Jag måste hem

Häromdagen lyssnade jag på en podd som blev alltmer spännande när samtalsämnet skiftade till att handla om vikten av beröring. Vikten av att ibland låta sig bli omhändertagen och se det lilla barnet i oss. Efteråt kände jag att den korta stunden av podden var viktig för mig, mycket eftersom att jag nickat igenom hela samtalet. Jag tyckte om podden för att jag länge funderat på det här med hur vi tar hand om barnet i oss. Nu ska jag berätta varför.

Efter att ha flyttat till Sverige utan min närmaste familj blev jag tvungen att växa upp snabbt. Vid 13- årsålder hade jag större ansvar jämfört med jämngamla vänner och klasskamrater. Jag behövde ta ansvar för mig själv och för andra, vilket ledde till att jag inte riktigt kunde vara barn, när jag fortfarande var barn. Åren gick och jag kämpade på med studier, extrajobb, familj och vänner. I drygt tio år levde jag för det jag hoppades uppleva i framtiden.

Jag började sommarjobba på ett äldreboende två dagar efter studenten. Jobbade hela sommaren och påbörjade därefter mitt kandidatprogram. Japp, full fart! Jag ville inte känna efter huruvida jag var skoltrött eller inte. Jag hade en dröm jag ville uppnå och därför fanns inte tid att vara en trött tonåring. Det gick väl sådär, i min krönika ”Afrikansvenska flickor blir inte deprimerade” delar jag med mig av erfarenheten av utmattningsdepression.

Samtidigt som jag haft fullt upp med att rusta upp för framtiden har jag haft en bild från ett barndomsminne som då och då dök upp i tankarna. Jag vill dela denna bild med er.

Jag är cirka 8 år gammal och bor i Benin. Mamma och jag sitter i skuggan under det stora mangoträdet utanför huset. Jag ligger lutad mot henne och vi läser ur en bok. Det är vi två och runtomkring är det livligt, men det är fortfarande stilla. Jag minns inte mycket mer, men jag minns hur det kändes. Och väldigt länge var känslan det enda jag hade. Nu flera år klokare förstår jag att mitt undermedvetna tar fram denna bild för att säga mig att jag behöver vila och ta hand om mig själv. Eller ännu bättre, bli omhändertagen. Eftersom att min mamma befinner sig på andra sidan jorden kan jag endast drömma om hur det skulle kännas att krypa ihop och vila huvudet på hennes knä, som jag saknar det.

Foto: privat
Foto: privat

Jag tror att vi människor behöver bli omhändertagna. Vi växer upp och blir egna individer, kanske har vi till och med egna barn. Men i form av levande varelser tror jag att vi ibland behöver släppa alla måsten och bli omhändertagna. Kanske till och med känna oss som barn. Man kanske inte alls håller med mig om detta, men jag tror att vi i vuxen ålder glömmer bort att ta hand om barnet i oss. Det kan ju även vara så att det är mig det är fel på, men det tror jag inte.

Jag har vänner som är ambitiösa och starka individer, de jobbar, studerar och har massor på gång. Men de åker till familjen när det varit en dålig vecka. De åker hem för att titta på tv med pappa och prata med mamma. Ett annat exempel är äldre människor som också kör sitt eget, de är stora entreprenörer, har toppjobb och tar stort ansvar. En del har även egna familjer, men så fort de är med sina föräldrar blir de som tonåringar.

Jag minns ögonblicket jag på riktigt kände mig som en stereotypisk tonåring. Jag var 21 år gammal, låg på en soffa och tittade på tv fast det var sommar och skönt väder. Min ”tonårsfas” kom inte av sig själv, utan framkallades av två vuxna. Det var en situation där jag blev omhändertagen, plötsligt behövde jag inte vara vuxen och jag började istället bete mig som en tonåring. Inte konstigt eftersom att jag hoppat över den utvecklingsfasen.

Tyvärr kan inte alla känna sig som barn. Vi har tusentals unga ensamkommande i Sverige som inte kan vila huvudet på någon vuxen. Unga människor som tvingats bli stora och ta sig till Sverige. Men som lever mellan att vara minderåriga, och ändå stora nog att ha tagit sig hit på egen hand. Vi tänker inte på hur mycket dessa ungdomar saknar sina föräldrar, oavsett om de är vid liv eller inte. Vi pratar inte om sorgen, ensamheten och rädslan som kommer med att de fyller 18 år och inser att de snart måste lämna det boende som varit ”hemma” sen de kommit till Sverige. Att de plötsligt måste klara sig själva för att de enligt lagen blivit vuxna. Det är inte lätt. Jag bodde inte på något boende för ensamkommande, men jag vet hur det känns att komma till ett nytt land utan sin familj. Jag vet hur det känns att bara ha minnena som tröst. Att inse att livet aldrig kommer bli detsamma, och det enda man vet säkert är från minnena som varje dag spelas upp i ens inre. Jag vet hur det känns att längta efter att få känna sig som ett barn, men inte veta när man kommer se sina föräldrar igen. Jag minns en ensamkommande kille jag träffade i mitt arbete för en tid sen. När jag frågade hur dagen hade varit fick jag till svar att det inte alls varit bra. Han berättade att han varit ledsen i skolan och fortfarande var ledsen. Varför? Det var en sån dag då han saknade familjen extra mycket. Jag kramade honom och berättade hur glad jag var att han ändå orkade vara med oss.

När jag besökte Benin ifjol var det någon som sa till mig ”se till att amma ordentligt så det räcker länge” och det stämde så bra. Det var precis vad det var. Jag åkte för att fylla på med modersmjölk. Nu kan jag inte åka hem varje gång, men som tur är har jag ett hem även här. Och när jag börjar längta efter barnkanalen och blir sugen på bananpannkakor med jordnötssmör och skogsbär, då vet jag att det är dags att kolla hur snart jag kan sova över.

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s