Ett arv att vara stolt över

När jag var 21 träffade jag min biologiska mamma för första gången. Detta första möte blev också mitt första möte med mitt afrikanska ursprung ur ett positivt perspektiv. Fram tills dess hade jag levt i en omgivning som i mångt och mycket ansåg att ett afrikanskt påbrå var mindre värt på grund av hudfärgen. Egentligen inte så konstigt då man i samma kultur (som i så många andra) ansåg att det ultimata skönhetsidealet var att vara ljushyad.

Bilden är en illustration och har inget med artikeln att göra. Foto: Rod Waddington
Bilden är en illustration och har inget med artikeln att göra. Foto: Rod Waddington

Det var inte ovanligt att vuxna i min omgivning påtalade hur ljushyade och söta min yngre syskon var. Jag uppfattade det som att jag då måste vara ful eftersom ingen någonsin sa att jag också var fin. På grund av detta och andra faktorer följdes jag under hela uppväxten av en känsla av mindervärdighet och skam över den del av mig som var afrikansk. Jag behöver kanske inte tillägga att min uppväxt var en minst sagt turbulent resa som fick en mycket spännande vändpunkt en speciell eftermiddag i september år 2001. Jag var hemma och tog emot ett samtal som blev en vändpunkt och förändrade mitt liv för alltid och två veckor senare stod jag på flygplatsen i Addis Abeba och skulle för första gången i mitt liv få träffa kvinnan som fött mig.

Vi hade skickat bilder till varandra och hade kommit överens om att vårt möte skulle bli stillsamt och med så lite drama som möjligt. Vi hade i två veckors tid pratat i telefon dagligen i timmar vilket månaden efter gjorde sig påmint i form av astronomiska telefonräkningar för oss båda. Så kom sekunden jag såg henne och hon tog mig i sin famn och jag minns att min första tanke var att jag aldrig blivit kramad på ett så kärleksfullt sätt tidigare i mitt liv. Mötet överträffade alla mina förväntningar, alla åren av drömmar om hur det skulle kännas. Känslan av kärlek följde mig ut från flygplatsen där ett 70-tal personer väntade med blommor och hurrandes. Personer som jag senare fick lära känna mer och som i själva verket var släkt och vänner.

En intensiv tid följde där jag träffade en massa släktingar, kusiner, farbröder, vänner och arbetskamrater och jag skulle kunna skriva och beskriva till nästa vecka utan att få slut på anekdoter och minnen men en vetskap fick mitt hjärta att svälla lite extra. Mamma hade förutom att ha ringt varenda människa hon kände för att tala om att de måste träffa hennes nyfunna dotter också tagit fram familjens alla bilder för att ge mig en möjlighet att se och ”träffa” den del av familjen och släkten som inte längre var i livet. Den mest intressanta släktingen i vår familj visade sig vara en man som hette Lij Tafari Makonnen eller Hans Majestät Haile Selassie som han är mer känd som globalt.
Under åren som följde efter mitt möte med mamma och Etiopien slukade jag etiopisk historia och utvecklade en stolthet över mitt ursprung och mitt etiopiska arv. Jag fick också en enorm respekt för Haile Selassie och hans arbete med att representera inte bara Etiopien men också övriga länder på den afrikanska kontinenten på ett mycket positivt och kompetent sätt under sin tid som regent och inte den vanliga fattiga, svältande bilden av denna i min åsikt mycket felaktigt och ofta ensidigt representerade delen av världen.

Den senaste tiden har jag åter funderat mycket inte bara på mitt arv utan allas i syftet att försöka få ordning på den djupa desperation och maktlöshet jag känt över vad som händer människor över hela världen. Jag har känt en skam över att vara här, i trygghet när mina medmänniskor är där, i helvetet. Jag har känt en rädsla över hur hårdragen debatten och attityden har varit kring ”oss” och ”dom”. Jag har undrat vad våra ättlingar kommer säga om oss när de blickar tillbaka på sin historia, vår historia och känt en oro för hela mänskligheten. Och så hände det förra veckan, vändpunkten som tycks ha förändrat framtiden för alltid. Bilden på lilla Alan (Aylan) Kurdi som förändrat allt och väckt Europa och världen ur sin loja dvalliknande sömn. Och för första gången på länge känner jag hopp för oss alla, för hela mänskligheten och en enorm stolthet över det engagemang, solidaritet och den genuina kärlek som Sverige visar. Då fanns de vita bussarna som vi idag känner stolthet över. I framtiden hoppas jag att de kan känna stolthet över att #Vigjordevadvikunde

Sami Najami
Sami Najami

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s