Afrikansvenska flickor blir inte deprimerade

November 2014 blev jag diagnostiserad och sjukskriven för utmattningssyndrom. Jag fick därmed överdrivet mycket tid för reflektion och återhämtning. Det var då jag insåg att jag tidigare inte kunnat tänka mig en afrikansvensk tjej gå in i väggen, bli utmattad, deprimerad, känslig. Parentes: Med afrikansvensk menar jag afrosvenskar med aktiva rötter i Afrika, vars föräldrar föddes och växte upp i ett afrikanskt land. Eftersom att afrosvenskar är en sån bredd grupp kan jag inte uttala mig om alla svartas upplevelser. Jag kan endast stå för min generalisering av afrikansvenskar (även den generaliseringen ska tas med en nypa salt), inte afrosvenskar. Jag syftar till den grupp jag själv tillhör, unga svarta afrosvenskar vars föräldrar vuxit upp i hemlandet.

burnout-90822_640Sanningen är att jag förr inte trodde att vi rasifierade i Sverige kunde må psykiskt dåligt. Ja, jag vet hur det låter, men jo så var det. När jag för bara något år sen hörde om någon som led av en viss form av psykisk instabilitet tog jag för givet att hen var vit. Eller nej inte hen, i mitt huvud var det en vit tjej (ingen chans att sånt hände killar). Bland mina afrikansvenska väninnor var det helt enkelt inget vi höll på med. Det hände liksom inte att vi pratade om ångest eller uttryckte oro för en annans psykiska välmående. Även med mitt tjejgäng på gymnasiet var det inget vi talade om, även om man hade sina stressperioder och andra svårigheter i tonåren.

Så jag levde med dumheten om att det inte var tillåtet för mig, mina kusiner, vänner och andra afrosvenskar med föräldrar uppväxta i hemlandet; att må psykisk dåligt. För att inte tala om att gå i terapi. Det ändrades när jag i november satt där hos läkaren och grät av trötthet. Och inte ens då var det självklart för mig att vända mig till familjen. Tills idag vet jag att en del afrikansvenskar i min närhet inte ”tror” på att jag ibland har ångestattacker.

Jag blev utmattad av olika orsaker, men är övertygad om att det finns något vi missar när vi pratar psykisk o/hälsa. Jag tror att vårt ursprung blir ytterligare faktor utöver den stressiga och materialistiska miljö vi rör oss i.

Jag började fundera på min barndom och relationen med föräldrar och andra vuxna i min omgivning. I ärlighetens namn kan jag räkna de gånger jag, när jag bodde hemma, blev tillfrågad hur jag mår eller hur det går med studierna. Jag tror att en del african sisters därute kan känna igen sig. Det betyder inte att vi inte blivit älskade, för våra föräldrar kämpade/kämpar för att ge oss ett drägligt liv med bra framtidsutsikt. Afrikanska föräldrar har givetvis en enorm kärlek till sina barn, men min upplevelse är att många av dem ofta älskar oss på distans. Kärleken uttrycks sällan kroppsligt eller verbalt, och enligt mina erfarenheter ligger psykiskt välmående längre ner på prioriteringslistan.

När jag som barn i Benin gjorde mig illa fick jag ofta höra ”Jag blåser bort det så blir det bra” eller ”sluta gråta, det är bra nu”. Så sa man till alla barn, och det ser jag fortfarande med släkt och vänner, såvida inte det faktiskt är en allvarlig skada. Men även då fick vi höra att vi skulle vara starka. Så jag tror att det har betydelse för hur vi växer upp. Så vi lär oss att ta det. Att stålsätta oss smärtan.

Unga afrikansvenskar lär sig att ta sig fram i samhället som starka krigare. Vi lär oss tidigt att vara stolta över att vara svarta afrikaner, vårt ursprung, våra stammar, våra språk, våra etniska namn och inte minst våra efternamn. Det är en stolthet som förts vidare från generation till generation.

Säg mig, vart finns utrymmet för själviskhet efter allt detta? Vart finns utrymme för den där tuppluren vi drömt om i generationer? Varför känner jag att afrikansvenskar inte finns med när man diskuterar välmående? Faktum är att vi inte har tid att reflektera över vår psykiska hälsa. Det bagage vi fått från föräldrar och förfäder ger inte utrymme för depression och ångest. För några av mina släktingar är psykisk ohälsa som lyx, något man inte har råd med för att man redan har sin hudfärg, form på näsa, namn och även religion som håller dig sysselsatt. Och som ligger till grund för strukturell diskriminering och ökande afrofobi.

Den afrikanska stoltheten må ha förts vidare till oss, vi bör dock inte negligera att även vi är människor. Även vi är pojkar, flickor och hen med tankar, känslor och annat grundläggande behov.

Även vi behöver sova ut ibland.

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane

One thought on “Afrikansvenska flickor blir inte deprimerade”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s