När jag började gymnasiet började jag även presentera mig som Roki. En förkortning av Rokibath . Hade gått högstadiet som Rokibath, där både skolkamrater och lärare kunde uttala mitt namn. I grundskolan var det vanligt med Hassan, Omar, Najma, men även mer ”svenska namn” som Mattias, Linda och Isabelle. I skolan (bodde i invandrardelen av Hässelby villastad) var det jättebra, men när jag rörde mig utanför vårt hood, blev det tydligt att jag hade ett väldigt, väldigt ovanligt namn.

– Oj, Rokibath, vart kommer det ifrån?
Jag: Ja, jag är från Benin, men det är inte jättevanligt där heller.
– Intressant, vad betyder det?
Jag: eeh ja, jag kommer faktiskt inte ihåg.

Ungefär så här har det varit/är det för mig.

Sen började jag gymnasiet, och jag blev Roki. Det hände genom att mina vänner började kalla mig det, och lärare började kalla mig det. Det var nog inte ett medvetet val från min sida, men jag hade inget emot det. Efter det har jag fortsatt vara Roki. Jag var inte den coola tjejen på högstadiet. Kan det varit mitt försök att börja om? Ville jag vara cool? Ville jag vara som alla andra? På gymnasiet fick jag mitt eget coola gäng, men det berodde ju inte på mitt namn. Jag skulle inte säga att det riktigt hjälpte mig att korta ner mitt tilltalsnamn. Tvärtom var det rätt jobbigt. Om jag fick en slant för varje gång någon tagit upp Rocky Balboa, när jag presenterat mig som Roki, hade jag befunnit mig på en Yacht i Västindien och sipprat ur en kokosnöt. Det här låter ju inte alls konstigt, nästan alla har smeknamn nu för tiden. Det här handlar inte bara om att jag tillät folk använda mitt smeknamn. Det här handlar om VARFÖR jag tillät det. För mig var det inte märkvärdigt. Frågade inte mig själv det, det var ju inte som att jag bytte namn. Det var mest för att göra det lättare för folk. Missförstå mig inte, jag har inget emot att kallas Roki. När osäkra främlingar frågar om det är rätt uttal brukar jag svara att ” så länge jag svarar är det godkänt”. Med mitt svar vill jag egentliga säga att så länge man försöker uttala mitt namn, oavsett Roki eller Rokibath, är det ok. Det var även en markering att jag inte svarar på nedvärderande eller kränkande öknamn. Don’t even think about trying.

För drygt ett år sen började jag fundera på hela grejen med mitt namn. Hade varit och besökt familjen i Benin. Jag minns att jag kom tillbaka och saknade att tilltalas Rokibath. Sanningen är att jag känner större koppling till mina rötter när jag hör hela mitt namn. På samma sätt som jag vet att jag är hemma när jag hör farmor använda alla namn och släktnamn när hon ska be någon av oss om en tjänst. Då finns det nämligen ingen chans att man tackar nej. Inte när hon uttalar alla dina namn och förfäders namn med sån glädje och kärlek. Jag saknade att höra mitt namn när släktingar kallade på min mamma. I min kultur är det vanligt att man när man fått sitt första barn, får en titel. Ett sätt att visa respekt, och barn får absolut inte tilltala äldre vid namn. I mitt fall kallas min mamma ” Iya Rokibath”, alltså Rokibaths mor på språket Yoruba. Och jag älskade det! Jag fullständigt älskade att höra det! Jag blev liksom dotter till någon. Och så tyckte jag om att reta småsyskonen för att jag faktiskt är äldst. Bow down for the queen!

Det här var en del av den identitetskris som följde efter Benin, men egentligen hade jag börjat fundera kring detta långt förre resan. För visst är det något med ens namn som sätter grunden till ens identitet?! Och det var inte att jag saknade att höra Rokibath, eftersom att det även finns folk här som använder det. Bland annat 5- åriga Tom som känner mig som Roki men tar till hela namnet när han vill ha uppmärksamhet eller vara extra snäll.

Jag har nyligen bytt arbetsplats. Och vet ni vad jag gjorde? Jo, jag började om! Jag har tagit tillbaka hela ROKIBATH! Jag jobbar fortfarande på att inte presentera mig som Roki (vilket fortfarande är svårt, många år efter gymnasiet) Och det känns så bra! Nej, de som kallar mig Roki behöver inte ändra på det.Jag kommer inte att börja bokstavera och rätta nya bekantskaper, men definitivt hjälpa till med uttalet, Rokibath (uttal: Råkibat). Jag tror även att mitt sätt att se på mitt namn är en reflektion av den miljö jag vuxit upp i. Det var inte konstigt att man blev tillfrågad ens efternamn, och vems barn man var. Det var så folk kategoriserade, Jaha, du är Anderssons barn, han som jobbar som handelsman och gift med en danska. Vad heter du? Och vad gör du i den här delen av stan? Utifrån vad dina föräldrar heter ( med andra ord ditt efternamn) vet man vem du är. Du finns utifrån det/ dem du har omkring dig. Det här har sina nackdelar ( patriarkatets hårda grepp om individen), men jag tycker om det. Jag har alltid tänkt att mina barn (Inshallah) kommer att ha ett etniskt yoruba-mellannamn, som ska väljas ut av släkten i Benin. Och just nu känns det 10 000 gånger viktigare.