Människan är ett flockdjur, precis som vargen, lejonet och hästen. Men medan djuren har en och endast en flock skär vi vår tillhörighet på olika ledder. Vi har en familj och en utökad familj, och sedan vår vänkrets. Utöver detta har vi en generationstillhörighet, en yrkestillhörighet och vi ingår i olika konstellationer baserat på intresse, politisk åsikt och annat.

Vi har också en geografisk tillhörighet, baserad på var vi bor och var vi växte upp. Orten, landskapet eller regionen, och sedan landet. Nationen Sverige. Men som alla som rest långt vet känns även en norrman eller finne som en landsman när man möts i Seattle, och även en britt eller spanjor känns närbesläktad när vi reser till helt andra kulturer, som exempelvis Kina. På så vis kan vi slå större och större lovar runt våra medmänniskor, och det finns då hela tiden någon som är innanför och någon som är utanför, men ytterst är vi alla världsmedborgare. Vår yttersta flock är hela mänskligheten. Vi hör ihop, och vi är beroende av varandra.

Det underliga med nationalismen, för oss som inte hakat på den fosterländska trenden, är varför vi ska dra en så extremt skarp gräns runt just nationen Sverige. Vi svenskar är ju ganska olika sinsemellan. De där svenska traditionerna som så ofta dras upp är ju oftast rätt lokala. I Bohuslän, Skåne och Västerbotten firas högtider olika, man sjunger olika visor och har nog rätt ofta även svårt att förstå varandra rent språkligt.

Vi ska ut ur EU, vill nationalisterna, men varför ska inte exempelvis Värmland ut ur Sverige? Vore det inte skönt att slippa alla invandrande masar? Att inte behöva betala ”bidrag” till fattigare län?

”Vi måste faktiskt ta hand om oss själva först.”

”I Arvika blev en kvinna rånad av en kille från Västerås. Varför tar vi in folk från andra län när de inte kan sköta sig?”

”Det är viktigt att den som flyttar till Värmland också läser på om värmländska traditioner. Tänker de fortsätta äta spettekaka har de inget i Värmland att göra.”

”Jag är inte rasist, men jag tycker det är alldeles för många norrlänningar i Hagfors. De bor bara för sig själva, och verkar inte ens intresserade av att integreras i Värmland. Varför flyttar de hit om de inte vill leva som vi?”

”De där inflyttade Jönköpingsborna kommer med sin medeltida religion. Vi i Värmland vill inte ha sånt här. De måste anpassa sig om de ska bo här.”

”Fem miljoner kronor betalade värmländska kommuner ut i socialbidrag till invånare som flyttat hit från andra län. Det är dags att sätta stopp! Vi har inte råd! Varför räknar ingen på kostnaden för utläningarna?”

”De öppna gränserna mot Närke och Dalsland innebär att knarket och brottsligheten kan flöda fritt in i landskapet.”

”Varför hatar du ditt fosterlän? Hur kan du ställa upp på att utläningarna förstör vårt län? Du är en skam för Värmland!”

För tusen år sedan krigade fortfarande svenska landskap mot varandra. För bara några hundra år sedan blev Skåne svenskt, och skåningarna försvenskades med mycket bryska metoder. Ända fram till 1860 krävdes pass för att resa inom landet. Enda anledningen till att vår samhörighet med våra landskapsfränder vittrat sönder är att människor numera flyttar runt i landet, och det går inte längre att hålla ordning på vem som är vad. Själv är jag till hälften värmlänning och till hälften skåning och bor i Sollentuna. Jag är alltså invandrare i Uppland. När vi blandat oss tillräckligt mycket med varandra avtynar ursprungets betydelse för vår identitet.

Ytterligare en anledning till att det går att sätta en gräns runt just Sverige är förstås att vi har samma lagar och samma ekonomi över hela landet. Jag förespråkar inte fri invandring. Rent praktiskt är det omöjligt att upprätthålla en hög social standard med gott skyddsnät och samtidigt låta alla som vill flytta till vårt land, eftersom resten av världen inte håller samma nivå. Det finns ekonomiska skäl till varför det är en skillnad mellan land och landskap. Vi är nästan rikast i världen, och världens befolkning är nästan tusen gånger större än vi.

Men om det handlat om detta skulle vi se mer bråk mellan exempelvis storstadsregioner och landsbygd i Sverige – vem försörjer egentligen vem? – och mellan norr och söder.

Istället handlar allt om svenskheten.

Vi ska sätta upp en hög mur med vassa törnen runt landet, vi ska hissa våra fanor och sjunga vår vackra nationalsång (som egentligen handlar om Norden och inte Sverige), vi ska kräva trohetseder och total assimilering av den som ändå ska leva bland oss, och sedan ska vi leva lyckliga i alla våra isolerade dagar.

Tills när?

Jag önskar er alla en fantastisk midsommar, oavsett om ni äter sill, falafel eller renskav, och oavsett om ni definierar er som hallänningar, svenskar, gambier, européer eller afrikaner.

Eller all of the above.