Jag har nya glasögon som hjälper mig att se klarare trots att jag sedan 1996 inte har gått många dagar utan mina kontaktlinser. Jag har numera ”dygnet-runt” linser och perfekt syn, skönt för er som åker spårvagn med mig i förarhytten, eller hur?

De nya glasögonen är osynliga, mer som matrixpillret, när de väl åkt på så sitter de fast. Jag som på många sätt brinner för välgörenhet och olika typer av insamlingar, samt volontärarbete, kräks numera i munnen varje gång jag ser reklam för vissa av våra vanligaste och mest hedervärda 90-nummerorganisationer. Kan vi inte samla in pengar år 2015 utan bilder på utarmade trötta fattiga mörkhyade kvinnor och barn?

Dessa bilder stigmatiserar, bultar fast fördomar och trycker ner rasifierade människor. Jag sitter inte hemma i min varma ombonade lägenhet i Sverige och påstår att det inte finns fattiga människor i till exempel Afrika eller Indien. Men jag menar att vi måste sluta med att visa upp dessa ensidiga bilder av svarta och bruna personer. Bilderna fortsätter att befästa tankesätt om att vita, europeiska personer ska rädda eller försörja stackars hjälplösa mörka barn. För när det är dags att visa bilden av ett positivt liv med skönhet och framgång, ja då väljer till och med H&M att visa smala vita människor. Detta för att lansera sin första butik på den afrikanska kontinenten, självklart i Sydafrika. När folk på sociala medier ifrågasatte avsaknaden av svarta modeller fick man svaret från H&M själva att man ville visa en positiv bild av butiken. Självklart insåg man snabbt att man gjort en pudel och bad om ursäkt. Självklart är skadan redan gjord. Precis som för min son som dagligen får gå förbi reklambilder där svarta barn gråter, är smutsiga och döende visar vi vita barn som poserar i snygga kläder eller leker med häftiga leksaker.

Om vi vill förändra världen för nästa generation måste vi jobba med varje bild och varje ord. Ner på detaljnivå för att förändra på långsikt. Jag tror stenhårt på att kontrollera negativa tankar för att få positiva resultat. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Om varje vuxen skulle berömma en flicka för hennes bollkontroll och en pojke för hans omtanke, om någon reklamfilm skulle visa vita människor som bor i ett flyktingläger i en torr öken någonstans. Om någon skulle ta ett foto av en mörk familj med ett vitt adopterat barn. Då kanske vi skulle lära oss att kunna se förbi hudfärger, hårtexturer och ögonfärger. Då skulle jag inte få en klump i magen när ett danskompani annonserar en föreställning med bilden av en svart man som hålls nere av en vit fot i ansiktet. Men fram till dess gör glasögonen att jag inte säger saker som”ät upp maten på tallriken, tänk på barnen i Afrika som svälter”, till min son. Saker som vi fick höra i skolan varje dag under min uppväxt på 90-talet.

En av Jamaicas största reggae och dancehallartister skrev för några dagar sedan på sociala medier att han var trött på att se svarta kvinnor med löshår och peruker. Han tyckte att kvinnorna skulle vara stolta över sitt naturliga krulliga afrohår och sluta använda kemikalier eller plast för att härma vita kvinnors raka långa hår. Jag svarade med att lägga upp bilder från alla hans otaliga musikvideos. Massa vackra kvinnor i varje sekvens men inte en enda afro i sikte. Han skrev att mina bilder kändes som örfilar, att han vaknade till. Jag föredrar att tänka att jag bara delar med mig av glasögonen. Sharing is caring.