Bland n-ordet-bollar och andra finska pinnar

Debatten om n-ordets vara eller icke vara har stötts och blötts till leda, ändå dyker debatten upp igen och igen. Den här krönikan är ett omskrivet blogginlägg från 2011 som är tänkt att sammanfatta hela debatten ur min synvinkel, som mamma till fyra afrosvenska barn och som konstant kommit i konflikt genom åren om just n-ordet. Förhoppningsvis går det att hitta ett och annat argument för den som behöver det i debatter de hamnar i också.

Chokladbollar Foto: Fatou Touray, Afropé
Chokladboll Foto: Fatou Touray, Afropé

Inte för att jag tycker att ordet ska förbjudas, det tycker jag verkligen inte. Jag anser för övrigt inte att det finns något ord som borde förbjudas. Däremot tycker jag att alla vuxna människor bör kunna ta ansvar för de ord de använder och hur de påverkar andra, även om de själva inte är drabbade.

Jag har också full förståelse för att ”Agda 95 år, som aldrig kommit i kontakt med en svart människa, annat än på håll eller i TV och som lärde sig i småskolan att en svart människa är en n-ordet, säger n-ordet-bollar”. Samtidigt börjar jag fundera på om det finns så många kvar i vårt avlånga land, oavsett ålder, som inte kunnat läsa sig till att många känner sig kränkta av n-ordet och jag anser att det borde vara ett skäl nog att sluta använda det. Även om man lärde sig i småskolan att det ”hette” n-ordet.

Det som (faktiskt) upprör mig, är att när människor förstår att n-ordet av många afrosvenskar och oss som faktiskt lever med afrosvenskar, upplever ordet som stötande, kränkande eller bara rent oförskämt. Om man förstår det och ÄNDÅ ”hävdar sin rätt” att få använda n-ordet, då tycker jag att man är synnerligen ignorant. Jag ska i denna krönika försöka klargöra vart jag anser ”skadan” i att använda n-ordet ligger på ett personligt plan och inte bara ett historiskt, även om jag anser att den delen kanske är den allra viktigaste.

Om du läser hela denna krönika och ÄNDÅ inte vill förstå vad jag försöker förklara så att varje person, oavsett bakgrund, kan förstå varför ordet är så laddat och faktiskt inte bara sårar människor, utan också är direkt skadligt i vårt samhälle, då kan jag bara beklaga din ignorans, men egentligen är den inte till största del en förlust för de afrosvenskar du möter, utan i första hand är det en förlust för dig själv och en förlust i ett mycket större perspektiv än vad du antagligen någonsin kommer att inse.

Det jag först väljer att bemöta som kommer upp i varje diskussion i denna fråga är först och främst dessa återkommande argument:

  1. Någon hävdar alltid att man känner en svart person som tycker det är helt okej att säga n-ordet och n-ordet-bollar.
  2. Någon anser att man inte kan ta illa upp över n-ordet-boll, då det ju hetat så i ”urminnes tider” och det till och med stod i våra kokböcker och skolböcker förr.
  3. Någon anser alltid att man måste få säga n-ordet-bollar om man får säga finska pinnar och vitlök (och en rad andra liknande exempel)
  4. Det är bara vita som blir upprörda, svarta tycker det är helt okej att säga n-ordet-bollar/n-ordet.
  5. Att n-ordet inte kommer från ordet n*gger, utan från spanskan, där det betyder ”svart”, vilket alltså inte är ett negativt laddat ord.
  6. Man menar inte n-ordet som något nedsättande utan man använder ordet på ett ”positivt / neutralt sätt”.

Det vi först och främst ska ha klart för oss innan en diskussion ens kan ta vid, är att man förr ansåg att världen var uppdelad i raser. Vi benämnde oss själva och varandra som n-ordet, arier etc. Det var viktigt på den tiden att rasbenämna människor. Idag tror jag att i alla fall de flesta av oss människor i världen är eniga om att vi inte ska eller kan delas in i några raser. Rasbegreppet togs bort från svensk lagstiftning 2014. En ny debatt har dock dykt upp på senare tid om att vi bör kunna använda rasbenämningar, inte som genetisk grund, utan som ett instrument för att mäta och belysa strukturell diskriminering i samhället, baserat på hudfärg, som en social konstruktion.

”– Rasbegreppet är ett begrepp som vi inom Afrosvenskarna har lyft upp i många år, eftersom vi tycker att det är ett väldigt viktigt begrepp. Framför allt är det ett viktigt instrument för att belysa den strukturella diskriminering som finns i samhället. Och som drabbar en betydande del av samhällets medborgare, enbart på grund av deras hudfärg, menade Zakaria Zouhir, ordförande i Riksförbundet Afrosvenskarna i en intervju med SVT.”

Däremot så är det ibland nödvändigt att beskriva varandra med hudfärger, för att underlätta för oss själva och varandra att beskriva någons utseende. Eftersom alla kan benämnas med ”färg” såsom ljusbrun/svart/vit/mörkbrun/rödlätt etc. så kan man ju knappast påstå att det är rasistiskt att färgbenämna någon i sig, även om man i USA till exempel varken kallar folk vita eller svarta. Men här i Sverige är det fortfarande ”acceptabelt” bland människor, oavsett ursprung. Jag utgår (om inget annat anges) från Sverige när jag skriver detta.

Jag ska börja med att bemöta de punkter som är ständigt återkommande i denna debatt, nämligen de punkter jag numrerat ovan i detta inlägg:

  1. Påstående: Någon hävdar alltid att man känner en svart person som tycker det är helt okej att använda n-ordet och n-ordet-bollar. Svar: Det är klart att man kan känna svarta personer som inte tar illa vid sig av att bli kallad n-ordet eller som tycker det är okej att säga n-ordet-boll. Det handlar ju trots allt om tusentals människor (i Sverige) och det är klart att folk har olika åsikter, även om man råkar ha samma hudfärg. Sedan får vi inte glömma att det finns en MASSA svarta människor i Sverige som har haft denna ”n-ordetbolls-diskussion” till leda på sina arbetsplatser, på sina skolor, på sitt dagis, bland sina grannar, bland sina bekanta och helt enkelt inte ORKAR ta den en gång till. Jag kan lätt räkna upp flera afrikaner och afrosvenskar i min egen bekantskapskrets som avskyr ALLA ord som innefattar n-ordet, men som inte längre orkar ta diskussionen, utan ler och skrattar och säger när någon ska förklara att hen inte alls är rasist och yada, yada, yada… (Jag undrar, om man själv tycker det är så okej att säga n-ordet-boll, varför måste man då ursäkta eller förklara varför man använder ordet?) Jag har själv en vän från Gambia som i slutet av 80-talet drev ett konditori med sin fru i en mindre stad. När folk skulle köpa en chokladboll så stod de och stammade fram vad de skulle ha. Min vän sa då alltid ”Är det en n-ordet-boll du vill ha?” Vilket naturligtvis ledde till spridda skratt och till en lättad stämning på konditoriet. Kanske trodde en och annan kund att här var ”en n-ordet som förstod vikten av att få säga n-ordetboll”. Så var det INTE. Den här killen avskydde ordet, han tyckte att de som gjorde så var hycklare, eftersom han visste att de skulle ha sagt n-ordetboll om inte han stått i kassan. Men de kunde ändå inte stå för att de använde det ordet framför honom. Jag tyckte i och för sig att han var en hycklare också som lät ordet n-ordetboll få passera för att han var en affärsman och ingen politiker, även om jag har full förståelse för att han inte orkade ta diskussionen femtielva gånger om dagen. Att det finns svarta som skrattar med åt det fåniga i att inte använda ordet n-ordetboll, är alltså ingen garanti för att man verkligen tycker det är okej. Hur ofta har du själv inte skrattat med när en kollega hånat eller förlöjligat något som egentligen går stick i stäv med din egen åsikt, av olika skäl? När någon säger att det bara är vita, inte svarta som tar illa upp av ordet, brukar jag tänka att den här personen troligen inte har så många nära, svarta vänner i sin bekantskapskrets eller familj.
  2. Påstående: Någon anser att man inte kan ta illa upp över n-ordetboll, då det ju hetat så i ”urminnes tider” och det till och med stod i våra kokböcker och skolböcker förr. Svar: Det är sant att det stod n-ordet och n-ordetboll i gamla tiders kokböcker och skolböcker, men det är mycket som förändrats i världen med åren, tack och lov, så jag tycker det är ett synnerligen dåligt argument. Det finns dessutom en massa ords betydelser som har ändrats med åren. Bland annat säger vi inte heller längre hottentott, som är ett folkslag, men som i Sverige under många år också användes som en annan rasbenämning för ”n-ordet”. Det har hänt lite annat i vår övriga utveckling också, både före och efter det stod ”n-ordet” i våra skolböcker. Kvinnor har fått rösträtt, det är ett brott att våldta sin hustru, det är ett brott att slå sina barn. Jag menar att om det är ett skäl till att säga n-ordetbollar, så borde man kunna anföra samma skäl för att gå tillbaka i utvecklingen när det gäller andra saker. Som att ta bort rösträtten för kvinnor.
  3. Påstående: Någon anser alltid att man måste få säga n-ordetbollar om man får säga finska pinnar och vitlök (och en rad andra exempel) Svar: Finska pinnar, eller vitlök, kan ALDRIG NÅGONSIN jämföras med n-ordetbollar, eftersom så vitt jag vet, har aldrig finländare blivit förtryckta av resten av världen i århundraden. De har inte förslavats, diskriminerats på grund av sin hudfärg på en generell basis. N-ordet är som sagt var en RASbenämning. Det är inte finsk, det är en nationalitet. Det är inte ett uttryck som ”förtryckare” skapat åt människor från Finland. Samma med vitlök. Vitlök kan aldrig bli negativt för att vara vit är inte en förtryckt folkgrupp i sig. Förtryck mot svarta handlar inte bara om slavtiden för hundratals år sedan, förtryck mot svarta och i synnerhet afrikaner är något än idag pågående. Jag kan rabbla otaliga exempel, men denna krönika verkar bli lång nog ändå, så jag ska försöka nöja mig med att nämna ett par exempel från vår nutid. Apartheid pågick i Sydafrika en bit in på 90-talet. Inför allas våra ögon. Alla som läser denna krönika, var förmodligen födda då och visste troligen om vad som pågick. Folkmorden i Rwanda som var väl assisterat av europeiska länder. Rasism och förtryck mot afrikaner och andra svarta pågår än idag runt om i världen och påverkar svarta människors vardag. DÄRFÖR är det i mina ögon omöjligt att jämföra finska pinnar eller vitlök med n-ordetbollar.
  4. Påstående: Det är bara vita som blir upprörda, svarta tycker det är helt okej att säga n-ordetbollar/n-ordet. Svar: Det är fullständigt struntprat!! Det är få svarta idag som uttryckligen anser att n-ordet känns neutralt eller till och med okej. För flera av mina familjemedlemmar och många andra svarta med dem kommer troligen aldrig n-ordet att kännas ”rumsrent”. Man kan inte bli kallad n-ordet som ett skällsord 100 gånger och så säger någon ”n-ordetboll” på ett ”positivt sätt” två gånger och man kan förvänta sig att ordet ska kännas positivt för personen i fråga. Bland mina barns flertal afrosvenska släktingar som är boende i Sverige, tror jag inte ens att jag får ihop en handfull som tycker att n-ordet är neutralt och inte sårar eller irriterar dem. Då spelar det ingen roll vilket ord som sätts framför eller efter n-ordet. Det spelar ingen roll att det handlar om ”n-ordethora”, ”jävla n-ordet”, ”n-ordetbollar”, ”n-ordetkyssar”, ”n-ordetjävel”, för det är själva n-ordet det handlar om, det är det som är problemet, inte vad som kommer före eller efter! Bland mina egna vänner, de som är vita svenskar och lever med afrikaner, de som själva är mixade och de som själva är afrosvenskar, med två afrikanska föräldrar, tror jag knappt det är någon som tycker det är okej att säga n-ordet eller n-ordetboll idag, även om det endast är ett fåtal av dem som skulle starta en diskussion i frågan om det inte är med en väldigt närstående person. I dagens mediesverige tror jag inte du behöver googla mycket för att hitta många svarta i Sverige som skrivit om hur nedvärderande n-ordet är och varför de gång på gång ber om att inte bli kallade för n-ordet. I något sammanhang.
  5. Påstående: Att n-ordet inte kommer från ordet n*gger, utan från spanskans /portugisiskans negro, där det betyder ”svart”, vilket i sig inte är ett negativt ord. Svar: Det är sant att jag också är informerad om att det svenska n-ordet ursprungligen kommer från portugisiskans och spanskans negro, som alltså betyder svart. Men i Sverige betyder inte n-ordet svart, det är fortfarande en rasbenämning. Jag, som vit, har ALDRIG NÅGONSIN blivit omtalad som ”arier” eller på annat sätt blivit rasbenämnd, medan jag inte kan räkna på mina båda händers fingrar hur många gånger mina barn blivit omnämnda med n-ordet och ändå kommer inte mina fingrar på långa vägar att räcka till. Ändå är inte ”arier” i närheten så laddat som n-ordet av samma skäl som jag angett ovan när det gäller jämförelsen av ”n-ordetbollar” och finska pinnar. Jag tycker det är ganska oväsentligt vart n-ordet härstammar (förresten så härstammar ordet ”n*gger” från ”niger” som på Latin betyder Svart, men ändå blev ordet under slavtiden ett ord som i stort sett ingen i världen idag tar i sin mun på ett ”neutralt sätt”) utan det viktiga är hur de som drabbas av ordet uppfattar det och även om det finns folk som inte tar illa vid sig av att höra n-ordet, så undrar jag VARFÖR man ändå hävdar sin ”rätt” att få säga ordet bara för att man själv inte associerar det till något negativt, när man vet att det finns massor av folk som faktiskt tar illa vid sig och dessutom tvivlar jag på att de flesta inte associerar det till något negativt, egentligen, eftersom man ofta måste komma med en lång harang av ursäkter efter man sagt ordet, en harang om förklaringar att man inte alls är rasist, vilket jag inte heller tror att alla som använder n-ordet är, men jag menar ändå att ordet har en djupare grund och har en allvarligare konsekvens än de flesta inser när de ”bara” vill kalla ett bakverk för dess ”ursprungliga” namn!
  6. Det handlar inte om vad du som använder ordet tycker eller hur du upplever att ordet ska uppfattas. Det handlar om de som är berörda av ordet, hur de de flesta som blir benämnda med n-ordet uppfattar det. Inte vad du egentligen menar.

 

Chokladbollar Foto: Fatou Touray, Afropé
Chokladbollar Foto: Fatou Touray, Afropé

N-ordet har en sådan negativ klang idag att det är skit samma vad ordet betydde från början. Ordet ”bonnläppar” BEHÖVER heller inte vara negativt, men eftersom det finns jordbrukare som skulle ta illa vid sig av ordet, så finns det ju ingen anledning att kalla dem för det.

När det gäller n-ordet, så är det inte så att det är en liten klick ”extrema svarta” som tar illa vid sig, utan en massa människor, faktiskt både vita och svarta, som tycker att det låter väldigt nedvärderande. Jag tycker att det är så himla enkelt. När en svart ska beskriva en vit så säger de ”vita”, de säger inte ”arier” eller ger oss andra så kallade ”rasbenämningar” som kan uppfattas som negativt, varför ska det vara så förbaskat svårt för oss att göra detsamma? Det finns många exempel på andra ord som har använts genom åren, som har ändrat innebörd. Det var kanske inte menat negativt från början, men eftersom ordens betydelser och innebörd ändras med tiden, så måste vi kunna börja och sluta använda ett visst språkbruk allt eftersom vårt språk utvecklas. Ibland är det inte själva ordets betydelse, utan hur ordet faktiskt uppfattas som är huvudsaken. Det spelar egentligen ingen som helst roll om DU inte tycker att n-ordet är rasistiskt, det handlar om att svarta nu i årtionden bett om att slippa bli kallad för n-ordet.

Jag är i stort sett uppvuxen med afrikaner. Jag fick också barn tidigt med en afrikansk man. N-ordet är ett skällsord som tyvärr fått tillhöra vår vardag under i stort sett hela mitt liv. Jag kan inte komma på vart i vårt samhälle vi har befunnit oss där vi blivit skonade från n-ordet. Det fanns en tid när vi själva försökte ”vända” n-ordet till något positivt, precis som många svarta i USA försökt sig på med ”n*gga”. Vi skämtade om n-ordet hit och n-ordet dit. Det funkade inte. Det hade skapat för djupa sår inom oss alla i familjen under allt för många år. Varje gång ordet nämndes, knöt det sig i magen.

Det började med min äldsta dotter, redan på dagis, faktiskt. Hon hade nyss börjat där och var tre år gammal. Jag kan inte riktigt beskriva den känslan när hon började bråka med sin farbror och kallade honom ”jävla n-ordet”. Jag blev förstås upprörd, men farmor som också hörde orden, är smartare än så, så hon tog min dotter åt sidan och frågade henne vart hon hört ordet och vad det betydde. Hon sa att det betyder att man är dum och ful och att några barn brukade säga på dagis att hon var en jävla n-ordet…

När dotter nummer två, var två-tre år, så var vi i Stockholm på Centralen. Jag var själv med alla mina tre flickor och vi skulle gå till pendeltåget. En vuxen man kommer i motsatt riktning, sträcker ut sin fot framför mellandottern och fäller henne med orden ”din jävla n-ordet, åk hem!” varpå hon stupar i golvet och slår i munnen och det börjar flöda blod. Folk kom springande från Burger King med vatten och servetter. Mannen hann lätt ta sig från platsen då alla var för chockade för att ens springa efter och för upptagna med att ta hand om ett blödande litet barn.

I samma veva blev även yngsta dottern utsatt. Hon var ett år och jag hade rest bort för att jag skulle avvänja henne vid amning. Farmor och mormor skulle vara barnvakt tillsammans. De tog pendeltåget från Helenelund till Sollentuna för att handla en förmiddag. De satte henne på ett säte och en berusad man kom och knuffade bort henne från sätet och sa att ”vi vill inte ha några n-ordetjävlar här, som inte bidrar till vårt land” (tur att han bidrog till alkoholskatten i alla fall!) Mormor gick i taket och farmor tog lilla dottern och slet mormor av tåget för att både mannen och min mamma var helt galna av ilska.

Sonen har blivit nekad att sitta bredvid en dam i bussen på väg hem från skolan, han blev som 8-åring nedslagen av tonårspojkar för sin hudfärg.

Att jag tar dessa exempel handlar självfallet inte om att ”bli tycks synd om”, utan jag tror det här är ganska normala exempel på vad en afrosvensk familj kan bli utsatt för idag. Jag tror inte att mina barn har blivit mer eller mindre utsatta än andra generellt. I stort och smått har mina barn och min familj varit utsatta för rasism och afrofobi i över 25 års tid. Det sätter självklart sina spår på oss alla. Att inte ha någon fredad zon. Att inte veta när attackerna kan komma, från vem eller på vilket sätt. Oavsett om det sker på ett utvecklingssamtal av en lärare, ett barn på dagis, främlingar på gatan eller en arbetsgivare. I vår värld hänger det här ihop. Användandet av n-ordet och att förvägra en person att sitta bredvid dem i bussen på grund av dess hudfärg. Som mamma kan jag inte acceptera att mina barn begränsas på det här sättet i Sverige 2015. Som mamma kommer jag aldrig att ”tagga ned” i de här debatterna. Det har kostat hat, hot och mordhot, men det går aldrig att släppa att mina barn ska behöva acceptera att vara något slags andra klassens medborgare i ett land som är mitt land, deras land och ditt land.

Så ni som fortfarande tycker att det bara är en n-ordetboll, fortsätt säg det, om samvetet tillåter, med räkna med att jag och många med mig kommer att argumentera emot dig och kom inte och säg till mig att ”det är bara vita svenskar som ska vara så politiskt korrekta att de vill förbjuda n-ordet”. Jag är vit, svensk och precis som de flesta mammor här i världen kommer jag att försvara mina barn in i döden om det krävs. För mig handlar det inte ett dugg om att vara politiskt korrekt, det handlar om att jag kommer att göra allt för att freda mina barn för den förnedring de får utstå every now and then och jag kommer aldrig att ge upp deras rättigheter att slippa bli kränkta och förnedrade!

För oss kommer ALDRIG n-ordet att kännas rumsrent. Jag och mina barn kommer alltid att känna ett stick av förtvivlan i hjärtat när vi hör ordet, även om ni bara benämner ett bakverk. För DIG är kanske inte ordet rasistiskt. För DIG kanske det bara betyder svart/kaka eller vad-du-vill. För många av oss betyder det så mycket mer. Jag vädjar i dag till dig som hävdar din rätt att säga n-ordetboll, snälla säg i stället chokladboll. Är det för mycket begärt?

Nej, jag vill inte FÖRBJUDA dig att använda n-ordet, men jag tycker du är förbannat ignorant och respektlös när du använder det och jag tycker att det är din förbannade skyldighet att visa respekt nog för dina medmänniskor, att sluta använda det här ordet, för mina barn skull, för alla andra mörka barn som växer upp i vårt land och för att jag tror att det även är oerhört viktigt för alla vita barn att inte växa upp i tron att de har rätt att använda sig av ord som kränker svarta barn i vårt land.

 

Relaterat: Kiqi har tidigare skrivit om m-ordet och varför hon ber dig sluta använda det. Det kan du läsa HÄR!

Fotnot: Denna krönika är ett omarbetat blogginlägg som publicerats på fatou.se från 2011

Fatou Touray

 

Ebolautbrottet fortfarande ett hot, men under kontroll

Ebolautbrottet som drabbat delar av Västafrika har nu pågått i mer än ett och ett halvt år och ännu har inte smittspridningen kunnat stoppas helt. Situationen är högst känslig och det är för tidigt för experterna att komma med några garantier om en vunnen ebolakamp.

En avdelning vid ELWA 3, Läkare utan gränsers behandlingscenter i Monrovia, som öppnade den 16 september. Då låg man långt efter sjukdomen i landet. Nu har alltså den sista smittade personen i landet släppts ut från isolering. Foto: Caitlin Ryan/MSF
En avdelning vid ELWA 3, Läkare utan gränsers behandlingscenter i Monrovia, som öppnade den 16 september. Då låg man långt efter sjukdomen i landet. Nu har alltså den sista smittade personen i landet släppts ut från isolering.
Foto: Caitlin Ryan/MSF

Världshälsoorganisationen (WHO) har klassat utbrottet som internationellt hot mot människors hälsa, och flertalet hjälporganisationer, däribland Läkare utan gränser, jobbar fortfarande hårt med att försöka mota tillbaka smittan och dess spridning.

Guinea, Sierra Leone och Liberia är de länder i Västafrika som drabbats hårdast av utbrottet. Utanför dessa länder har enstaka fall funnits i bland annat Senegal, Nigeria, Mali, USA och Storbritannien.

Utbrottet startade i sydöstra Guinea, nära gränsen till både Liberia och Sierra Leone. Detta orsakade en snabb spridning över landgränserna och tiden från första fallet till tiden då smittan konstaterades har varit avgörande för den stora spridningen. En spridning som saknar motstycke i modern tid.

I Sverige har hittills 23 fall av ebolafeber utretts sedan utbrottet startade och fram till oktober månad i år. Inget av dessa fall har visat sig bära på smitta. Tack var kapaciteten att snabbt diagnostisera, isolera och vårda patienter i Sverige så ser inte svensk sjukvård någon som helst anledning att känna oro om smittan skulle ta sig in i landet.

Ebolafebern sprider sig mellan människor via kontakt med blod, saliv och andra kroppsvätskor, samt via till exempel föremål eller mat som nyligen varit i kontakt med infekterade kroppsvätskor. Störst spridning har viruset haft när anhöriga vårdat sina familjemedlemmar.

Avsevärd minskning av sjukfall

Under första veckan i oktober fanns inga nya fall av ebolafeber rapporterade och det är första gången sedan utbrottets start som en hel vecka passerat utan nya fall. Under oktober månad har endast sex fall från Guinea rapporterats. Nu hoppas experterna att detta är en indikation på att smittan håller på att avta.

Sierra Leone har varit fritt från nya fall den senaste månaden och Liberia är för andra gången friskförklarat sedan 3 september, efter sitt återfall efter första friskförklaringen den 9 maj.

Hittills har 28 539 personer drabbats av utbrottet och 11 298 av dessa har dött.

WHO konstaterar att utbrottet fortfarande klassas som ett internationellt hot mot människors hälsa då det fortfarande föreligger risk för ytterligare fall.

Mer om ebolautbrottet hos Afropé

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Afrosvenskar tar plats och jag känner mig otroligt tacksam

Jag loggar dagligen in på Facebook och checkar mitt nyhetsflöde, det har blivit som en vana för mig. Det är något med att dra fingret över skärmen och scrolla igenom allt onödigt och ibland underhållande som ändå känns bra. De senaste veckorna har Facebook inte varit som vanligt. Jag har lämnat mitt nyhetsflöde med ny energi och hopp om mänskligheten.

Camilla Hedberg - Foto: privat
Camilla Hedberg – Foto: privat
Christina Löwenström - Foto: Privat
Christina Löwenström – Foto: Privat

Låt mig börja med att jag på Facebook såg att det äntligen finns hudfärgat plåster för olika typer av hudfärger. Christina Löwenström och Camilla Hedberg är kvinnorna bakom initiativet, som sett till att vi nu har plåster i flera färger. För oss som stört oss på att det bara fanns beigea hudfärgade plåster handlade de inte bara om färgen. Det handlar om att detta var ett bevis på vithetsnormen som genomsyrar Sverige. Att man kallade beiga plåster för hudfärgat när det endast matchade en typ av hudfärg var ett problem, som nu är löst.

Boken "Svart Kvinna" av Fanna Ndow Norrby - Foto: Afropé|Kiqi D Minteh
Boken ”Svart Kvinna” av Fanna Ndow Norrby – Foto: Afropé|Kiqi D Minteh

En annan sak som har hänt, kanske det som jag glädjer mig mest är att Svart Kvinna-boken äntligen är ute. Fanna Ndow Norrby, skribent och numera författare, skapade ett Instagramkonto under namnet Svart Kvinna som under en natt fick tio tusen följare. Detta kontot delade riktiga händelser från svarta kvinnor i Sverige som rörde bland annat rasism och sexualisering. Dessa historier har nu blivit en del av en antologi där andra aktivister, skribenter, poeter, musiker med mera även skrivit nya texter. Tack! Fanna Ndow Norrby, Amie Bramme Sey, Amira Diallo, Alle Eriksson, Yodit Girmay, Tatiana Håkansson, Judith Kiros, Valerie Kyeyune Backström, Tyson Mcvey, Marilyne Ntumba Mabambu, Bilan Osman, Adam Tensta (som enda manlig skribent) och Salem Yohannes och alla svarta kvinnor som delat med sig av sina personliga upplevelser för detta.

Som afrosvensk har jag som många andra gått igenom saker som en vit person kanske inte skulle förstå sig på eller ens tänka sig drabbar andra. Jag minns när jag skulle vara modell för en tjej som pluggade till makeupartist. Hon behövde en mörkhyad tjej som modell för att de skulle öva att sminka svarta sa hon. Det var en vän till familjen så jag ställde upp. När jag var klar var jag helt blek i ansiktet. Jag hann inte ta bort sminket innan skolan och min kompis som också är svart frågade, “- Vad fan har du gjort, du ser ut som ett spöke”. Jag skrattar när jag tänker på det nu, men helt ärligt så var det inte kul. I och med att det inte fanns en färg som matchade fick jag helt enkelt bli beige i hela ansiktet. Nu finns det tack och lov smink i flera toner och undertoner.

Black Vogue, från vänster: Nabougahl Secka, Lovette Jalloe, Amy Egerbladh, Antoinette Gaude - Foto: Lovette Jallow
Black Vogue, från vänster: Naboughal Secka, Lovette Jalloe, Amy Egerbladh, Antoinette Guede – Foto: Lovette Jallow

Tur för mig som inte är världens bästa på det här med smink är att det även finns ett Facebookkonto som kallas Black Vogue – Makeup for Black Women. Denna gruppen skapades av fyra kvinnor från Sverige, gruppen har i nuläget mer än 8000 medlemmar. I denna Facebookgrupp delar kvinnor med sig av sminktips och ställer frågor till varandra samt peppar varandra. Grundaren av detta konto är Lovette Jallow, som håller i kontot tillsammans med vännerna Amy Egerbladh, Antoinette Guede och Naboughal Secka. Den sistnämnda är Seinabo Seys makeupartist. Dessa kvinnor var i veckan med på Nyhetsmorgon där de pratade om gruppen samt gav tips på smink för svarta kvinnor. Glädjen var stor när jag såg detta, tänk om jag och mina kompisar hade haft detta när vi växte upp.

Sedan barnsben har jag bråkat med mitt hår men ändå inte alltid lyckas få det som jag vill. För frågor om hår finns nu Facebookgruppen Afrotalk – Hårforum för dig med curly/kinky hår i Sverige!, grundad av Sofie Bariamikael, en grupp som jag är tacksam för. Med en mamma som är från Thailand som har spikrakt svart hår har vi tillsammans kämpat oss igenom kampen med att förstå vad mitt afro behöver för att se ut och må som bäst. Denna gruppen hade definitivt underlättat om den fanns under min barndom.

För tillfället sitter jag i Los Angeles och scrollar igenom mitt nyhetsflöde igen i hopp om fler positiva inlägg. Samtidigt som jag väntar ivrigt på att mitt exemplar av Svart Kvinna ska komma. Trots kylan i Sverige kan jag faktiskt säga att jag önskar att jag var hemma så jag kunde få uppleva denna underbara energi som jag tror fyller Sverige just nu. Är sjukt glad att se alla dessa förändringar som bara är en början, en fantastiskt bra början. Som kvinna glädjer det mig att våra berättelser nu ska få höras av andra. Saker som vi har kämpat med börjar nu uppmärksammas och lösas. Vi är nu en bit på vägen och det känns bra. Jag längtar till att se vad mer vi kan göra för att förbättra Sverige för alla (afro)svenskar. För allt som har hänt under denna korta tid, säger jag, ”- Tack”!

Veronica Odetunde
Veronica Odetunde

Porträtt genom den västafrikanska linsen

The Metropolitan Museum of Art har öppnat upp dörrarna för en skildring av porträttfotografins etablering i Västafrika. En djup rotad föreställning har varit att kameran och fotografi endast tillhört besökande européer. Genom 80 verk på New Yorks femte aveny bevisas nu motsatsen.

Unknown Artist (Senegal) Two Girls, Indoors, ca. 1915
Unknown Artist (Senegal) Two Girls, Indoors, ca. 1915. Visual Resource Archive, Department of the Arts of Africa, Oceania, and the Americas

Utställningen In and Out of the Studio: Photographic Portraits from West Africa återger 100 år av porträttfotografi. Många av verken tagna mellan 1870 och 1970, fotografier, vykort, negativ, har aldrig tidigare visats. Fotograferna variera från etablerade till amatörer, några av de medverkande är, Seydou Keïta, J. D. ‘Okhai Ojeikere och Samuel Fosso samt mer okända som George A. G. Lutterodt, the Lisk-Carew Brothers, and Alex A. Acolatse. Porträtten är tagna i och utanför studios på platser från Senegal till Camerun, Mali till Gabon.

CNNs reporter Thomas Page beskriver utställningen som stark och rörande. Besökaren får följa med på en resa som speglar flera sidor, från den dåvarande metropolitiska överklassen till landsbygdens fattigdom. Konstkuratorn Yaelle Biro berättar för CNN hur de tidigaste verken från städer i Ghana, Senegal och Togo visar en gripande bild som skiljer sig avsevärt från det kolonialistiska styren porträtterade under samma tid.

Fotografins bakgrund i Västafrika

Museet beskriver hur fotografin anlände till Afrika under 1940 talet och applicerades då på lokal nivå enligt dåtidens stilistiska porträtt traditioner. Vid 1880-talet hade västafrikanska, europeiska samt afroamerikanska fotografer etablerat temporära samt permanenta studios längst Atlantens kust. Kundkretsen var vid denna tid främst den lokala eliten. Under 1900-talet växte fotografin allt mer, till början främst i betydande stadskärnor. Här kom den att bli ett verktyg i individers självidentifikation samt hur denna porträtterades utåt. Under 1950-talet till 1970-talet genomgick många länder en omfattande förändring, från kolonisation till självstyre. Fotografin ökade i takt med detta och kom nu även att sträcka sig utanför städerna. De nya kunderna var den allt mer etablerade afrikanska medelklassen, vilka tagit intryck av den internationella marknaden av film och tidningar. Fotografin gav inblandade parter en möjlighet att porträttera sin vision av modernitet, något som ständigt förändrats. En marknad hade skapats där afrikaner kom att bli producenter, konsumenter och främjare av fotografi.

Vägarna förbi New York? Passa på och besök Metropolitan Museum of Art. Utställningen avslutas den 3 januari 2016. På plats finns även möjlighet att ta del av utställningarna Kongo Power and Majesty samt The Aftermath of Conflict.

Seydou Keïta (Malian, 1921/23 – 2001) Reclining Woman, 1950s-1960s
Seydou Keïta (Malian, 1921/23 – 2001) Reclining Woman, 1950s-1960s. Gift of Susan Mullin Vogel, 2015 ©Keïta/SKPEAC

Alla fotorättigheter tillfaller Metropolitan Museum of Art om inget annat anges.

 

Nadina Rosengren
Nadina Rosengren

Planeta 2015: 28 oktober – 1 november

Imorgon inleds årets Planeta-festival i Göteborg med omnejd. Som vanligt bjuder man på allsköns estetisk underhållning och workshops. Kika in på Planetas webbsida och fyll din vecka med massor av musik, scenkonst, föreläsningar, dans och hantverk. Precis som andra år finns ett antal afroinspirerade programpunkter att njuta av. Här nedan listar Afropé några av festivalens guldkorn, men glöm inte att besöka Planetas webbsida för utförligt schema.

Onsdag 28 oktober

Dottern Betlehem håller tal Foto: Fatou Touray, Afropé
Betlehem Isaak under en manifestation på Sergels Torg – Foto: Fatou Touray, Afropé

19.00 – Föredrag: Betlehem Isaak

Dawit Isaaks dotter Betlehem delar med sig av sin berättelse om hur livet blivit för henne sedan hennes pappa fängslades i Eritrea för fjorton år sedan. En berättelse om förtvivlan, kärlek, hopp och mänskliga rättigheter.

Plats: Stora Salen, Kulturhuset Kåken (som också är arrangör)

Entré: Frivillig, där intäkterna går till en brevkampanj för frigivning av Dawit Isaak genom Amnesty Göteborg.

 

Torsdag 29 oktober

19.00 – Konsert: Amanda – Senegal! Aller – Retour!

Konsert med sångensemblen Amanda, som spelar folkmusik från hela världen, tillsammans med jalin Adama Cissokho. En jali är en sångerska och berättare av en griotfamilj. Adama har uppträtt på ett antal scener i Sverige och var bland annat med och sjöng tillsammans med Youssou N´Dour när han tog emot Polarpriset förra året.

Plats: Stora Teatern

Entré: 255/145 kronor. Biljetter köper du här.

Efter konserten hittar du Adama och flera andra musiker på Jamscenen på Oceanen.
Fri entré.

 

Fredag 30 oktober

13.00 – Barnfredagsmys: Västafrikanska sånger och berättelser

Jalin, Adama Cissokho, som är uppvuxen med västafrikansk musiktradition i södra Senegal. Här får vi höra hennes sjunga och berätta om traditionerna från sitt hemland, på ett sätt som är anpassat för de allra minsta barnen i ålder 0-1 år. Medverkar göra också Sanna Källman och Ingrid Brännström från sånggruppen Tetra.

Plats: Världskulturmuseet (som också är arrangör)

Entré: Fri, men med begränsat antal platser

Dembo the Rootsman - Foto: Afropé, Kiqi D Minteh
Dembo the Rootsman – Foto: Afropé, Kiqi D Minteh

19.00 – Musikalisk kväll: Kalebassi & Dembo the Rootsman

Välkända Dembo the Rootsman spelar glad och skönt gungande musik tillsammans med sina musiekr Åke Ziedén och Lamine Faty. Musiken har främst fokus på västafrikanska toner och rytmer och reggae.

Fiket är öppet, där man serverar kaffe, te, vin, öl, soppa, smörgåsar och annat gott.

Plats: Bengans (arrangeras av Kalebassi i samarbete med Folkuniversitetet)

Entré: Fri

Lördag 31 oktober

21.30 – Konsert: Flavia Coelho

Brasiliansk reggae med explosiv känsla och energi från en magnetisk röst, så beskrivs Flavia. Hon har spelat hundratals konserter, både på mindre pubscener och stora festivaler i Europa och förra sommaren släppte hon plattan Meu Mundo, som hyllats stort. Hennes framträdande ingår i festkvällen Planeta: Planet of the Apes.

Plats: Foajébaren, Göteborgs Stadsteater (arrangör är Club Cashbah, Musikklubben, Göteborgs Stadsteater i samarbete med Kultur i Väst)

Entré: 150 kr, förköp

Söndag 1 november

Adama Cissokho . Foto: Afropé|Kiqi D Minteh
Adama Cissokho . Foto: Afropé|Kiqi D Minteh

13.00 – Planeta Barn: Ratatouille

Fyra män och fyra kvinnor går all in och gör en liveföreställning av Manifest-nominerade skivan ”Ratatouille”. Marikatta, Adama Cissokho & band bjuder de lite större barnen på sköna rytmer med riktig show. De bjuder in alla barn mellan 4 och 12 år att komma och dansa med dem.

Plats: Café Hängmattan, Musikens Hus (som också är arrangör)

Entré: 50 kr/barn, 80 kr/ vuxen. Förköp.

 

13.30 – Workshop: Västafrikansk dans

Gillar du att dansa? Då är detta programpunkten för dig. Här bjuder Julien Djenke från gruppen Zondede in till workshop med västafrikanska rytmer från Togo. Inga förkunskaper krävs, bara energi och glatt humör.

Plats: Trappscenen, Stadsbiblioteket (som också är arrangör)

Entré: Fri

 

15.00 – Klubb 11: Addis

För den som gillar mat, smakrikt kaffe och musik. Här får du allt på en gång på Oceanens nya populära eftermiddagshäng. Kom själv eller ta med dig dina vänner. Alla är välkomna till denna träffpunkt med etiopiskt tema.

Plats: Restaurang Oceanen (Kulturhuset Oceanen är arrangör)

Entré: Fri

 

Edo Bumba - Foto: Afropé, Kiqi D Minteh
Edo Bumba – Foto: Afropé, Kiqi D Minteh

19.15 – Konsert: Edo Bumba

Kom och lyssna till toner med influenser från bland annat Kongo, som yttrar sig i en afrofunk-pop med massor av skönt gung. Edo Bumba är välkänd i sång- och musiksammanhang och en ofta återkommande gäst i afroinspirerade sammanhang. Med en bred repertoar och stort gäng musikvänner kan publiken känna sig säker på valuta för pengarna.

Plats: Sockerbruket Arena (som också är arrangör)

Entré: 50 kr, halva intäkten går till UNHCR (gäller hela söndagsprogrammet på Sockerbruket Arena)

 

Läs om tidigare år med Planeta hos Afropé här.

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Avklädd Nationalism: Varför åkte inte Löfvén till Skoghall

Ett dubbelmord i Skoghall. En fruktansvärd händelse. Två människor har bragts om livet, och orten sörjer.

Förra året mördades eller dödades 87 personer. En del av dåden var dubbelmord.

Ändå reste inte statsministern, vare sig Reinfeldt eller Löfvén, till brottsplatserna. De pratade inte med anhöriga och uttalade sig inte om hur fruktansvärt det är när en människa bringar andra människor om livet.

 

Stefan Löfvén i ett helt annat sammanhang Foto: Fatou Touray, Afropé
Stefan Löfvén i ett helt annat sammanhang Foto: Fatou Touray, Afropé

I våras skedde ett fruktansvärt dubbelmord i Västerås. Två slumpvis utvalda människor dödades, och Sverige försökte förstå. Hade det varit som morden i Skoghall hade förmodligen uppmärksamheten blivit densamma, och intresset dött ut fort. Men eftersom gärningsmannen var asylsökande och svart, och offren vita nästlades händelsen ganska snabbt in i den pågående debatten. Familjen användes som slagträ, helt mot sin vilja eftersom offren och anhöriga tagit ställning mot främlingsfientlighet.

Löfvén borde ha gått ut med ett uttalande och han borde ha rest dit, menade en rasande, nationalistisk mobb.

Varför då?

Varför ska Sveriges statsminister kommentera detta dubbelmord, men inte morden i Skoghall? Varför ska han resa till IKEA, där inga anhöriga finns, men inte till Skoghall och möta ortens invånare och förklara hur tragiskt det är?

Damberg i egenskap av näringsminister reste till IKEA för att stötta personalen, ska tilläggas. Ingen har mig veterligt besökt Skoghall.

Skärmdump
Skärmdump

Nu har jag ingen personlig förväntan på statsministern gällande någon Värmlandsresa. Jag tycker inte landets företrädare ska prioritera besök på brottsplatser, utan förutsätter att de har annat att göra. Jag vill visa det absurda i tankefiguren att ett dubbelmord automatiskt skulle betyda ett sorts nationellt undantagstillstånd. Jag vill betona inkonsekvensen i den kritik som framförts. Mord sker. De är alltid tragiska. Men de är inte normalt en riksangelägenhet.

===

I torsdags skedde Sveriges första skolmassaker. Två offer och gärningsmannen avled, fler blev skadade och hundratals, kanske tusen, berördes direkt, genom att ha varit på plats, eller indirekt genom att vara familjemedlemmar och vänner. Att någon vill mörda slumpmässigt utvalda är fruktansvärt – att någon vill mörda slumpmässigt utvalda barn är ofattbart.

En ort är förlamad.

Vad statsministern visste gällande hudfärger på de inblandade när han bestämde sig för att ställa in sina möten och resa till Trollhättan är för mig oklart. Men för mig är det uppenbart: Landets företrädare ska agera vid terrorbrott, och en skolmassaker är ett förmodat sådant tills annat bevisats. Landets företrädande ska agera när barn slumpmässigt mördas av en galning. Hade han inte agerat hade det varit tjänstefel.

Det är inte det faktum att dödsoffren råkar vara två till antalet som motiverar agerandet.

Skärmdump
Skärmdump

Men för landets nationalister ser verkligheten inte ut så. De ser två identiska dåd. I det ena fallet dödade en svart två vita svenskar, i det andra fallet en vit svensk två ickevita ”utlänningar”.

I deras värld är statsministerns besök i Trollhättan det yttersta beviset på att svenskar utsätts för ”apartheid” och är mindre värda än utlänningar. Ett våldsamt, brölande klagoskri skär genom SD-anhängarnas grupper. Deras offerkofta har ryckts ifrån dem, och de kräver att få den tillbaka. Och offren för IKEA-morden används som vapen.

Att gärningsmannens namn och bild publicerades så snabbt vid skolmassakern, men inte vid IKEA-morden, är inte en konsekvens av att han avlidit och därför aldrig kommer att ställas inför rätta, utan av deras respektive hudfärg.

Att Löfvén reste till Trollhättan men ”bara” Damberg till Västerås beror på den skyldiges och offrens hudfärger.

Skärmdump
Skärmdump

Att tidningarna skriver ”mycket mer” om Trollhättan – hur de nu kan mäta det – är också för att ingen bryr sig om svenskar.

Att skolmassakern kallas hatbrott men inte IKEA-morden är inte en konsekvens av ett beslut fattat av en åklagare och polis med insyn i utredningen och gärningsmännens profiler, utan ett bevis på rasism mot svenskar.

Jag läser i SD-anhängarnas grupper, och känner en sorts vanmakt. Jag skulle vilja kliva in, ta tag i dem, ruska om dem och visa hur skeva deras världsbilder är.

Men det är nog försent.

Relaterat på Motargument: Mordjämförelser: IKEA vs. Trollhättan

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

 

Mamma, jag är kung i Nigeria!

Jag är galen, helt skogstokig, men jag tycker att det är helt underbart att resa överallt med min snart femåring. Jag älskar att ta med honom till de mest okonventionella resmålen. Han korsade Atlanten för första gången när han var bara 5 månader gammal och sedan dess är det våran grej tillsammans. Förutom det, älskar vi båda fordon av alla dess slag med en speciell förkärlek till större maskiner.

dsc_0084
Foto: Sara Safa

När solen sken med sin frånvaro i somras stack vi till Nigeria. Vi har vänner där precis som överallt i resten av världen, så istället för ”charter-all-inclusiv-snabbmats-Teneriffa” fick min son se Lagos. Det var ingen större prisskillnad mellan resorna och tänk vilken upplevelse det blev. Både på gott och ont.

Jag är mån om att min son skall ha ögon och öron öppna mot världen. Det finns så mycket mer därute än att bli lämnad på dagis måndag till fredag och att ha en egen iPad att fördriva resten av fritiden med.

Det första min son frågade när vi äntligen landat och gått igenom oändliga köer för att få stämplar i passet och hittat vårt bagage var, ”- Mamma varför är det så smutsigt här?”. Han gjorde stora ögon när vi kryssade igenom trafiken med vår stora jeep, “the Truck” som Kingston snabbt döpte den till.

”-Mamma ingen bryr sig om trafikreglerna här! De kör slalom mellan filerna och tutar hela tiden. Man får väl inte tuta?”. Jag ler och börjar lugnt att prata om sonens olika intryck. Det är precis så här det ska vara tänker jag. Jag förklarar lugnt att det finns andra regler här, precis som du har olika regler när det är pappas vecka hemma i Sverige. Mammas vecka, mammas regler du vet?

Nigerianska regler är inte sämre än svenska, precis som pappas regler inte är sämre, bara annorlunda och under andra förutsättningar. Sonen nickar och säger att han älskar nigerianska regler och ju mer tutande desto bättre. Så här fortsätter vår tillvaro i Lagos. Vi har det bra, bor på ett fint hotell och har en trevlig security-kille som tar hand om oss. Men så händer det. Sonen börjar lägga märke till att han blir annorlunda behandlad än de andra barnen. Det börjar när vi är på restaurangen redan första dagen och fortsätter ständigt. Han får den mest enorma VIP-behandlingen jag någonsin sett. Inte ens i sonens hemland Jamaica var det så här extremt. Här i Nigeria blir det i princip röda mattan hela tiden.

Till och med jag som rest en hel del och under långa perioder till olika länder i Afrika, och är van vid gästfriheten, blev lite tagen på sängen. Sonen älskar det till en början, han får all uppmärksamhet. Barnen samlas runt honom och alla vill vara hans vän. Men ganska snart börjar jag tycka att han utnyttjar situationen och försöker reglera hans ‘bossande’, för han bossar verkligen alla barn och alla anställda. De finner sig förnöjt i det och jag får sura miner när jag stoppar honom. Sura miner av de vuxna till och med alltså!

Kingston börjar säga att han är kung i Nigeria. Jag säger nej. Barnen säger ja. Han börjar fråga varför. Inte varför jag stoppar lekarna men varför alla tycker att han är kung. Den här gången säger jag inte sanningen. Jag säger inte att det är för att han har väldigt ljus hy och mjuka lockar. Jag säger inte att alla verkar tycka att det är helt naturligt att han ska skämmas bort in absurdum medan de andra barnen förväntas göra tunga sysslor både hemma och på föräldrarnas arbetsplats.

dsc_0045
Foto: Sara Safa

Speciellt flickorna får vara barnvakt till de yngre syskonen så fort de själva lämnat blöjåldern. Pojkarna får mest springa ärenden och kanske tvätta bilar. Barnen vi träffade var vänliga, ödmjuka, kompetenta och smarta precis som jag vill att Kingston ska vara. Men de har en hunger i ögonen, en hunger efter lek och bus. Jag väljer istället att berätta om den nigerianska gästfriheten för min son. Jag berättar att vi återgäldar den genom att ge presenter till alla barnen. Kingston gör mig stolt genom att ge bort de flesta av sina egna leksaker till sina nya bästa kompisar.

Han delar dock inte med sig av iPaden, utan barnen sitter nöjt och tittar på medan han spelar. Jag får nog och säger att han ska ut och sparka boll med barnen stället. Han blir sur och arg. Barnen tittar nyfiket på medan han får ett utbrott. Jag tar ifrån honom iPaden och säger att det blir skamvrån. Barnen undrar om han ska få stryk och ber på knäna att han ska slippa. Till och med vår security-kille säger, ”- snälla mommy låt Kingston få som han vill.” Jag börjar bli upprörd på riktigt och slänger ut dem allihop.

Lite senare står jag på vår terrass och undrar om jag ska hålla Kingston borta från de andra barnen. Då ser jag dem. Ett tåg av barn som kommer ner för stora gatan i vår gated community. Kingston skrattar och tjuter av lycka där han går i ledet, ”- Mamma vi leker hämta vatten!”. Vattnet i plastburken på hans huvud skvalpade runt och rann ner för t-shirten. ”- Det är skönt mamma för det är så underbart varmt här i Nigeria! Och Mamma titta jag hjälper till med vattnet precis som alla barn gör här. Jag älskar olika platser med olika regler!”

 

Sara Safa
Sara Safa

Ta dig samman, sluta gnäll och skrapa den där ”flyktingkrisen” på ytan

Fler människor än någonsin är på flykt. Inbördeskrig i Somalia har pågått sedan 1991, i Kongo-Kinshasa sedan 1998 och i Sydsudan sedan 2013. Men trots att krigen och oroligheterna i Syrien, Afghanistan, Palestina, Irak och ovan nämnda länder har pågått i åratal och i många fall decennier så är det först nu när det påverkar västvärlden som man börjar sätta ord på situationen som en ”kris” eller ”flyktingkrisen i Europa” som har blivit ett välkänt uttryck i medierapporteringen.

Refugees Welcome
Refugees Welcome

Oerhört intressant uttryck för övrigt då det enligt min mening är just krigsländerna som är i kris och inte Europa. Människor som flyr i jakten på fred och en möjlighet att få leva utan att behöva frukta för sina egna och sina barns överlevnad. Det är det som är den verkliga krisen. Grottar man sedan in sig i bakgrunderna och orsakerna till konflikterna som pågår är det också många gånger västvärlden har ett finger (eller flera) med i leken.

Jag som många andra har under årens lopp följt nyheterna utan att ha en susning om hur jag ska kunna bidra med annat än att donera pengar till hjälporganisationer. Uppenbarligen är det många fler som känt på detta viset då det den senaste tiden har dykt upp en uppsjö av frivilligorganisationer runt om i hela Europa som helt på egen hand har skaffat sig en susning och marscherat man ur huse ut för att hjälpa. Inte bara med pengar utan även med sin tid och arbetskraft.

Och för dig som fortfarande har en tvekan kring den nöd som flyktingar runt om i världen befinner sig i så rekommenderar jag varmt att gå med i till exempel någon av Facebook-grupperna ”Refugees Welcome to …” (det finns en för var och en av våra tre största städer). Där kan man till exempel sätta upp sig på ett pass på Nils Ericsson-terminalen i Göteborg. Jag garanterar att du kommer få perspektiv på ordet ”flyktingkris” och lämnar även detta dig oberörd så är du nog tyvärr bortom all hjälp ändå och kan scrolla vidare i ditt flöde till andra artiklar som kanske handlar om uttråkade hemmafruar eller hur du kan dekorera om ditt vardagsrum. Ja men du vet sånt som inte belastar ditt samvete.

”Jamen herregud, ska vi bara ta emot vem som helst?”

” Tänk om de som kommer är mördare, IS-anhängare, brottslingar, våldtäktsmän”

”De kommer leva på bidrag”

”Sverige har redan tagit emot så många människor”

Så lyder en del av rösterna och i en önskevärld hade man med hög röst kunnat svara att alla de som kommer hit är goda, snälla, välutbildade, arbetsföra och redo att från första dagen i Sverige kavla upp ärmarna och bidra till landets ekonomiska och sociala utveckling. Hand i hand skulle alla skandera högt på felfri svenska: Tillsammans bygger vi Sverige!

Men…

Vi lever inte i en önskevärld. Hade vi gjort det så hade det från början inte existerat några flyktingkriser överhuvudtaget. Alla hade stannat hemma hos sig i de hus som hade stått kvar och gått till sina jobb som också dem hade funnits kvar. Så svaret på ovan frågeställningar är ja. Ja, de som kommer kan vara vem som helst eller ja, precis som alla andra?

De flesta kommer leva på bidrag tills de lärt sig språket och kommit in i samhället. Några kommer vara eller bli brottslingar och andra kanske aldrig kommer kunna jobba. Människorna som kommer är som du och jag och vem som helst. De är goda, dåliga och alla andra mänskliga egenskaper, tillsammans och ibland allt på samma gång.

Blöjor, papper och förfriskningar. Basala behov vi alla har - Foto: Afropé I Kiqi D Minteh
Blöjor, papper och förfriskningar. Basala behov vi alla har – Foto: Afropé I Kiqi D Minteh

Nu är situationen som den är och istället för att gnälla och oja sig över saker så är det läge att handla. Flyktingarna är här nu och kommer varje dag, de kommer att fortsätta komma den närmsta tiden. Vi behöver se till att de kommer in i samhället, lär sig språket och får möjlighet att jobba. Nästan uteslutande alla flyktingar jag stött på i arbetet med flyktingmottagandet på Nils Ericsson-Terminalen i Göteborg den senaste tiden har börjat sitt samtal med att försäkra att de inte flytt sina länder för pengar eller för att utnyttja samhället. De kunde helt enkelt inte stanna kvar. De hemskheter de berättar låter som fantasi. Unga pojkar som visar fasansfulla bilder på döda syskon och vänner.

Och det är nu det verkligen gäller hur framtiden ska se ut. Får alla dessa människor möjlighet att integreras på rätt sätt kommer de vara en oerhörd tillgång för sig själva och oss alla. Och integreras kan de inte göra själva, vi måste alla hjälpas åt. Jag tror att ”flyktingkriserna” – den syriska, den somaliska, den kongolesiska, den palestinska, den sydsudanseiska osv – allihop, om de hanteras på rätt sätt, har en oerhörd potential att i längden bidra med en förändring för världen och inte minst Sverige, som är mycket positiv ur ett socioekonomiskt perspektiv.

Så ta dig samman, sluta gnäll, leta upp en organisation, ta kontakt, kavla upp ärmarna och skrapa ”flyktingkriserna” på ytan. Du kommer inte ångra dig.

Sami Najami
Sami Najami

Afropé i samtal med David Nzinga om hans senaste film – ”Kluven Dröm”

”Kluven Dröm” – en film av David Nzinga – handlar om en friidrottares kamp för att nå sina idrottsliga mål. Vägen dit är inte lätt, men viljan finns. Vi får se skildringar av en karriär, ett familjeliv och vänskapsband. Huvudkaraktären, Mattheus, är mörkhyad och filmen visar hur han i motgångar ofta hänvisas till som afrosvensk, men i medgång kallas för svensk. I filmen får vi också följa tankar kring valet av vilket land Mattheus ska välja att representera. Hur han kämpar med olika val i livet som kan komma att ha avgörande betydelse för hans framtid. Afropé har fått en exklusiv intervju med självaste filmskaparen och huvudrollsinnehavaren, David Nzinga.

Hur fick du idén till filmen ”Kluven Dröm”?

Foto: DNZ pictures|Kamil Janowski
Foto: DNZ pictures|Kamil Janowski

– Min plan har sen första början alltid varit att göra en långfilm. Exakt vilket tema det skulle vara eller handla om visste jag inte då. Men däremot skulle den innehålla ett visst mönster som också våra tidigare filmprojekt har gjort. Vi skapar film för en ny publik och vill spegla en ny sida som inte har blivit presenterad inom svensk film. I början av 2014 då jag kontaktade regissören Sebastian Lagerkvist och berättade min vision och planer så var han taggad. Han tvekade inte en sekund. Jag ville att han skulle regissera min första kortfilm ”Jag Har Din Rygg” som vi vunnit priser för. Jag sa även redan då att vi skulle göra en kortfilm, en novell film för att sedan hoppa på en långfilm/Tv-serie.

Så baktanken för en långfilm har alltid funnits där, men det var för cirka sju månader sedan som själva riktlinjen började att forma sig. Sen kom Usain Bolt och all hype kring det och plötsligt så befinner man sig på en friidrottstävling där två vänner till mig, Yamfu Arhin och Marvin Tay, tävlar. Intresset växte mer och jag följde med på ett par träningar och fick träffa några riktigt duktiga idrottare från Spårvägens FF. Då satt alla bitar på plats. Vi har inte en enda ordentlig sportfilm i Sverige och inte heller har det producerats en långfilm de senaste åren med en svart huvudrollsinnehavare i.

Vad är dina tankar bakom filmen?

– Filmerna är en grund och plattform som vi har ett starkt verktyg för att få ut våra historier på. Story telling i sin bästa form. Vi älskar att beröra publiken och påverka den! Men själva arbetet innan, under och runtom, är det som väger tyngst för min del. När jag ser hur dessa olika världar integreras med varandra.

Filmens yngsta stjärnor, Malcolm Zion Liljeqvist och Jamal William Liljeqvist - Foto: DNZ pictures|Kamil Janowski
Filmens yngsta stjärnor, Malcolm Zion Liljeqvist och Jamal William Liljeqvist – Foto: DNZ pictures|Kamil Janowski

Det är precis som jag och Sebastian vi är så olika varandra när det kommer till bakgrund och var vi är uppväxta. Jag är född i Angola, uppväxt i Sverige, Jordbro och Sebastian är född i Sverige och uppväxt i bland annat Enskede. Han hade ingen insyn i Jordbro, förutom det han läst i tidningar. Jag ville göra något nytt och introducera Jordbro för honom. På så sätt öppnade vi upp ett nytt perspektiv hos varandra och kompletterade varandras tankar. Samma koncept gäller med rollbesättningen och filmteamet. För mig är det viktigt att samma budskap som våra filmer har, föregås även bakom kameran, inom filmteamet. DNZ pictures motto är ”talent knows no ethnicity”, så vi tycker det är roligt att blanda och testa nya talanger och ansikten. Ett bra sätt att täcka fler platser samt få mer kunskap om olika områden osv. Vi alla bär på en historia!

Hur känner du inför premiären?

– Premiärdatum är inte satt än, men vi (DNZ pictures) kommer att ha en förhandsvisning snart för filmen, samt visa vår kortfilm ”Jag Har Din Rygg” och även novellfilmen ”Gola Inte”.

Den 11 november, 18.30, i Brandberges Centrum visar vi ”Jag Har Din Rygg” under en kulturkväll i samarbete med Bio Cosmopolite. Det kommer bli en grym kulturkväll med intressanta inslag, mingel, konst, uppträdande, spoken words och så vidare. Bland annat kommer Panetoz, Kodjo Akolor, skådespelerskan Malin Arvidsson, Simon Matiwos (SM-vinnare i Spoken Words), Keya Turan, Barakat ”Bino” Ghebrehawariat och Vägen Ut att vara på plats.

För detta, den 6 september, sätter jag också upp en musikal med arbetstiteln ”Kluven Dröm”, tillsammans med Huddinge kommun, Studieförbundet Vuxenskolan och Vägen Ut. Jag står för regi och manus och den kommer spelas på Huddingegymnasiet, 18.00.

Hur känner du inför ”Kluven Dröm” i jämförelse med dina andra filmer?

David Nzinga, "Kluven Dröm" - Foto: DNZ pictures|Kamil Janowski
David Nzinga, ”Kluven Dröm” – Foto: DNZ pictures|Kamil Janowski

– Varje projekt ligger mig nära till hjärtat och bär på sitt budskap. ”Jag Har Din Rygg” är en kortfilm, ”Gola Inte” är en novellfilm, men de alla innehåller samma grunder; de utspelar sig i mitt område – Jordbro där jag är uppväxt. Ibland baserad på verklig händelse, inspirerande av andra. Karaktärerna är inspirerade av personer man stött på livet igenom.

Jag jämför helst inte filmerna eftersom de kompletterar varandra. I ”Kluven Dröm” får vi möjlighet att utforska platsen som alla dessa historier utspelar sig på. Vi får möjlighet att lära känna fler ansikten och kulturer och miljöer.

Hur hoppas du att filmen och budskapet bakom kommer att påverka det svenska samhället?

– Vi hoppas att folk vågar öppna upp sig mer efter att de sett filmen och vår behind the scene-video. Vi vill ta publiken på ett äventyr och visa dem platser, inkludera folk och visa upp nya miljöer. Vi i DNZ pictures jobbar mycket med att integrera människor från olika platser, länder och miljöer. Vi vill skapa nya kontakter och få folk att samarbeta med varandra.

– Precis som i våra andra tidigare projekt så har jag en del skådespelardebutanter från ungdomsverksamheten Vägen Ut där jag jobbar som mentor och ledare. Unga talangen Chelsea Muco provspelade för rollen som Mattheus lillasyster och fick förtroendet.

– Vi var ett otroligt stort team under inspelningsdagarna, otroligt kul med den mixen av talanger vi hade on-set. Vi var otroligt många, tror vi var fler än 50 personer vissa dagar. Vi hade ett par grymma, roliga inspelningsdagar i Jordbro. Det är en grym känsla när man anländer till Jordbro med folk som aldrig varit där innan och man ser hur de välkomnas med öppna armar och kärlek. Dragomir Mrsic, Toni-Prince Tvrtkovic (språk för alla) , Sebastian Hiort af Ornäs och Madeleine Martin, samt hela filmteamet, älskade det bemötande de fick och de nya vännerna och minnena som skapades. Det glädjer mig otroligt mycket. Jag hade även en del skådespelare från min verksamhet jag jobbar i som medverkade i filmen, även Panetoz var på plats och hjälpte till.

Kan du själv känna igen dig i någon utav rollerna i filmen? Om ja, vem och varför?

– Självklart kan jag göra det Jag tror många där ute kan relatera till många av karaktärerna vi har i filmerna vi gör. Vi gillar att ha variationer och olika karaktärer med olika agendor och bakgrundshistoria.

I ”Kluven Dröm” känner jag igen mig själv i Mattheus. I filmen så brottas han med ett flertal problem, han har en dröm han vill uppnå och på vägen dit måste han uppoffra rätt mycket, samt prioritera och ta beslut som kommer gälla hela livet. Det är liksom som Zlatan-drömmen… när man var liten ville alla bli nästa fotbollsstjärnan, men det var tyvärr inte alla som blev det av olika anledningar.

Mattheus med sin familj - Foto: DNZ pictures|Kamil Janowski
Mattheus med sin familj – Foto: DNZ pictures|Kamil Janowski

Vi alla har en kluven dröm som vi vill uppnå men det är inte alla som lyckas fånga den. Det är ett hårt jobb, en uppgift som kan ta hela livet. Det är svårt och det är mycket som måste uppoffras och prioriteras. Men resan på väg dit är det som är mest värdefullt tycker jag. Man lär sig otroligt mycket. De sakerna Mattheus går igenom i filmen har man själv gått igenom när det kommer till att uppfylla sin dröm. Så just i ”Kluven Dröm” är det Mattheus som jag känner igen mig i. Delvis för att hans historia påminner om min.

Några sista ord som du vill ha sagt till svenska folket?

– ”Hur ska vi kunna ha en framtid om vi inte kan spegla våran samtid?”. För mig och Sebastian är det viktigt att man vågar skildra en verklighetsbild 2015. Det är en skev bild som oftast visas upp i media, TV, filmer och tidningar. Alltid svarta rubriker. Det är inte så konstigt att ungdomarna känner sig dömda i förväg och inte vågar drömma större. Deras tankar blir redan begränsade i förtid. Samtidigt som fördomarna växer tillsammans med stereotyperna.

Afropé tackar David för intervjun och önskar stort lycka till inför förhandsvisning och framtida premiär av filmen ”Kluven Dröm”.

För anmälan till kulturkvällen kontakta info@biocosmopolite.se


Mer om David Nzinga och ”Kluven Dröm” på nätet:
DNZ Pictures – Stories Worth Telling
IMdb
Spotlight
Facebook
Hemsida
Intervju hos Afropé

Fotorättigheter, samtliga bilder: DNZ pictures | Kamil Janowski

 

Hawa Sallah
Hawa Sallah

Kulturfest à la Casamance – i Bagarmossen

Sugen på lite musik och dans i höstmörkret? Välkommen på kulturfest lördag 31 oktober!

La Casa Di Mansa Sweden Kulturfest 31 oktober
La Casa Di Mansa Sweden Kulturfest 31 oktober

Föreningen La Casa Di Mansa bjuder in till kulturfest à la Casamance. Festen går av stapeln lördag 31 oktober i Bagarmossens kulturskola, Lillåvägen 35. Dagen bjuder bland annat på barnaktiviteter, dansworkshop och artistuppträdanden. Mat och dryck finns till försäljning.

Entré kostar 150 kr för ickemedlemmar och 100 kr för medlemmar i föreningen. (Man kan lösa medlemskap på plats om man så önskar, kostar 100 kr.)

 

PROGRAM

13:00 Välkommen!

13:30 – 14:30 Workshop för Barn
Barnen kommer att få prova på att spela djembetrummor och dans. Gratis!

15:00 – 16:30 Dansworkshop för vuxna med Atab Bayo
Pris: Medlem 100 kr
Icke medlem 200kr
OBS! Anmäl dig, begränsat antal platser: lacasadimansa.sweden@gmail.com

16:30 Matförsäljningen öppnar (öppet till 22:00)

18:15 Presentation av föreningen

18:30 – 20:30 Artistprogram:
Traditionell kora med Familjen Cissokho.
dans och trummor med Atab Bayo med flera gästartister

20:30 – 23:00 Dans till senegalesisk och annan afrikansk musik

23:00 Slutet på en trevlig fest!

Helena Svensson
Helena Svensson