de flesta att det inte kommer att upphöra över en natt. Det kommer att krävas många satsningar på utbildning, information, samhällsengagemang och ett förändrat tankesätt gällande sociala normer. Framtida utmaningar är enorma, men lagstiftningen i Afrikas folkrikaste land är en viktig markering och ett första steg för att stärka flickors och kvinnors rättigheter”, skrev Fatou Touray förra veckan på Afropé, och jag håller helt och hållet med.

Det tar lång tid att förändra vanor och traditioner som folk har tillämpat i hundratals år på en kort period men precis som det engelska uttrycket ”actions speaks louder than words” så tycker jag att man här, på ett mycket officiellt plan, från nigerianska myndigheter visar i handling vilka riktlinjer som ska följas. Helt plötsligt har kvinnor enligt lag en rätt att njuta av sin sexualitet och få bära sina barn i sina livmödrar och få föda ut dem såsom naturen ämnat för dem att göra och så som deras könsorgan var skapta till från början.

Det är också att säga att kvinnor duger som de är, utan att behöva ”modifieras” för att passa in. Att tillsammans med detta också kriminalisera kvinnomisshandel ger kvinnorna en status de aldrig haft förut. I längden kommer det att öka människovärdet för flickor och kvinnor och luckra upp de gamla förlegade traditionerna som begränsar kvinnors rättigheter till ett värdigt liv och rätten att kunna njuta av sin kropp.

Fotot är tagit inför Englands första toppmöte för flickors rättigheter till ett liv fritt från våld och övergrepp (2014) - Foto: Jessica Lea/DFID
Fotot är tagit inför Englands första toppmöte för flickors rättigheter till ett liv fritt från våld och kroppsliga övergrepp (2014) – Foto: Jessica Lea/DFID

En gammal kvinna sa till mig en gång att en kvinnlig orgasm innehöll trolldom som kunde förtrolla män och göra dem sinnessjuka och att det var därför som kvinnor behövde tuktas ordentligt så männen kunde få behålla sina sinnes fulla bruk. Jag var ung på den tiden och skrattade bort hennes historia som tramsigt prat av en gammal gaggig gumma. Idag är jag äldre och klokare och undrar om inte det inte kanske fanns ett uns sanning i vad den gamla kvinnan berättade för mig. Jag har sett kvinnor uträtta underverk och gå igenom situationer i livet som hade knäckt vem som helst, ändå har de kommit ut ur dessa situationer starka, vackra, oövervinnerliga med en fantastik förmåga att kunna fortsätta ge kärlek och skratta trots allt de gått igenom.

Så idag hurrar jag för kvinnors rätt att få föda sina barn i en naturlig och hälsosam kropp. Jag hurrar för den vackra kvinnokroppen som inte behöver stympas för att duga.

 

Sami Najami
Sami Najami

Coastal degradation poses threat to Gambia’s nature reserve

Detta bildspel kräver JavaScript.

Bijilo Forest Park - Foto: Fatou Touray |Afropé
Bijilo Forest Park – Foto: Fatou Touray |Afropé

High tides as a result of the climate change are having serious toll on Gambia’s coastal environment, eating up the beautiful beach that stretches long the Bijilo/Kololi area.

Last week Monday evening, this correspondent took a walk along the area and discovered eyesores that only remind that our environment is gradually being consumed by the waves of the Atlantic Ocean. The situation at this area has not only almost eaten up a local bar and restaurant that sits on the beach, but also poses a serious threat to one of the country’s most visited nature reserves, the Monkey Park.

If not tackled, the situation might get out of hand and encroach upon the park, which is just a stone throw from the destruction site.

About the park

Also known as the Bijilo Forest Park, the species rich, fenced woodland was gazette in 1952 and covers an area of 51.3 hectares (126 acres / about half a square km), and is on the Atlantic Ocean beach at the southern end of the Senegambia area of Kololi. It has a total length of 1,500 meters parallel to the coast and width of 350 meters, and the soils are deep and well drained. The protected nature reserve is comprised primarily of a closed canopy forest with a significant number of rhun palms, and with a relatively thin strip of herbaceous dune vegetation.

Bijilo Forest Park - Foto: Fatou Touray |Afropé
Bijilo Forest Park – Foto: Fatou Touray |Afropé

Between 1951 to 1956 the only land management activity implemented was the clearing of fire lines along the boundaries on both sides of the fence. In 1977 the park was re-surveyed by the Department of Forestry and again in 1982, this was followed by an inventory of the park. A nature trail was created by the Gambian-German Forestry Project in 1991, when the area was made open to the public, and now receives about 23,000 visitors each year.

 

Hatab Fadera
Hatab Fadera