Du som läser denna text är kanske en av dem som själv utsatts för marginalisering, utsatthet, åsidosättande eller främlingsfientlighet på grund av ditt namn. Eller är du kanske en av dem som hört om det men aldrig själv riktigt känt av det – den kategorin ansåg jag mig själv tillhöra fram tills dagen då jag promenerade in på Arbetsförmedlingen. Normer, privilegier, maktordning. Alla dessa ord är så otroligt närvarande i dagens samhälle, i så många olika moment i vår vardag. Tyvärr är de i regel aldrig förknippade med något positivt.

Om vi, när vi besitter ett privilegium, medvetet verkar för att inte utnyttja detta utan istället använder det till att aktivt motverka dess utrymme i samhället kan vi med denna medvetenhet om samhällets sociala strukturer hjälpas åt att bygga ett bättre samhälle. Den handläggare jag träffade på Arbetsförmedlingen, när jag efter 13 år såg mig tvingad att söka nytt jobb, hade ingen sådan insikt. Hen var inte det minsta intresserad av att inte utnyttja sin position i samhället eller undvika att kränka mig som arbetssökande – fint sagt; fel person på fel plats. Tack och lov var hens överordnade en betydligt mer lämpad person på sin position.

– Efternamn Minteh?
– Ja, eller Dumbuya Minteh. Men ni kanske bara använder det som är folkbokfört som just efternamn?

(Hen lyssnar inte ens klart, utan visar stor iver att påtala hur mitt mellannamn (flicknamn) nog inte är passande)

– Ja det kanske inte är så kul att använda det andra namnet alla gånger?
– Va?! Hur menar du nu?
– Nej men jag tänkte på ”Dum” liksom, eller du brukar inte få höra sådana associationer?
– Men va?! Från vuxna människor? Är du allvarlig? Verkligen inte. Från barn när jag var liten ja… men från vuxna?!

(Jag tittar på handläggaren som om hen vore från en annan planet)

– hehe, jaha… nähä. Ja men du vet allt kan hända, folk är så roliga. Typ vi hade en katt som hette Dakota och då skulle folk ha det till kåta.
– Pratar vi fortfarande om vuxna?

(Hen skrattar nervöst och fortsätter pladdra)

-Och jag heter *acker i efternamn. Ibland misstar folk det för Vacker, och det är ju trevligt… (fnissar)
– Ja gud ja (starkt ironiskt)! Du… bara så du vet så föredrar jag mitt mellannamn, som är mitt arv, framför mitt efternamn, av diverse orsaker (jag deklarerar lite kort varför).
– Jaha men du, du kan byta tillbaka. Man kan göra det.

(Här tar mitt tålamod slut och jag svarar avslutande och bestämt för att avbryta hela den här för mig surrealistiska konversationen, som dessutom hålls vid en disk mitt i ett öppet kontorslandskap bland alla övriga anställda och arbetssökande)

– Och vad får dig att tro att jag inte vet detta och inte kommer göra det när det är tidsmässigt lämpligt med pass, legitimation och så vidare för mig! Är du klar nu med min i n s k r i v n i n g!?
– Eh.. ja (nervöst skratt). Du kan sitta ner nu och vänta så hjälper de dig snart.

Min uppfostran och bestämda uppfattning att aggressivitet inte löser något är det som räddar mig från att ställa till en scen här. Istället säger jag ett syrligt ”tack”, medan jag tänker; ”jag sätter mig här och filar på en text om dig *acker och din inställning till andra människors namn och hur det får mig att känna ett otroligt obehag över hur många det troligen finns som likt dig jobbar med urvalsprocesser och som har samma inställning till folks namn som du har”.

Bör en alltså i Sverige idag, passa sig för att ha namn som på något sätt skulle kunna skära sig med den svenska vithetsnormen om en tänkt söka jobb?

Jag skickade ett mejl till handläggare *ackers chef där jag beskrev ovan scenario och ifrågasatte om hen anser att det är ett okej beteende av en av deras anställda, om hen förstår problematiken med svenskt vithetsnormtänk i den anställdas agerande, om hen förstår hur hela scenariot är kränkande på flera sätt, hur det påverkar ens känsla för att söka jobb i dagens Sverige och hur det får en att fundera på hur många fler – på samma kontor, men också övriga kontor – det finns med samma inställning som denne anställda och om detta beteende och tänk kanske är helt normaliserat inom Arbetsförmedlingen. Om denna jargong också går vidare ut till deras uppdragsgivare, alla de som jobbar med urvalsprocessen av CV för sin arbetsplats? Jag frågade om hen anser att detta överensstämmer med ett samhälle som skall vara inkluderande, antirasistiskt, verka för mångfald och icke-segregerande?

Chefen ringde OCH mejlade mig senare samma dag. Jag blev ärligt och positivt förvånad över den snabba responsen. Här är chefens svar;

”Hej,

Först och främst vill jag be dig om ursäkt för det bemötande som du fick då du besökte oss. Det är på inget sätt överensstämmande med den värdegrund som Arbetsförmedlingens vilar på. Vi skall, som du så tydligt skriver i ditt mejl, verka för ett samhälle som är inkluderande och jämställt som bygger på mångfald och är fritt från rasism och segregerande tänk.

Vi skall i enlighet med vår värdegrund agera professionellt, förtroendeingivande och inspirerande. Tyvärr kan jag konstatera att inget av detta lyckades vi förmedla till dig då du besökte oss och det gör mig ledsen att höra. Likväl vill jag tacka dig för att du uppriktigt och snabbt återkopplar det bemötande som du fick. Genom att du gör det kan vi ta tag i detta och jobba ännu hårdare med våra medarbetare för att vi fullt ut ska leva upp till vår värdegrund.

Som jag sa i vårt telefonsamtal tar jag det på fullaste allvar och jag kommer att gå vidare med detta för att förhindra att det som drabbade dig drabbar andra.

Med vänliga hälsningar,

Henrik”

Något som inte framgår i mejlet var en för mig viktigt sak som Henrik sa i telefon, något som var väldigt avgörande för min tro på hans kompetens och vilja att använda sina privilegier på rätt sätt – att motverka utnyttjande av dem. Henrik sa att även om det är tråkig återkoppling, så är det sådan information som är viktigt att den kommer fram och han inser att de flesta tyvärr inte hör av sig av olika anledningar, att det finns ett mörkertal av kränkande beteenden.

Mer än ett dygn efter mitt samtal med chef Henrik ringde handläggare *acker mig för att själv be om ursäkt. En ursäkt som givetvis var ett måste för hen, sett från arbetsgivarens bestämmelser och etik. Men ursäkten var långrandig, uppdiktad och innehöll dessutom lögner – lögner hen givetvis inte förstod skulle bli avslöjade då hen inte visste vad jag fått veta från hens chef. I ursäkten snärjde hen för övrigt in sig i de mest osannolika historier och ursäkter som inte på något sätt ändrar på det faktum att hen är helt fel person på fel plats. Hens förklaring om att dagen var stressig och hen hade ångest sedan händelsen, men inte kunnat nå mig på grund av sekretess och inte heller kunnat nå chefen för att reda ut detta, besvarade jag med att konstatera att det låter ytterst märkligt i mina öron då jag utan problem fick kontakt med samma chef inom loppet av ett par timmar från händelsen, samt befann mig i samma lokal som hen själv i säkert en timme efter händelsen utan att hen gjorde minsta ansats till att komma och be mig om ursäkt.

Jag avslutade mitt samtal med handläggaren med att tala om att jag uppskattar att hen ringer och ber om ursäkt, men att jag däremot inte accepterar ursäkten då den så uppenbart är byggda på lögner och uppdiktad historia. Jag förklarade också att jag anser hen vara helt fel person på fel plats om stress får hen att agera som hen gjorde.

Mitt tips till *acker är att nästa gång något sådant här sker – för jag är tyvärr övertygad om att det kommer ske sett till hens persontyp – så gör det bra mycket mindre skada om hen bara lyfter luren, ber om ursäkt, lyssnar på repliken och svarar med ett ”Jag förstår, jag var helt fel ute i mitt beteende, återigen, jag ber verkligen om ursäkt och förstår att det är helt oförlåtligt det jag gjort”, och avsluta sedan samtalet.

Mycket saker i vårt samhälle är känsligt. Hur vi, beroende på vår aktuella position i samhället – vilken varierar beroende på plats, scenario, övriga personer etc. – agerar mot andra kan få ödesdigra konsekvenser. Vi bör alltid ha detta med oss oavsett var i världen eller livet vi befinner oss.

Var inte en *acker. Var en Henrik.