Idris Elba är som alltid lysande och han spelar sin roll som våldsam och cynisk krigsherre mycket övertygande. Jag kommer på mig själv med att fundera på om det finns någon engelsk accent eller brytning denne man inte behärskar. Filmen är våldsam, fruktansvärd och de tragiska scenerna avlöser varandra på löpande band. I filmens beskrivning står att läsa ”… någonstans i ett västafrikanskt land”, men för mig är scenerna, berättelsen och vyerna precis som att återse nyhetsinslag från krigets Sierra Leone eller Liberia, eller som att läsa ”A Long Way Gone: Memoirs of a Boy Soldier” av Ishmael Beah ännu en gång.

Beasts of No Nation ser du hemma i TV-soffan, om du äger ett Netflix-konto vill säga, men den hade gjort sig ännu bättre på en filmduk. Det är en Netflix-produktion, regisserad av Cary Joji Fukunaga (Sin Nombre, Jane Eyre) och storyn är baserad på Uzodinma Iwealas bok med samma namn. Filmandet är centrerat till Ghanas djupa skogar och tog plats under regnsäsongen när vattnet stod högt och naturresurser var sköra. Det var nog ingen lätt resa att under fem veckor spela in en krigsfilm under de rådande förhållandena.

Enligt rapporter ska flera personer i filmteamet ha råkat ut för olika missöden. Bland annat drabbades Fukunaga av malaria och storstjärnan Elba var, efter att ha lutat sig mot fel träd, på väg utför en klippa när han i sista sekund fick tag på en gren som stack ut.
Tack och lov, framförallt för oss filmälskare och fans av herr Elba,
så klarade han sig utan större skråmor och filmen slutfördes.

Nykomlingen Attah kompletterar Elba klockrent

I huvudrollen ser vi en ung förstagångsskådespelare, Abraham Attah. Attah spelar pojken Agu som efter en militärattack mot hans by plötsligt finner sig själv föräldralös och utan hem. Han flyr ut i skogen, där han sedan tillfångatas av ett förband med barnsoldater ledda av en nästintill empatilös kommendant i Elbas skepnad. Kommendanten ger intrycket av att bära en enorm och reslig kroppshydda, en uppenbarelse och karisma som för tankarna till ett rytande, vaktande lejon, samtidigt som man under filmens gång, stundtals ser en sida som nästan osar kärlek – kärlek för sina soldater kanske?

Vi följer förbandet med pojksoldater genom landets djupa skogar, utmed berg och klippor. Genom våldet de både tar och ger, drogerna de pumpas med och kulorna som viner överallt. Har du sett ”Blood Diamond” så är känslorna när du ser ”Beasts of No Nation” hundra resor värre. Givetvis till stor del för att vi bevittnar en historia centrerad runt barn, barn som gjorts till soldater. Barn, vars psyken, och i värsta fall liv, offrats för att vinna ett krig. Vilket krig får vi aldrig veta – vi får bara veta att det pågår ett.

Som ett slag i magen

Elba är som nämnts övertygande och när jag försöker tänka mig någon att ersätta honom i hans roll så går jag bet. Jag ska inte försöka låtsas som att jag inte är högt imponerad av Elba som underhållare redan sedan tidigare – mannen är ju för crying out loud både många kvinnornas dröm och många mäns förebild – men här är det något i Elbas sätt att spela, eller är det kanske grymheten och nakenheten (nej, inget sexuellt) i filmen, som får mig att flera gånger vilja stänga av. Stänga av för att det känns som att det kommer för nära, som att det är på riktigt, vilket det på sätt och vis är. Historien som berättas kunde lika gärna vara just nu, i något land på vår jord.

Att se filmen är som att få ett slag i magen – minst en gång i kvarten – samtidigt som själen värker och en inte ens kan räkna antalet gånger en önskade att en kunde hoppa in i skärmen och bara dela ut en kram här och där. Det gör ont, fruktansvärt ont. Det är en berättelse om rädsla, fruktan och kränkningar, om dysfunktion och de allra vidrigaste delarna av ett inbördeskrig. Beasts of No Nation våldtog mina drömmar och det tog flera nätter innan de återhämtade sig.

Detta är ingen film du ser för att fördriva tid med lite action. Du ser den för att du vill växa i din förståelse för vad som sker och vad som skett på andra platser i världen. För att du har ett intresse för konflikter på den afrikanska kontinenten. För att du faktiskt bryr dig. Eller kanske ser du den helt enkelt för att du vill plåga dig själv eller för att uppleva en del av kontrasterna i vår värld och inse hur bra du själv har det, eller bara för att du älskar Idris Elba och har längtat efter att förälska dig i hans prestationer igen. Valet är ditt.

Mitt betyg blir

(säkerligen värd fullpott om den ses på i en biosalong)