Jeremiah Sebuliba släpper nytt igen

För bra precis ett år sedan publicerade vi en större intervju med Big City Records, där Jeremiah ingår. Nu är Jeremiah Sebuliba aktuell igen, nu med en nysläppt singel från sitt kommande EP, som är svenskspråkig.

Foto: Kiqi D Minteh - Afropé
Foto: Kiqi D Minteh – Afropé

Göteborgaren Jeremiah Sebuliba, med bakgrund av pianospelande, gospel, RnB, afrobeat och hiphop kommer ständigt med nya musikaliska influenser och inspiration genom musiken. Den nya singeln heter ”Tro mig Jag vet” och här kan du lyssna på den och se den nya videon till:

HÄR kan du läsa Afropés tidigare intervju med bland annat Jeremiah.

Mer Jeremiah:

Facebook

Twitter

Instagram

Youtube

Soundcloud

Fatou Touray
Fatou Touray

Aktuellt: Svensk-senegalesiskt folk- och världsmusikutbyte

I snart två veckors tid har det senegalesiska bandet Kaira, vars namn betyder ”fred”, varit på besök i Sverige och turnerat runt om i landet. En av Sveriges mest kända koraspelare, Lamine Cissokho är huvudpersonen bakom bandets besök i Sverige. Tillsammans med World Fusion Collective, ett forum för unga folk- och världsmusiker, har Lamine skapat ”Senegalprojektet”.

Foto: World Fusion Collective
Foto: World Fusion Collective

För fem år sedan inleddes ”Senegalprojektet” vars syfte var att skapa ett musikaliskt utbyte mellan World Fusion Collective och Kaira. Initiativtagare är Lamine Cissokho, den välkände svenska koramusikern med rötter i Senegal.

World Fusion Collective är ett musikaliskt forum och kollektiv med unga folk- och världsmusiker. Man startade ”Senegalprojektet” 2010 och bestämde sig för att 2012 resa över till Senegal för att få musikaliskt utbyte med musiker där. Lamine bjöd musikerna hem till sig i Ziguinchor, där man fick träffa bandet Kaira. Några av musikerna i Kaira är också syskon till Lamine själv. Efter att ha musicerat ihop hölls konserter, bland annat på Alliance Franco Sénégalaise i Ziguinchor.

Bild från 2011 och några är inte längre med i 2015 års uppsättning - Foto: World Fusion Collective
Bild från 2011. Några av medlemmarna är inte med i 2015 års uppsättning – Foto: World Fusion Collective

I år har det nu blivit Kairas tur att komma till Sverige och spela tillsammans med WFC och Lamine Cissokho. Under snart två veckor har detta musikaliska samarbete bjudit sina lyssnare på stämningsfull och svängig musik på olika scener i landet. Man har bland annat spelat i Lysekil, Slottskogen (Göteborg), på Stockholms Folkfestival, Kulturnatta på Åland och hållit i workshops tillsammans med bandet Agni från Indien.

Den 15:e augusti spelar man på Rotundan i Halmstad och dagen efter, den 16:e augusti deltar man vid Göteborgs Kulturkalas. Efter detta finns ytterligare två tillfällen att få se och höra denna underbara musikaliska konstellation här i Sverige. Den 22:a augusti på Folkklubben i Göteborg och den 23:e augusti på Svenska Mässan.

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Exklusivt: Professor Catherine Odora Hoppers – mottagare av Nelson Mandela Distinguished Africanist Award

För en månad sedan, den 3 juli 2015, delades Nelson Mandela Distinguished Africanist Award ut till Professor Catherine Odora Hoppers vid Unisa (DST/NRF South African Research Chair in Development Education). Prisutdelare var den före detta sydafrikanska presidenten Thabo Mbeki.

Professor Catherine Hoppers - Foto: Studio Lindströmi
Professor Catherine Odora Hoppers – Foto: Studio Lindströmi

Priset delas ut till en afrikan som har utmärkt sig själv på en offentligt ledande position. Prisutdelare Thabo Mbeki, som är beskyddare av Thabo Mbeki Foundation, lämnade över utmärkelsen på uppdrag av de fyra största instituten vid Unisa i samarbete med Texas Universitet, som har ansvaret att föra in den afrikanska diasporan som en sjätte provins i den Afrikanska Unionen.

Odora Hoppers har ett stort intresse för internationell och nationell kunskapsutveckling, Afrikas omvandling och den afrikanska renässansen, fred, utveckling och högre utbildning i Södra Afrika, vuxenutbildning och vidare utbildning, samt socialpolitik och genuskunskap.

Hon tilldelas priset som första icke-sydafrikan med motiveringen: ”Din nominering för denna utmärkelse har motiverats av din envisa strävan efter total befrielse för kontinenten, genom att främja det inhemska utbildningssystemet.”

Professor Odora Hoppers bodde tidigare i Sverige med sin familj, men då yrkesmöjligheter som motsvarar hennes kompetens och utbildning inte fanns i Sverige valde hon att flytta utomlands för en internationell karriär. Hoppers har sedan 90-talet, bortsett Sverige, bott och verkat i Zimbabwe, Holland, Storbritannien och Sydafrika. Hon arbetar idag med att främja och stärka det afrikanska kunskaps- & kulturarvet, samt stärka diasporan.

Afropé når professor Odora Hoppers när hon är på resande fot och under jäktigt schema, men svarar på våra frågor gör hon mer än gärna. Hon passar också på att hälsa till alla i Sverige som via hennes dotter skickat gratulationer och lyckönskningar;

– Jag vill sända ett uppriktigt ”Tack!” för alla lyckönskningar som svenska folket har sänt mig via min dotter Maureen, som jag hoppas kommer att fortsätta att gå samma väg som mig, men på sitt eget sätt.

Vad betyder denna utmärkelse för dig?

– Jag blev överväldigad av denna utmärkelse i synnerhet. Sedan 2008, då jag betroddes med denna nationella post, som finansieras av sydafrikanska ministeriet för vetenskap och teknik, har jag fått två hedersdoktorat. En var från Örebro universitet i filosofi (2008), och den andra från Nelson Mandela Metropolitan University i Sydafrika 2012. Under 2013 mottog jag The President Award från presidenten i Uganda, på 50-årsdagen av Ugandas självständighetsförklaring. År 2014 fick jag National Pioneers Award från ”The Elders” (de seniora kunskapsbärarna av afrikansk kultur, reds anm.), detta för min hängivenhet till det afrikanska kunskapssystemet under de senaste 20 åren sedan Sydafrikas demokratiska befrielse. Detta gavs till mig på Gallery of Leaders in Freedom Park, en speciell plats för helande av såren från apartheid i Sydafrika.

– Så ni kan bara föreställa er det häpnadsväckande ögonblicket, på min födelsedag, när hans excellens Thabo Mbeki personligen kommer för att presentera Nelson Mandela Distinguished Africanist Award på uppdrag av landet och diasporan. Jag kan inte hitta ord för att uttrycka vad jag verkligen känner!

Vilka är dina planer och uppgifter inför framtiden?

– Mina planer är att bara fortsätta denna mångfaldsuppgift, att älska mänskligheten mot alla odds. Med ”älska” menar jag att älska som en ”uppgift”. Jag vill uppmuntra alla att göra samma sak, men från insidan – ärligt, uppriktigt, med sanningen – alltså inte bara med hjärnan, utan med hela intellektet.

Kommer utmärkelsen att vara till gagn för dig i ditt arbete med att nå de mål du har i sikte?

– Utmärkelsen är inte slutet. Den kommer absolut att verka som stöd i mina ansträngningar och ta mig ytterligare längre, dit jag inte varit innan.

 

Fotnot: Professor Odora Hoppers är också fil dr i internationell pedagogik (Stockholms universitet).

Hawa Sallah
Hawa Sallah
Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Mobil teknologi hjälper splittrade familjer att återförenas

Sedan i våras har hundratusentals människor flytt från oroligheterna i Burundi. Många av dessa har tagit sig till närbelägna flyktingläger i Tanzania men på vägen tappat bort hela eller delar av sin familj. Unicef har nu lanserat ett nytt teknologiskt hjälpmedel som ska kunna bidra till att familjer kan återförenas.

Foto: Dave Proffer
Burundi. Foto: Dave Proffer

Oroligheterna och våldet i Burundi som pågått sedan i våras har skapat tillfälliga flyktingläger i bland annat Kigomaregionen i Tanzania där förhållandena är undermåliga, något som bland annat lett till det kolerautbrott som Afropé tidigare skrivit om. Förutom att brottas med sjukdomar och vatten- och sanitetsproblem, har många barn tappat bort sina föräldrar och kommit till lägren ensamma. Till flyktinglägret i Nyarugusu har det enligt Unicef kommit mer än 80 000 människor sedan slutet av april, och sextio procent av dessa är barn, med tusentals ensamkommande barn i åldrar från under 5 år.

För att nu kunna hjälpa dessa barn att hitta sina familjer samt kunna registrera andra barn som tillhör riskgrupper, till exempel gravida tonåringar, har Unicef nu lanserat en ny mobilapplikation som heter Rapid FTR (Rapid Family Tracing and Reunification), med den ungefärliga svenska översättningen, Snabb familjespårning och återförening (red).

Mac Glovinsky, Unicefs ansvarige över innovationer under katastrofer menar att detta nya system innebär en snabbare process för att dels spåra familjer men samtidigt kunna tillgodose barnens behov mer effektivt. Rapid FTRs största fördelar jämfört med traditionell pappershantering menar Glovinsky är bland annat att till skillnad från papper som fysiskt måste förflyttas delas det nya systemet helt digitalt, vilket inte gör att landsgränser eller långa avstånd innebär något problem. Att systemet dessutom kräver lösenord för att nås gör att säkerheten ökar, information kan inte nås av vem som helst och kan heller inte förstöras på samma sätt. Papperskopior kan till exempel under häftiga regn förstöras eller av misstag hamna i fel händer.

Dessutom innebär den nya tekniken att foton och videomeddelanden kan bifogas direkt till den lagrade informationen, något som är till stor hjälp i sökandet efter förlorade familjemedlemmar.

HÄR kan du läsa mer om oroligheterna i Burundi och det tidigare kolerautbrottet.

Anna Wedin
Anna Wedin

Afrosvenskt under Göteborgs Kulturkalas

Göteborgs Kulturkalas startar imorgon, tisdag. Festligt, matigt, magiskt och sammanlänkande. Göteborgare vet hur man njuter och tillresta brukar fall in i ledet utan problem. Sex dagar av nöje som ger oss en stad som inte kommer sova. Kalaset inleds med ett brandtal av demokrati- och kulturminister Alice Bah Kuhnke och givetvis känns det extra kul för oss vars hjärtan slår för den afrosvenska gemenskapen att vi har en kulturminister med afrosvenskt påbrå.

Årets Kulturkalas i Göteborg startar imorgon, tisdag. Som vanligt kommer göteborgarna med tillresande gäster att bjudas på massor av kalasande i dagarna sex. Det är mat, sång, dans, teater, pyssel, utställningar, försäljning, föreställningar, paneldiskussioner och allt möjligt en kan tänka sig.

Invigningen hålls på Götaplatsen och klockan 21.15 håller kulturminister Alice Bah Kuhnke ett brandtal för kulturen. Bah Kuhnke är en av flera afrosvenskar som deltar under årets Kulturkalas och vi ser representation inom flera områden under veckan.

På musiksidan får vi möjlighet att lyssna till en rad kända artister. Timbuktu, som på tisdag kväll (21.30) gästar kalaset tillsammans med Göteborgs Symfoniker och Damn! i en popicalkonsert på Götaplatsen. På samma scen uppträder sedan Seinabo Seyonsdag kväll (20.00). Seinabo Sey har tagit musiksverige till en ny nivå. Allt hennes röst rör vid just nu blir som guld och sammet. Musiken är egen, ingen annan låter som hon gör, men nog får man kalla den modern pop.

Folkhav under Göteborgs Kulturkalas - Foto: Pressbild/Göteborgs Kulturkalas
Folkhav under Göteborgs Kulturkalas – Foto: Pressbild/Göteborgs Kulturkalas

Tidigare under onsdagskvällen (18-19), också på Götaplatsen, presenterar Alexandra Pascalidou en produktion av Vara Konserthus i samarbete med musikern Andreas Unge. Unge har hämtat inspiration i olika taxibilar runt om i Sverige där han prata med chaufförerna och bett de berätta om de från sina hemländer känner till någon stor känd sångare eller musiker som flyttat till Sverige och här inte är känd. Fem av dessa artister han lärt känna får vi träffa under produktionen Best of Sweden. Här finns bland andra eritreanen Osman Abdulrahim och egyptiern Ramy Essam.

fredagkvällen (18-20.00) utgör välkända afrosvenska akter en del av det gäng som tillsammans med konfrencier Ametist kommer att dra igång publiken vid Götaplatsen, under programmet ”Kulturkalaset älskar hiphop”. Vi ser bland andra Gee Dixon, Bamma B och Kumba.

Har man njutit klart av hiphopyran uppe på Götaplatsen kan det vara läge att skynda sig över till Liseberg för att lyssna till skönsjungande Anna Sise, som klockan 20.00 tolkar några av Billie Holidays mest älskade sånger. Lisbergsorkestern finns med på scen.

Sent på fredagskvällen (21.30) kan vi lyssna till afromusik genom storslaget gospelframträdande av Tensta Gospel Choir, som har lovat att ta med publiken rakt in i Harlems gospelhjärta. Gästartister under kvällen är Kristin Amparo och Sabina Ddumba.

Lördag (19.45) bjuder dancehall/reggaeartisten Etzia på musik från bland annat senaste EP:n ”Chapter Done”. Etzia är välkänd i dancehallkretsar och kallar sitt nya musikstuk för traphall. Etzia uppträden på Kungstorget.

Lamine Cissokho, Edo Bumba, Clement Dicksson m fl under African Market Place 2014 - Foto: Kiqi D Minteh/Afropé
Lamine Cissokho, Edo Bumba, Clement Dicksson m fl under African Market Place 2014 – Foto: Kiqi D Minteh/Afropé

Söndagen ger oss ett samarbete mellan tre huvudaktörer som hunnit bli ganska välkända i afrosvenska Göteborgskretsen, African Market Place, World Music Culture Club och Planeta Jamscen. På Kungstorget hittar vi detta samarbete från 12.00 till 18.00. Det blir kulturell kärlek med musik, show, workshop, konst, hantverk och mycket mer, inspirerat från en rad afrikanska länder. Ni ser bland andra Edo Bumba, Lamine Cissokho, Dembo theRootsman, AfroTwinZ, Clement Dicksson, Jerry Aubynn-Obeng med flera. Läs mer här.

Vill man se dans av stuket dancehall, breakdance och experimental så kan Bältespännarparken vara läge att boka in onsdagen, 13.00-23.00. Under hela dagen fylls parken med internationella, nationella och lokala tävlingsdansare, domare och publik med alla sorters olika bakgrund. Gbg City Jam bjuder på olika dansstilar, DJ:s och liveband. Missa inte detta om dans ligger dig varmt om hjärtat.

Blir du hungrig och befinner dig vid Kungstorget så hittar du mat från Resto Pili Pili. Helt klart värt ett besök om västafrikansk mat är något du uppskattar, eller kanske inte har testat ännu.

Gillar du konst, kultur och estetik bör du inte missa Stadsbiblioteket och deras samarbete med Kalebassi och den senegalesiske konstnären Mor Faye. Mor Faye kommer finnas med sina målningar på Stadsbiblioteket under hela Kulturkalaset. På plats finns också musikern och sångaren Mamadou Sene. På lördagen, 15.00-17.00, håller Mor Faye också i en workshop (åldersgräns 4 år) med tema migration och på söndagen, 16.00-17.00, kommer det hållas rundabordssamtal med fokus på båtmigrationen i Medelhavet.

En annan plats värd att besöka under kalaset är Världskulturmuseet. Här finns utställningar som berör allt från nutida händelser och frågor, till historiska världshändelser. Där syns en unik arkitektur och museet ligger beläget vid Korsvägen, centralt i Göteborg. Under kalaset finns tre utställningar att besöka och i kalasprogrammet står att läsa om dessa:

Playground – En lekfull utställning om normer och rätten att vara sig själv. Här ställs du inför stora och viktiga frågor: Vad är normer? Är de bra, dåliga eller både och? Vem gör dem och kan du skapa egna? Genom vardagsföremål möter du världen. Föremål från Vietnam och Sverige insamlade nu och då berättar historier om fördomar, genus och kärlek.

Jordlingar – en gränslös fantasivärld för hela familjen. Gör din egen musik, bygg städer, lyssna på människoljud, mys och utforska människornas saker. Välkommen liten som stor.

Wiphala – Det här är berättelsen om en tusen år gammal flagga, en Wiphala, och om hur symboler kan stärka identiteter, men också skapa konflikter.

 

Detta och mycket, mycket mer bjuder årets kalas oss på. För de yngre finns Trädgårdsföreningen som har aktuella program hela dagarna med allt från teater, pyssel, ljud och lära-känna-lek, till prova-på-dans för olika åldrar. För mer information om kalaset, besök Göteborgs Kulturkalas hemsida.

Hoppas vi ses i vimlet!

webmail.binero.se
Pressbild

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Att aldrig bli sedd som hundra – känslor och tankar från en mixad afrosvensk

Vi lever i en vitnormativ värld. Om du har invändningar på den punkten så bor vi högst troligt inte på samma planet. Vithetsnormen genomsyrar hela vårt samhälle och det är lätt att skälla och ryta ifrån när en på grund av sitt svarta påbrå ställs åt sidan eller utsätts för rasism, exotifiering, kränkningar och utanförskap från ’det vita samhället’.

Men när en har rötter från båda sidor då…?

Foto: Privat
Foto: Privat

Jag är född till en vit mamma och en svart pappa. De träffades i ett västafrikanskt land någon gång på 70-talet och blev tokkära. Ja redan där och då lades grunden till en bit av de fördomar jag senare skulle komma att stöta på. ”Åh var hon den där blonda borttappade sökande kvinnan som hittade sin svarta stallion, som djuriskt förförde henne med hull och hår och gjorde så att hon inte vågade annat än att niga, tacka och le”. Någonstans har den här fördomen tagit fäste och blivit fakta. Fördomen att en vit kvinna som faller för en svart man, endast gör det för den svarta mannens påstådda fysik, fysiska attribut och härskarmentalitet. Aldrig för hans personlighet eller hans intellekt. Likaså är det tydligen, för vissa, helt självklart att svarta män är dominanta och skrämmande, nästan skräckinjagande. Ingen vågar säga nej till en svart man…

Mina föräldrar skilde sig när jag var väldigt liten och jag har inget större minne av dem tillsammans. Båda hittade kärleken igen, på annat håll, och jag har från båda håll fått en härlig skara syskon.

Som barn utsattes jag egentligen inte för någon större rasism eller någon egentlig form av kränkningar. Men visst har jag bjudits på oräkneliga tillfällen av exotifiering, fördomar och ignoranta frågor. Jag var ganska ensam i mitt umgänge om att ha svart påbrå under mina grundskoleår. Ingen verkar ha känt sig direkt hotad av min hudfärg och jag blev inte särskilt mycket påhoppad för den heller. Inte sällan fick jag höra hur jag inte uppfattades som en ”afrikaaan”, utan som en svensk. Vad nu det ska betyda? Är det någon form av komplimang? Alltför många verkar tro det. Att man dessutom kan vara både afrikan och svensk, och att afrikan är ett väldigt vitt begrepp i jämförelse med svensk, verkar det ofta inte finnas någon insikt om.

Jag har alltid varit stolt över att ha afrikanska rötter och har sett mig själv som privilegierad, mer till följd av mitt afrikanska arv, än till följd av mitt europeiska, mer specificerat svenska arv. Det faktum att jag ofta funnit en form av nöjdhet över att vara unik, gav mig en känsla av lycka och bekvämlighet över att inte vara som alla andra i skolan och i klassen. Jag älskade att få tusen frågor om mitt ursprung och besvarade var och en av dem med stolthet. När de korkade frågorna kom, svarade jag på dem med, men med en besk ton som lät tala om för den som ställt frågan att nu är du ute på djupt vatten. Mina föräldrar, ja båda mina föräldrar, är givetvis de som ska ha cred för att jag burit mitt arv med stolthet. De har båda två lagt stor vikt vid att lyfta fram mitt afrikanska arv och de har gjort det på ett naturligt sätt. Det har varit det mest självklara i världen för mig att stå med fötterna i två världar.

Min självkänsla och min stolthet i att vara av afrikanskt ursprung har säkert till stor del legat till grund för mina, som det tycks, ovanligt få erfarenheter av direkt riktad rasism och kränkningar.

Jag har fått alla jobb jag har sökt. Nej det har inte varit några flashiga anställningar, men ingen har bemött mig med negativa attityder eller en dörr som slår igen i mitt ansikte. Jag har inte hamnat längst ner i högen av ansökningar, trots utländsk-klingande efternamn, och när jag blivit lovad återkoppling har den också kommit. Tyvärr är det inte så för alla. Det vet vi.

Foto: Privat
Foto: Privat

Det närmsta jag har kommit stereotypisering till följd av mitt ursprung är personer jag pratat med över telefon som skapat sig en bild av ett helt annat utseende än en chokladbrun kvinna. Chocken de sedan serverats när de träffar mig är obetalbar. Jag har oftast sett detta som en rolig bekräftelse på folks förutfattade meningar utifrån namn, språk, dialekt och eventuell brytning. Inga av dessa händelser har lämnat någon bitter eftersmak. Men detta, som jag flera gånger kunnat skratta åt och göra mig rolig över på andras bekostnad (de som bär på alla dessa fördomar), det har istället framkallat kväljningar, panik och gråt hos en svart broder eller syster. Tyvärr är det så. Jag vet detta.

Att svenska är mitt förstaspråk, och också ett språk jag hanterar väl, är givetvis till stor fördel för mig många gånger. Men det är som sagt också en källa till ständig förvirring hos många. Fördomarna kryper snabbt fram.

”Vad bra svenska du talar!”
”Tack så mycket, du med”
(en strategi som växt fram)

”Är du adopterad?”
”Nej, min mamma står där”
(pekar)

”Är deeet din mamma? Biologisk? Eller jag menar, din pappa måste vara väldigt mörk då?”
”Skolkade du under biologin?”
(önskar jag att jag ibland hade haft modet att svara som liten)

Trots att jag nästan alltid känt mig accepterad i det vita samhället, det är som att det gjorts undantagsfall för en del av oss, så ser och hör jag saker som visar att jag egentligen inte är det. Jag ser andras erfarenheter och utsatthet. Att vara accepterad är inte heller samma sak som att vara en del av något till hundra procent. Vi har några av de där klassiska sakerna, som inte är ren rasism, men som är sorgliga fördomar, nonchalans, utestängande och ett sätt att förminska.

Jag äter inte gris och jag är svart. Då är jag muslim.
Sverige som kristet land har glömt hela det kapitel i bibeln som talar om vad man bör och inte bör äta. Kapitlet där en kan läsa att gris inte är ett kött man bör stoppa i sig. Varför ska jag direkt antas vara muslim för att jag inte äter griskött, varför antas jag inte istället vara kristen… vi bor ju i ett kristet land. Men framför allt, varför kan man inte bara låt mig äta min grisfria kost utan att behöva göra en större undersökning om varför. Svarar man det folk vill höra, då tar diskussionen slut direkt. Svarar man att det beror på vad som står i bibeln eller på vad flertalet läkare och dietister rekommenderat, då krävs man på en utläggning.

Jag ska köpa hudfärgade plåster. Hudfärg är tydligen någon form av beige.
Efter många långa år av invandring från hela världen, där en svensk idag kan ha alla möjliga kombinationer av bakgrund, färg och rötter så är hudfärgat fortfarande någon märklig beige färg. Nylonstrumpor, plåster, smink, skor och hudkräm. Alla finns de att köpa hudfärgadeoch alla är de just beige.

Jag behöver hårprodukter. Jag är förvisad till specialbutiker.
Det är 2015 och fortfarande säljer inte vanliga matvarubutiker eller supermarkets i vårt land hårvårdsprodukter som är anpassade för afrohår, eller hudvårdsprodukter för kroppar med lite mer melanin. Jag passerar hår- och hudvårdshyllorna utan att ens titta dit. Om jag inte ska köpa deodorant eller handtvål vill säga. Jag går direkt till kassan.

Jag är aldrig hundra. Jag är annorlunda och måste vända mig till specialbutiker för att min kropp och mitt hår ska få vara med. Det är inte svårt att se att vi som svarta stängs ute från den vitnormativa värld vi lever i. Det är tydligt att vi inte riktigt får vara med, inte på samma villkor. Då är det ju tur att vi alltid har vår svarta sida och kan vara med där.

Eller… ?

Jag har varit delaktig i mina svarta rötters communities och föreningar av olika slag genom åren. Framförallt i min hemstad. Jag var med i allt som hände när jag var barn. Så fort jag spenderade tid hos pappa var det nästan alltid någon happening på gång inom föreningen och pappa tog mig med. Det är givetvis jättebra att man som förälder till afrosvenska barn låter barnen ta del av sitt afrikanska arv och introducerar dem in i gemenskapen. Det är inte bara jättebra, det är jätteviktigt. Min pappa gjorde verkligen ett kanonjobb med den biten.

Men han missade en liten sak… (något som i regel hände bakom hans rygg)

Han missade att jag av många inte sågs som hundra. Jag hade vit mamma.
Jag var inte äkta svart.

Foto: Privat
Foto: Privat

Hur somliga såg min mamma blev jag snart varse. Det är faktiskt dessa ord och kränkningar som präglat mig mest och satt spår av ilska och agg hos mig. Jag kom där, stolt över mitt afrikanska arv och följde med min pappa för att vara med och ta del. Men lika fort som jag stolt gjorde entré och sträckte på mig över det faktum att jag är svart, lika fort blev jag varse att jag enligt en del inte alls var svart, utan ett halvblod; Min mamma var vit, så jag kunde omöjligt förstå. Min mamma var vit, så jag var inte äkta, bara halv. Min mamma var vit och hade snott min pappa från hans eget folk en gång tiden. Min mamma var vit och hade bara velat åt min pappas svarta gener för att få ett gulligt litet mixbarn. Hon älskade inte Afrika alls, hon hade inte alls velat hjälpa till när hon jobbade där som sjuksköterska och framförallt såg hon bara mig som sitt lilla utställningsexemplar.

Detta och mycket mer är vad vuxna personer hävde ur sig till mig, eller om mig, som då bara var ett barn. Jag kunde känna hur blickarna brände på min rygg, märkte hur en del gjorde allt för att dumförklara mig. Hur de tog varje chans att skratta åt mig eller syrligt kommentera att jag inte kunde ett specifikt språk, inte förstod kulturen eller religionen. Som barn var detta fruktansvärt att uppleva.
Som vuxen lärde jag mig att förstå varifrån mycket av detta kommer.

Det finns ett vithetsförakt. Ett förakt som givetvis kommer sig av vad ‘den vita mannen’ utsatt det svarta folket för. Ett förakt som på sitt sätt är förtjänat. Men när detta vithetsförakt kryper ner från strukturell nivå till individnivå och genomsyrar grupper i samhället på ett sätt som istället för att främja jämställdhet och inkludering, blir en kamp för fortsatt separation, exkludering och hämnd, då finns ingen vinst för människosläktet, oss världsmedborgare. Ingen av oss vinner på det. Vi måste stå tillsammans, inkludera och slåss mot ondskan sida vid sida. Oavsett hudfärg. Different colours, one people, som Lucky Dube sjöng.

Tiden gick och jag blev tonåring. Plötsligt hamnade mycket fokus på sexualisering och exotifiering.
Ja från båda håll.

Foto: Privat
Foto: Privat

I den vita församlingen sågs en som den svarta tjejen som säkert var helt vild i sängen, för svarta personer är ju djuriska. Det vet alla. ”Jag har aldrig kysst ett par n****läppar, får jag testa?”. Det som kom från den vita sidan var säkert inte illa menat, egentligen, utan handlade väl snarare om omognad och ignorans som gav sig uttryck i en nyfikenhet folk bara inte kunde hejda. Den ignoransen kommer dock någonstans ifrån. Från ett djupt rotat kolonialistiskt tänk, där svarta än idag objektifieras.

I den svarta församlingen togs det för givet att en som mixad inte var oskuld och att en inte var könsstympad. Det senare har de tack och lov i mitt fall alltid haft rätt i. Många svarta killar sprang efter mixade tjejer som om de jagade svaret på evigt liv, lycka och rikedom. De talade enbart till våra kroppar och inte alls till oss. Jag mådde illa många gånger. Tjejerna tittade, viskade och visade sin avsky över hur smutsiga vi måste vara. Jag insåg snart att en del av dessa tjejer trodde att jag trodde att jag var bättre än dem, bara för att min mamma var vit.

Det tog också lång tid innan jag lärde mig den där kodexen om att inte stå vid killarnas sida av rummet under en fest och prata med någon av dem ”för länge”, utan att istället bara titta lite snabbt och eventuellt vinka lätt, inte le för mycket, och sedan gå bort och sätta mig med tjejerna.

Jag blev äldre och valde under en period att lägga det här med den afrikanska gemenskapen åt sidan. Att sitta på fester och bli pratad över huvudet på, eller till och med ignorerad då samtliga valde att prata sina modersmål som de visste att en inte förstod, och gärna lade till stora skrattsalvor i slutet på varje mening, det var inget som lockade mig. Att bli stämplad som vit, att inte själv få definiera mig, och hela tiden få höra att, ”-det är bara för att din mamma är vit”, var inget jag hade lust att lägga min fritid på. Så jag lämnade.

Det skulle krävas att jag blev kär i en man med västafrikanska rötter för att jag skulle komma tillbaka och huvudanledningen till att jag då återvände var det faktum att jag inte ville beröva eventuella framtida barn en framtid med tillgång till sina västafrikanska rötter.

Jag ska inte påstå att det hade förändrats under tiden jag hållit mig på ‘den vita sidan’. Snarare tvärtom. Men däremot hade jag förändrats och det gjorde en stor skillnad. Jag hade gått igenom så mycket i livet och stod ännu stadigare och med huvudet ännu högre än jag gjort tidigare. Ingen skulle tala om för mig vad jag är.

Jag återvände inte för att få vänner för livet, utan för att mitt liv skulle få en helhetsinnebörd och för att jag själv skulle få fortsätta att insupa den västafrikanska kultur som jag så innerligt vill vara en del av. Denna gång tog jag del i den bit som erbjöds mig och valde också mitt umgänge där med omsorg. Gemensamma rötter är inte en självklarhet för trivsel eller ömsesidig respekt. Vare sig rötterna är vita eller svarta. Det är helt enkelt bara ett arv som man bär med sig genom livet.

Det är upp till var och en att välja hur och om man vill ta del av sitt eller sina arv. Jag har valt att ta del av båda mina. Som vuxen har jag också lärt mig att välja hur jag tar del av det, när jag tar del av det och jag har också diskuterat med mig själv om varför jag tar del av det.

Foto: Privat
Foto: Privat

Idag har jag två döttrar med den västafrikanska man som är anledningen till att jag letade mig tillbaka till mina afrikanska rötter igen. Jag tycker det är viktigt att vi som är föräldrar, eller blivande föräldrar, till afroeuropeiska barn inte glömmer bort att tänka på och prata om hur våra barn faktiskt kan utsättas för mobbning, utanförskap, kränkningar och nedlåtande attityder från båda sidor. Det är viktigt att man som föräldrar arbetar fram en plan för hur man ska bemöta och hantera framtida situationer av utsatthet som ens barn kommer att utsättas för. För det kommer att hända, på ena eller andra sättet. Stort eller smått.

Med två ursprung är man många gånger dubbelt utsatt, men man är också dubbelt välsignad. Att ta vara på den välsignelsen och få ut mesta möjliga av den är något vi som vuxna måste göra vårt yttersta för att förmedla vikten av till våra barn och ungdomar. Vi måste med alla medel möjliga få dem att känna sig dubbelt älskade och inte dubbelt utsatta.

Ingen ska någonsin behöva känna att en aldrig blir sedd som hundra.

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

From Driver to Engineer: Meet Gambian Man Who Develops Mobile Switch Technology

 

If he were born at the time of the shift from agrarian period to industrial revolution, he definitely would have been likened to earliest known inventors like Alexander Graham Bell, Samuel Morse and so on, whose ardent desire to search for knowledge and innovation has today changed the lives of billions of people around the world. The uses of man’s creative knowledge in inventing telecommunication as was done by Graham and telegraph by Morse, has today virtually connected the world’s billions, making life easier by phasing out services like horse-style system of delivering mails under Pony Express Services in the United States.

The engineer
The engineer

Gambia’s Ndongo Sillah, a mere drop-out driver in 1993 when he joined the nation’s utility giant, probably had no idea how far technology could be explored to make life changing impacts on the lives of the people. The young determined man was just employed as a happy driver, running the errands of the top elites at the apogee of leadership of the now National Water and Electricity Company (NAWEC). But all along, Sillah always believed that he was on the wrong cause – that there was something crucially missing that he ought to unearth with all sense of vigor and commitment. Realising that he was just more than a driver dropping and picking so-called learned officials, he began a critical soul-searching of what best he could make out of himself. Seeing education as a tool to unearthing the missing talent, the young wasted no time but to make serious steps towards exploring his full potentials. He vividly remembers on a fateful Sunday when he formally pronounced to the then Finance Director of NAWEC (Alagie Jobe) his desire to develop his skills at a technical training center. That decision would become the most significant step he has made in his life. After series of educational trainings that spanned over a decade (from 1997 to 2013), Sillah is a success story and a source of inspiration for many a people. Not only has he broken the stereotypes and the apparent vicious cycle surrounding people of his nature, today, he boasts of an established engineer who wears the cap as the first ever staff of the nation’s utility giant to have developed from his campus bedroom in a Ghana College, a mobile technology capable of remotely switching on and off a borehole.

In this exclusive feature by Afropse.se’s Hatab Fadera, Sillah, who was caught up at his Brikama office, shares his intriguing story of a life journey that can only spur the younger generation to follow his footsteps if leapfrogging the country’s development cause is anything to go by.

He narrates: “Going up and down as a driver, I realised that I had more to offer. Thus, I seriously began thinking of furthering my education. I had always wanted it before but due to family background I couldn’t. So luckily one day our Finance Director (Alagie Jobe) at the time assigned me to Dakar, Senegal on an official mission. When I returned, he gave me D1000 for me to keep. But I told him that I didn’t want that money, that all I needed was for him to help me further my education. He promised that will be taken care of and insisted I should take the money. But I also insisted I won’t take it; that I needed only education. He asked if I was serious and I replied in the positive. He then asked me to go and look for a school and get back to him. I did everything and returned to him….This was in 1997. They paid for me a certificate programme at the Gambia Technical Training Institute (GTTI) in electrical and electronics and I started from 1997 to 2000. After completing this programme, I was transferred from driving to maintenance department where I would work for a period of five years. Afterwards, I was sent to Chamen Technical Training School in Jeshwang where I did my advance diploma in installation as well as power. I finished that programme in 2009”.

The opportunity for Sillah to further explore the limits of his capacity presented itself in 2010 when he was selected to be among a batch NAWEC was to send to Ghana Polytechnic College for a Higher National Diploma training programme in electrical and electronics. For him, this was all he needed given that the programme was to challenge each of them to come out with a meaningful project at the end of their three-year spell at the college.

 

The road to device development

He adds: “It was a requirement to do projects that may benefit people around the world. So when it was time for such undertaking, my head of department called me to ask me to take one of the existing projects left by our seniors. But having coming from a company where I accumulated a wealth of experience, I decided to design and create my own project instead of improvising on the existing ones. I also realized that 99 percent of our water supply comes from boreholes, which are situated at different locations in the country. So whenever light goes on or off, you have to drive back and forth to those places to either switch off or put on the machines. This costs NAWEC millions of dalasis each month. So I said before taking up someone’s project, let me create mine to see how best my knowledge and invention can help NAWEC cut cost. I believe that the use of technology is the ultimate solution to cutting cost. Writing memos or controlling vehicles and so on are not the real solutions. So I asked what I could do to help the situation. So I thought of developing a mobile phone technology whereby I can use the mobile phone to switch on and off the boreholes when the need arises even from my office. This way, it will be practical in cutting cost and save NAWEC millions incurred in running such things.”

 

Using stipend for the project

Whilst this sort of investment might sound capital intensive, it only cost Sillah D60, 000 to complete. As a determined student looking forward to breaking a record, he didn’t wait to be sponsored. He voluntarily cut his stipend by halve to invest on his project knowingly fully well that the end result will justify the importance of such a sacrifice.

“I engaged myself in research and finding the electrical components and for designing. So I was able to do my research, buying things and designing my circuits. Sometimes I will design and it will fail. So but after a time, luckily it worked. I tested it in my room; used it to put on and switch my light; used it to put on my music; and I would put on my fan at home from school before closing. So I was testing it for a while. It wasn’t like I was doing it at school, no I did everything at home. I virtually did in my bedroom. When I finished that project, I then moved to the school to test it with my HOD. So fortunately, there was this polytechnic week in Ghana where they showcased talents and innovations. This happens in all regions of Ghana. So for that year there was no existing new project that they could take to this week. So the Polytechnic Engineering Student Association (PESA) was informed by my HOD about my finished project and asked them to take it to the week. We went to the week and amazingly, my project came out “the best”. The fact that I was a foreigner made it all interesting. It was aired on Ghana national television and I was happy about that. So when we came back I received a lot of compliments from colleagues and school staff,” Sillah, who hails from Sunbumdu village in Kabada, Lower River Region (LRR) asserted.

 

Back home

Back home to The Gambia, Sillah’s dream of inventing a technology for the nation’s utility giant apparently came as a dream come true. He believes that with this creation, NAWEC can now practically cut cost in its operations that run in millions each month. With a click of a button, he said, a borehole can be either remotely switched off or on.

“Just imagine the fleet of operational vehicles NAWEC has that take each a full tank every Monday. These are the vehicles deployed to switch on and off boreholes every other day. Now imagine with just a click of a button, you can switch on and off the boreholes from your office. This obviously is saving lots of revenue. I know it can save NAWEC millions of money every month. NAWEC really supported me on this project. In fact they refunded the amount I spent on this project,” he told me.

 

The next challenge

Now the next challenge before Sillah is to lead a team to pilot a project that will have a set of up to 13 boreholes to be run and managed through his mobile phone technology. The proposal is already developed and is sent to NAWEC management for actions. He hopes that the project will start soon.

 

“I want to say that if you want to contract this kind of project outside it will cost millions of money. And whenever there is a problem you have to call them back to fix it, which is an additional cost. So if you have local expert that designs and builds it here, that is way cheaper and sustainable,” he remarked.

“The device is in pairs; and each must have a normal sim card. So it’s like a network and can cover as long as the network can. You can be here and switch a borehole in Basse if the network can cover. But it takes a creative mind to invent. The knowledge you have must be applied with greater skills and innovation to be able to create something new,” he said.

 

Concern

But Sillah’s biggest concern is not about how to make more inventions of such projects, but the apparent lack of support to not only for himself, but to the creative Gambian talents. Not only has he felt “underutilised”, but lacks the necessary empowerment needed to hone his skills in a sustained manner. He believes that if people like him and others are supported the way it should have been, it will benefit all sectors of the country’s economy.

He adds: “For instance, the police will enjoy it. By how? We can design and build these traffic lights that you are seeing. There are enormous Gambians with abundance of talents and they can do amazing things when the support is provided. For instance while I was in Ghana, after inventing my technology, there was a man who approached me and said he works at a Toyota motor garage and have had enormous issues relating to cars. He asked if I can create something that will ensure that if anyone takes another person’s car in his absence, when he calls the vehicle it will switch off. I said to him before allowing a vehicle to take off, the person should not be able to start the vehicle in the first place unless you call the number of the vehicle owner. So I designed and built it for him. We tested it at his garage; you cannot put that vehicle on unless you call the owner’s number.”

The engineer said he has The Gambia and its development at heart, but lamented the lack of support to creative minds like him. He vowed to do all he can through his skills to complement the various development visions and targets of the government in its push for an accelerated economic growth. But for that to happen, he gently concluded, “I want to be put in real task by giving me problems to solve”.

Hatab Fadera
Hatab Fadera

Nytt ebolavaccin ger nära hundraprocentigt skydd

Ett nytt ebolavaccin som på rekordfart tagits fram för att kunna hjälpa till att bekämpa det hittills största utbrottet av sjukdomen har visats sig vara mycket effektivt. Studien fortsätter nu för att kunna förebygga nya utbrott samt förhoppningsvis få ett slut på det pågående utbrottet. Samtidigt som bland annat Unicef rapporterar om de långsiktiga riskerna för barnen som drabbats av utbrottet.

Studien bakom vaccinet VSV-ZEBOV har drivits av bland annat WHO, Norska folkhälsoinstitutet, hälsomyndigheten i Guinea samt Läkare utan gränser. Processen för att skapa och producera vaccinet har skett i rekordfart och tagit 10 månader, något som i vanliga fall ofta tar närmare 10 år. Anledningen till att det gått så här snabbt är det pågående utbrottet som startade i december 2013 i Västafrika och som hittills inneburit mer än 27 000 smittade och 11 000 dödsfall, det största utbrottet sedan sjukdomens upptäckt 1976.

Foto: Caitlin Ryan/MSF
OCB:s VD Meinie Nicolai och Generaldirektör Christopher Stokes innan de går in i högriskzonen vid Elwa 3, Läkare Utan Gränsers Ebola Mangement Centre i Monrovia. – Foto: Caitlin Ryan/MSF

Studiens första resultat visar på att vaccinet ger ett hundraprocentigt skydd mot sjukdomen, en siffra som kan komma att sjunka något men som ändå är ett stort genombrott i kampen mot sjukdomen. WHO tror att det senare resultatet kommer visa på ett skydd på mellan 75 och 100 procent, siffror som tyder på ett mycket effektivt skydd. Margaret Chan, generaldirektör för WHO menar att detta vaccin kommer bli avgörande, både nu och vid eventuella framtida utbrott. John-Arne Røttinger vid norska folkhälsoinstitutet håller med, och tror att världen aldrig någonsin kommer att få se ett såhär omfattande utbrott, tack vare de nya metoder som tagits fram för att bekämpa sjukdomen.

Vaccinstudien som nu genomförts har inneburit att närmare 4000 personer vaccinerats i Guinea. Vaccineringen har dels omfattat vårdpersonal och utsatta grupper och dels familjer, grannar och andra som varit i direktkontakt med ebolasmittade. När vaccinering satts in omedelbart har det visats sig ge ett hundraprocentigt skydd. Dock är studien fortfarande i ett tidigt skede vilket gör att man behöver följa upp och fortsätta studien för att kunna fastställa hur länge effekten varar och exakt hur snabbt vaccinet ger ett fullgott skydd. Läkaren Bertrand Draguez jobbar för organisationen Läkare utan gränser och ansvarar för arbetet att ta fram nya verktyg i kampen mot ebola. Han menar att som situationen ser ut i dagsläget måste vaccinet göras tillgängligt i de drabbade länderna samtidigt som man noga följer de resultat som vaccinet ger, för att kunna analysera och dra slutsatser om vaccinets effekter.

Flygfoto över ett område mellan zonerna för misstänkta och bekräftade fall vid ett av Läkare utan gränsers behandlingscenter i Liberia - Foto: Caitlin Ryan/MSF
Flygfoto över ett område mellan zonerna för misstänkta och bekräftade fall vid ett av Läkare utan gränsers behandlingscenter i Liberia – Foto: Caitlin Ryan/MSF

Just nu är utbrottet uppbyggt av sporadiska och relativt små smittkedjor på skilda platser. Men bekämpningen måste fortsätta på samma sätt som tidigare, genom att bland annat vårda, smittspåra, informera och genomföra säkra begravningar enligt Läkare utan gränser. Organisationen som vanligen inte deltar i denna typ av studier har på grund av utbrottets omfattning och deras unika positioner ute i fält valt att stödja och delta i studien för att kunna effektivisera bekämpningen av sjukdomen. Då vaccinets visats sig så effektivt arbetar organisationen nu för att vaccinet ska börja användas även i drabbade Liberia och Sierra Leone. Bertrand Draguez vill samtidigt lyfta vikten av att tidigare åtgärder inte får minskas i och med genombrottet med vaccinet, utan att alla bekämpningsåtgärder måste kombineras för att vinna kampen mot ebola.

Samtidigt som hoppet tänds i och med vaccinets genombrott kommer dystrare rapporter från Unicef gällande alla de barn som fötts under utbrottet. Enbart i Liberia beräknas mer än 70 000 barn ha fötts sedan utbrottets start. Dessa barn riskerar nu att gå miste om grundläggande rättigheter och exploateras genom trafficking eller marginalisering i samhället på grund av att deras födsel inte registrerats. Unicef arbetar därför tillsammans Liberias regering med en kampanj för att nu nå ut till dessa familjer, och registrera barnen innan dom drabbas ännu hårdare av ebolautbrottets långsiktiga konsekvenser.

HÄR kan du läsa vad Afropé tidigare skrivit om ebolautbrottet

Anna Wedin
Anna Wedin