Jag är galen, helt skogstokig, men jag tycker att det är helt underbart att resa överallt med min snart femåring. Jag älskar att ta med honom till de mest okonventionella resmålen. Han korsade Atlanten för första gången när han var bara 5 månader gammal och sedan dess är det våran grej tillsammans. Förutom det, älskar vi båda fordon av alla dess slag med en speciell förkärlek till större maskiner.

När solen sken med sin frånvaro i somras stack vi till Nigeria. Vi har vänner där precis som överallt i resten av världen, så istället för ”charter-all-inclusiv-snabbmats-Teneriffa” fick min son se Lagos. Det var ingen större prisskillnad mellan resorna och tänk vilken upplevelse det blev. Både på gott och ont.

Jag är mån om att min son skall ha ögon och öron öppna mot världen. Det finns så mycket mer därute än att bli lämnad på dagis måndag till fredag och att ha en egen iPad att fördriva resten av fritiden med.

Det första min son frågade när vi äntligen landat och gått igenom oändliga köer för att få stämplar i passet och hittat vårt bagage var, ”- Mamma varför är det så smutsigt här?”. Han gjorde stora ögon när vi kryssade igenom trafiken med vår stora jeep, “the Truck” som Kingston snabbt döpte den till.

”-Mamma ingen bryr sig om trafikreglerna här! De kör slalom mellan filerna och tutar hela tiden. Man får väl inte tuta?”. Jag ler och börjar lugnt att prata om sonens olika intryck. Det är precis så här det ska vara tänker jag. Jag förklarar lugnt att det finns andra regler här, precis som du har olika regler när det är pappas vecka hemma i Sverige. Mammas vecka, mammas regler du vet?

Nigerianska regler är inte sämre än svenska, precis som pappas regler inte är sämre, bara annorlunda och under andra förutsättningar. Sonen nickar och säger att han älskar nigerianska regler och ju mer tutande desto bättre. Så här fortsätter vår tillvaro i Lagos. Vi har det bra, bor på ett fint hotell och har en trevlig security-kille som tar hand om oss. Men så händer det. Sonen börjar lägga märke till att han blir annorlunda behandlad än de andra barnen. Det börjar när vi är på restaurangen redan första dagen och fortsätter ständigt. Han får den mest enorma VIP-behandlingen jag någonsin sett. Inte ens i sonens hemland Jamaica var det så här extremt. Här i Nigeria blir det i princip röda mattan hela tiden.

Till och med jag som rest en hel del och under långa perioder till olika länder i Afrika, och är van vid gästfriheten, blev lite tagen på sängen. Sonen älskar det till en början, han får all uppmärksamhet. Barnen samlas runt honom och alla vill vara hans vän. Men ganska snart börjar jag tycka att han utnyttjar situationen och försöker reglera hans ‘bossande’, för han bossar verkligen alla barn och alla anställda. De finner sig förnöjt i det och jag får sura miner när jag stoppar honom. Sura miner av de vuxna till och med alltså!

Kingston börjar säga att han är kung i Nigeria. Jag säger nej. Barnen säger ja. Han börjar fråga varför. Inte varför jag stoppar lekarna men varför alla tycker att han är kung. Den här gången säger jag inte sanningen. Jag säger inte att det är för att han har väldigt ljus hy och mjuka lockar. Jag säger inte att alla verkar tycka att det är helt naturligt att han ska skämmas bort in absurdum medan de andra barnen förväntas göra tunga sysslor både hemma och på föräldrarnas arbetsplats.

Speciellt flickorna får vara barnvakt till de yngre syskonen så fort de själva lämnat blöjåldern. Pojkarna får mest springa ärenden och kanske tvätta bilar. Barnen vi träffade var vänliga, ödmjuka, kompetenta och smarta precis som jag vill att Kingston ska vara. Men de har en hunger i ögonen, en hunger efter lek och bus. Jag väljer istället att berätta om den nigerianska gästfriheten för min son. Jag berättar att vi återgäldar den genom att ge presenter till alla barnen. Kingston gör mig stolt genom att ge bort de flesta av sina egna leksaker till sina nya bästa kompisar.

Han delar dock inte med sig av iPaden, utan barnen sitter nöjt och tittar på medan han spelar. Jag får nog och säger att han ska ut och sparka boll med barnen stället. Han blir sur och arg. Barnen tittar nyfiket på medan han får ett utbrott. Jag tar ifrån honom iPaden och säger att det blir skamvrån. Barnen undrar om han ska få stryk och ber på knäna att han ska slippa. Till och med vår security-kille säger, ”- snälla mommy låt Kingston få som han vill.” Jag börjar bli upprörd på riktigt och slänger ut dem allihop.

Lite senare står jag på vår terrass och undrar om jag ska hålla Kingston borta från de andra barnen. Då ser jag dem. Ett tåg av barn som kommer ner för stora gatan i vår gated community. Kingston skrattar och tjuter av lycka där han går i ledet, ”- Mamma vi leker hämta vatten!”. Vattnet i plastburken på hans huvud skvalpade runt och rann ner för t-shirten. ”- Det är skönt mamma för det är så underbart varmt här i Nigeria! Och Mamma titta jag hjälper till med vattnet precis som alla barn gör här. Jag älskar olika platser med olika regler!”