Vi lever i en vitnormativ värld. Om du har invändningar på den punkten så bor vi högst troligt inte på samma planet. Vithetsnormen genomsyrar hela vårt samhälle och det är lätt att skälla och ryta ifrån när en på grund av sitt svarta påbrå ställs åt sidan eller utsätts för rasism, exotifiering, kränkningar och utanförskap från ’det vita samhället’.

Men när en har rötter från båda sidor då…?

Jag är född till en vit mamma och en svart pappa. De träffades i ett västafrikanskt land någon gång på 70-talet och blev tokkära. Ja redan där och då lades grunden till en bit av de fördomar jag senare skulle komma att stöta på. ”Åh var hon den där blonda borttappade sökande kvinnan som hittade sin svarta stallion, som djuriskt förförde henne med hull och hår och gjorde så att hon inte vågade annat än att niga, tacka och le”. Någonstans har den här fördomen tagit fäste och blivit fakta. Fördomen att en vit kvinna som faller för en svart man, endast gör det för den svarta mannens påstådda fysik, fysiska attribut och härskarmentalitet. Aldrig för hans personlighet eller hans intellekt. Likaså är det tydligen, för vissa, helt självklart att svarta män är dominanta och skrämmande, nästan skräckinjagande. Ingen vågar säga nej till en svart man…

Mina föräldrar skilde sig när jag var väldigt liten och jag har inget större minne av dem tillsammans. Båda hittade kärleken igen, på annat håll, och jag har från båda håll fått en härlig skara syskon.

Som barn utsattes jag egentligen inte för någon större rasism eller någon egentlig form av kränkningar. Men visst har jag bjudits på oräkneliga tillfällen av exotifiering, fördomar och ignoranta frågor. Jag var ganska ensam i mitt umgänge om att ha svart påbrå under mina grundskoleår. Ingen verkar ha känt sig direkt hotad av min hudfärg och jag blev inte särskilt mycket påhoppad för den heller. Inte sällan fick jag höra hur jag inte uppfattades som en ”afrikaaan”, utan som en svensk. Vad nu det ska betyda? Är det någon form av komplimang? Alltför många verkar tro det. Att man dessutom kan vara både afrikan och svensk, och att afrikan är ett väldigt vitt begrepp i jämförelse med svensk, verkar det ofta inte finnas någon insikt om.

Jag har alltid varit stolt över att ha afrikanska rötter och har sett mig själv som privilegierad, mer till följd av mitt afrikanska arv, än till följd av mitt europeiska, mer specificerat svenska arv. Det faktum att jag ofta funnit en form av nöjdhet över att vara unik, gav mig en känsla av lycka och bekvämlighet över att inte vara som alla andra i skolan och i klassen. Jag älskade att få tusen frågor om mitt ursprung och besvarade var och en av dem med stolthet. När de korkade frågorna kom, svarade jag på dem med, men med en besk ton som lät tala om för den som ställt frågan att nu är du ute på djupt vatten. Mina föräldrar, ja båda mina föräldrar, är givetvis de som ska ha cred för att jag burit mitt arv med stolthet. De har båda två lagt stor vikt vid att lyfta fram mitt afrikanska arv och de har gjort det på ett naturligt sätt. Det har varit det mest självklara i världen för mig att stå med fötterna i två världar.

Min självkänsla och min stolthet i att vara av afrikanskt ursprung har säkert till stor del legat till grund för mina, som det tycks, ovanligt få erfarenheter av direkt riktad rasism och kränkningar.

Jag har fått alla jobb jag har sökt. Nej det har inte varit några flashiga anställningar, men ingen har bemött mig med negativa attityder eller en dörr som slår igen i mitt ansikte. Jag har inte hamnat längst ner i högen av ansökningar, trots utländsk-klingande efternamn, och när jag blivit lovad återkoppling har den också kommit. Tyvärr är det inte så för alla. Det vet vi.

Det närmsta jag har kommit stereotypisering till följd av mitt ursprung är personer jag pratat med över telefon som skapat sig en bild av ett helt annat utseende än en chokladbrun kvinna. Chocken de sedan serverats när de träffar mig är obetalbar. Jag har oftast sett detta som en rolig bekräftelse på folks förutfattade meningar utifrån namn, språk, dialekt och eventuell brytning. Inga av dessa händelser har lämnat någon bitter eftersmak. Men detta, som jag flera gånger kunnat skratta åt och göra mig rolig över på andras bekostnad (de som bär på alla dessa fördomar), det har istället framkallat kväljningar, panik och gråt hos en svart broder eller syster. Tyvärr är det så. Jag vet detta.

Att svenska är mitt förstaspråk, och också ett språk jag hanterar väl, är givetvis till stor fördel för mig många gånger. Men det är som sagt också en källa till ständig förvirring hos många. Fördomarna kryper snabbt fram.

”Vad bra svenska du talar!”
”Tack så mycket, du med” (en strategi som växt fram)

”Är du adopterad?”
”Nej, min mamma står där” (pekar)

”Är deeet din mamma? Biologisk? Eller jag menar, din pappa måste vara väldigt mörk då?”
”Skolkade du under biologin?” (önskar jag att jag ibland hade haft modet att svara som liten)

Trots att jag nästan alltid känt mig accepterad i det vita samhället, det är som att det gjorts undantagsfall för en del av oss, så ser och hör jag saker som visar att jag egentligen inte är det. Jag ser andras erfarenheter och utsatthet. Att vara accepterad är inte heller samma sak som att vara en del av något till hundra procent. Vi har några av de där klassiska sakerna, som inte är ren rasism, men som är sorgliga fördomar, nonchalans, utestängande och ett sätt att förminska.

Jag äter inte gris och jag är svart. Då är jag muslim.
Sverige som kristet land har glömt hela det kapitel i bibeln som talar om vad man bör och inte bör äta. Kapitlet där en kan läsa att gris inte är ett kött man bör stoppa i sig. Varför ska jag direkt antas vara muslim för att jag inte äter griskött, varför antas jag inte istället vara kristen… vi bor ju i ett kristet land. Men framför allt, varför kan man inte bara låt mig äta min grisfria kost utan att behöva göra en större undersökning om varför. Svarar man det folk vill höra, då tar diskussionen slut direkt. Svarar man att det beror på vad som står i bibeln eller på vad flertalet läkare och dietister rekommenderat, då krävs man på en utläggning.

Jag ska köpa hudfärgade plåster. Hudfärg är tydligen någon form av beige.
Efter många långa år av invandring från hela världen, där en svensk idag kan ha alla möjliga kombinationer av bakgrund, färg och rötter så är hudfärgat fortfarande någon märklig beige färg. Nylonstrumpor, plåster, smink, skor och hudkräm. Alla finns de att köpa hudfärgade… och alla är de just beige.

Jag behöver hårprodukter. Jag är förvisad till specialbutiker.
Det är 2015 och fortfarande säljer inte vanliga matvarubutiker eller supermarkets i vårt land hårvårdsprodukter som är anpassade för afrohår, eller hudvårdsprodukter för kroppar med lite mer melanin. Jag passerar hår- och hudvårdshyllorna utan att ens titta dit. Om jag inte ska köpa deodorant eller handtvål vill säga. Jag går direkt till kassan.

Jag är aldrig hundra. Jag är annorlunda och måste vända mig till specialbutiker för att min kropp och mitt hår ska få vara med. Det är inte svårt att se att vi som svarta stängs ute från den vitnormativa värld vi lever i. Det är tydligt att vi inte riktigt får vara med, inte på samma villkor. Då är det ju tur att vi alltid har vår svarta sida och kan vara med där.

Eller… ?

Jag har varit delaktig i mina svarta rötters communities och föreningar av olika slag genom åren. Framförallt i min hemstad. Jag var med i allt som hände när jag var barn. Så fort jag spenderade tid hos pappa var det nästan alltid någon happening på gång inom föreningen och pappa tog mig med. Det är givetvis jättebra att man som förälder till afrosvenska barn låter barnen ta del av sitt afrikanska arv och introducerar dem in i gemenskapen. Det är inte bara jättebra, det är jätteviktigt. Min pappa gjorde verkligen ett kanonjobb med den biten.

Men han missade en liten sak… (något som i regel hände bakom hans rygg)

Han missade att jag av många inte sågs som hundra. Jag hade vit mamma.
Jag var inte äkta svart.

Hur somliga såg min mamma blev jag snart varse. Det är faktiskt dessa ord och kränkningar som präglat mig mest och satt spår av ilska och agg hos mig. Jag kom där, stolt över mitt afrikanska arv och följde med min pappa för att vara med och ta del. Men lika fort som jag stolt gjorde entré och sträckte på mig över det faktum att jag är svart, lika fort blev jag varse att jag enligt en del inte alls var svart, utan ett halvblod; Min mamma var vit, så jag kunde omöjligt förstå. Min mamma var vit, så jag var inte äkta, bara halv. Min mamma var vit och hade snott min pappa från hans eget folk en gång tiden. Min mamma var vit och hade bara velat åt min pappas svarta gener för att få ett gulligt litet mixbarn. Hon älskade inte Afrika alls, hon hade inte alls velat hjälpa till när hon jobbade där som sjuksköterska och framförallt såg hon bara mig som sitt lilla utställningsexemplar.

Detta och mycket mer är vad vuxna personer hävde ur sig till mig, eller om mig, som då bara var ett barn. Jag kunde känna hur blickarna brände på min rygg, märkte hur en del gjorde allt för att dumförklara mig. Hur de tog varje chans att skratta åt mig eller syrligt kommentera att jag inte kunde ett specifikt språk, inte förstod kulturen eller religionen. Som barn var detta fruktansvärt att uppleva.
Som vuxen lärde jag mig att förstå varifrån mycket av detta kommer.

Det finns ett vithetsförakt. Ett förakt som givetvis kommer sig av vad ‘den vita mannen’ utsatt det svarta folket för. Ett förakt som på sitt sätt är förtjänat. Men när detta vithetsförakt kryper ner från strukturell nivå till individnivå och genomsyrar grupper i samhället på ett sätt som istället för att främja jämställdhet och inkludering, blir en kamp för fortsatt separation, exkludering och hämnd, då finns ingen vinst för människosläktet, oss världsmedborgare. Ingen av oss vinner på det. Vi måste stå tillsammans, inkludera och slåss mot ondskan sida vid sida. Oavsett hudfärg. Different colours, one people, som Lucky Dube sjöng.

Tiden gick och jag blev tonåring. Plötsligt hamnade mycket fokus på sexualisering och exotifiering.
Ja från båda håll.

I den vita församlingen sågs en som den svarta tjejen som säkert var helt vild i sängen, för svarta personer är ju djuriska. Det vet alla. ”Jag har aldrig kysst ett par n****läppar, får jag testa?”. Det som kom från den vita sidan var säkert inte illa menat, egentligen, utan handlade väl snarare om omognad och ignorans som gav sig uttryck i en nyfikenhet folk bara inte kunde hejda. Den ignoransen kommer dock någonstans ifrån. Från ett djupt rotat kolonialistiskt tänk, där svarta än idag objektifieras.

I den svarta församlingen togs det för givet att en som mixad inte var oskuld och att en inte var könsstympad. Det senare har de tack och lov i mitt fall alltid haft rätt i. Många svarta killar sprang efter mixade tjejer som om de jagade svaret på evigt liv, lycka och rikedom. De talade enbart till våra kroppar och inte alls till oss. Jag mådde illa många gånger. Tjejerna tittade, viskade och visade sin avsky över hur smutsiga vi måste vara. Jag insåg snart att en del av dessa tjejer trodde att jag trodde att jag var bättre än dem, bara för att min mamma var vit.

Det tog också lång tid innan jag lärde mig den där kodexen om att inte stå vid killarnas sida av rummet under en fest och prata med någon av dem ”för länge”, utan att istället bara titta lite snabbt och eventuellt vinka lätt, inte le för mycket, och sedan gå bort och sätta mig med tjejerna.

Jag blev äldre och valde under en period att lägga det här med den afrikanska gemenskapen åt sidan. Att sitta på fester och bli pratad över huvudet på, eller till och med ignorerad då samtliga valde att prata sina modersmål som de visste att en inte förstod, och gärna lade till stora skrattsalvor i slutet på varje mening, det var inget som lockade mig. Att bli stämplad som vit, att inte själv få definiera mig, och hela tiden få höra att, ”-det är bara för att din mamma är vit”, var inget jag hade lust att lägga min fritid på. Så jag lämnade.

Det skulle krävas att jag blev kär i en man med västafrikanska rötter för att jag skulle komma tillbaka och huvudanledningen till att jag då återvände var det faktum att jag inte ville beröva eventuella framtida barn en framtid med tillgång till sina västafrikanska rötter.

Jag ska inte påstå att det hade förändrats under tiden jag hållit mig på ‘den vita sidan’. Snarare tvärtom. Men däremot hade jag förändrats och det gjorde en stor skillnad. Jag hade gått igenom så mycket i livet och stod ännu stadigare och med huvudet ännu högre än jag gjort tidigare. Ingen skulle tala om för mig vad jag är.

Jag återvände inte för att få vänner för livet, utan för att mitt liv skulle få en helhetsinnebörd och för att jag själv skulle få fortsätta att insupa den västafrikanska kultur som jag så innerligt vill vara en del av. Denna gång tog jag del i den bit som erbjöds mig och valde också mitt umgänge där med omsorg. Gemensamma rötter är inte en självklarhet för trivsel eller ömsesidig respekt. Vare sig rötterna är vita eller svarta. Det är helt enkelt bara ett arv som man bär med sig genom livet.

Det är upp till var och en att välja hur och om man vill ta del av sitt eller sina arv. Jag har valt att ta del av båda mina. Som vuxen har jag också lärt mig att välja hur jag tar del av det, när jag tar del av det och jag har också diskuterat med mig själv om varför jag tar del av det.

Idag har jag två döttrar med den västafrikanska man som är anledningen till att jag letade mig tillbaka till mina afrikanska rötter igen. Jag tycker det är viktigt att vi som är föräldrar, eller blivande föräldrar, till afroeuropeiska barn inte glömmer bort att tänka på och prata om hur våra barn faktiskt kan utsättas för mobbning, utanförskap, kränkningar och nedlåtande attityder från båda sidor. Det är viktigt att man som föräldrar arbetar fram en plan för hur man ska bemöta och hantera framtida situationer av utsatthet som ens barn kommer att utsättas för. För det kommer att hända, på ena eller andra sättet. Stort eller smått.

Med två ursprung är man många gånger dubbelt utsatt, men man är också dubbelt välsignad. Att ta vara på den välsignelsen och få ut mesta möjliga av den är något vi som vuxna måste göra vårt yttersta för att förmedla vikten av till våra barn och ungdomar. Vi måste med alla medel möjliga få dem att känna sig dubbelt älskade och inte dubbelt utsatta.

Ingen ska någonsin behöva känna att en aldrig blir sedd som hundra.