Jag är verkligen inte en gnällig person. Inte är jag heller en person som tar åt mig särskilt mycket och särskilt uppmärksam utav mig är jag inte heller. Men något jag märkt är att det är ett evigt tjat om min hudfärg varje gång jag har ett läkarbesök att gå på.

Inte bara det, utan jag får oftast förklara hela min familjesituation för att de ska begripa varför jag:

A – kommer med en svensk pappa?

B – låter ”för svensk” för mitt utseende?

C – ej innehar en småländsk dialekt?

För några dagar sedan fick jag träffa en ny läkare, han välkomnade mig och sa sedan;

– Du är adopterad hör jag!

Ibland behöver jag inte ens svara, utan läkarna säger oftast från början;

– Du måste vara adopterad antar jag! Som att de känner mig och att de inte ens förväntar sig ett svar på frågan. Att stoppa in ett ”måste” och ”antar” i samma mening känns ju som en tveksam fråga. Varför fråga om man är säker på sin sak? Men numera svarar jag bara ”ja” på sådana påståenden.

Det är en god tanke som isbrytare när man vill få en relation till sin patient, men då jag sprang på läkarbesök mot mina allergier titt som tätt märkte jag att samma frågor upprepade sig hela tiden. Det var ganska komiskt.

Än mer komiskt var det när det var dags för att ta blodprover. Cirkus!

Man kallar in en annan sjuksköterska, man ojar sig, man viskar lite i örat på den andra sköterskan. Dessutom verkar en del ställen ha en outnämnd sjuksyster ’for the black peeps’. Jag hörde i korridoren, från en sjuksköterska till en annan;

– Ja, du kan ju sånt här, du kan väl hjälpa mig med henne här, sa hon med en orolig röst.

Men nej, den första sjuksköterskan kommer tillbaka och säger;

– ja , åh, ja du vet ju att… ja, hmm, det är ju inte så lätt det där, du är ju så himla mööökhyad (på småländska)!

Jag skrattar lite nervöst och kliar mig i huvudet. Vad betyder så himla mööökhyad för något?

Hur som helst, in kommer solskenet själv! Jag försöker se sur ut för jag tyckte de verkade så himla oprofessionella. Men jag märker ju på något lustigt sätt att denna kvinna har varit i Afrika.

Så sant som det var sagt hade hon varit i Gambia och älskade stället och alla afrikaner för den delen så de tyckte väl att hon var rätt person. Hursomhelst, hon fixade det galant efter att hon placerat kuddar under mina armar, hämtat vattenfyllda handskar med varmt vatten i till handflatorna (för att ådrorna skulle bli mer synliga) och lagt mig ner på en brits. Sedan stack hon mig lite här och där innan det till slut kom lite blod.

Jag förstår att det kan vara svårt att hitta blodådror ibland, oavsett hudfärg, men det är lite kul att lilla jag kan vara så omständlig.

Jag har faktiskt träffat en sjuksyster här, hon var bara för grym för att vara sann. Hon satte nålen direkt, inte ett ljud om min färg och hon fyllde två kanyler snabbt som en Ninja. Inga blåmärken ingenting. Mycket tacksamt!

Jag tror absolut inte att det är något illa menat när vissa uttrycker sig som de gör ibland, men när man hör samma sak om och om igen blir man till slut lite oengagerad och ohjälpsam. Sedan tänker jag att jag skulle mycket väl kunna vara adopterad. Om jag hade varit det så hade jag inte velat prata om det med en läkare i ett väntrum fullsatt med knäpptysta människor.

Detta är faktiskt den största anledningen till att jag tröttnade på att kolla upp mina eksem sedan 12-årsåldern.

Jag undrar om det är fler som undviker att uppsöka sjukvården för hudproblem för att man känner sig lite besvärlig? Borde jag bara förstå att det inte är så lätt att behandla människor med mörk hy då man kanske inte har så mycket kunskap om det?

Värt att nämna är att jag åkt långt till olika hudspecialister med mina eksem och fått samma beklaganden.

Tur för mig är att hudirritationerna bara försvann.