Det är höst och jag får den där vemodiga känslan. Jag tänker mycket på döden, Göteborgsbrandens ärr börjar klia så fort de första löven faller. Jag river nya sår och känner livet pulsera i dem, det är dags att besöka mina gravar på Kvibergs Kyrkogård. Alla vi som har växt upp i Göteborgstrakten på 1990-talet kände någon vars liv slocknade eller för alltid förändrades på den Halloween festen 1998.

Samtidigt som tårarna bränner för att jag aldrig vill sluta minnas mina vänner som dog den natten, skrattar jag med min son som springer bland gravarna. Han är utklädd till ett magiskt lejon, för som han säger ”jag har redan lejonhår och är från Afrikas savanner, mamma”. Jag pratar med honom om döden, för att han har börjat ställa frågor. Hans farfars mor gick alldeles nyligen bort efter flera år i ett komaliknande tillstånd, så nu ska han åka med sin pappa till Jamaica för att gå på ”funeral” som han säger på sin klockrena swenglish med en kärleksfull klang av patois.

Det är ganska lätt att förklara för en snart 5-åring att gamla människor blir sjuka och trötta för att sedan en dag inte vakna mer. Det är omöjligt att förklara varför mammas 18-åriga kompis inte lyckades ta sig ut ur ett brinnande helvete utan la sig ner, tog en främlings hand och sitt sista andetag. Han vill ha garantier för det bara är gamla människor som dör, jag kan inte lämna några så jag väljer att berätta om hur fint och viktigt det är att prata om dem som har dött, minnas dem och älska dem.

Vi går över till min alldeles egna grav, den delar jag inte med alla anhöriga och vänner till brandens offer. Vi går och hälsar på min vän som jag aldrig har pratat med. Han som aldrig visste vem jag är, och jag vet inte mycket om honom. Fösta gången vi träffades var på hans begravning. Detta låter självklart konstigt och makabert men han är ensam här i Sverige. Och jag kan inte låta honom vara det.

Han var en ung nigeriansk man som precis hade flyttat till Sverige, han hade träffat en svensk tjej och han var alldeles frisk. Ändå dog han i sömnen en natt, hans rumskompis hittade honom på morgonen.

Inte en skada fanns på hans kropp, inte en sjukdom upptäcktes trots två olika obduktioner utförda av två olika obducenter. Allt detta vet jag för att jag fick ta hand om och tolka för hans syster som var den enda av hans familj som kunde eller ville komma till Göteborg efter hans död. Jag förstår känslan av maktlöshet och frustration när ens son eller bror bara dör en natt och ingen kan förklara varför. Och jag förstår även att när det inte finns några svar börjar det viskas om förbannelser, svart magi och syndernas straff. Men jag har svårt att acceptera att hans grav och minne skall glömmas bort, han är en främling här men jag är hans vän. Ingen skall behöva vara ensam i Sverige, det är kallt nog ändå.