Traditionell afrikansk medicin och hotet om biopiratverksamhet

Vad händer när traditionell afrikansk lärdom blir ’upptäckt’ av västerländska kosmetika- och läkemedelsföretag? Då generationers kunskap om den afrikanska kontinentens plant- och växtrike blir föremål för patenträttigheter och licensavtal? I vanliga fall händer ingenting alls.

Hoodia gordonii - Foto: Winfried Bruenken, commonslicens
Hoodia gordonii – Foto: Winfried Bruenken, commonslicens

Växten hoodia gordonii har orsakat många kontroverser under de senaste åren. Sanfolket i södra Afrika har i århundraden använt plantan från Kalahari. Förutom att använda den för att behandla ögoninfektioner och magont, använde vissa stammar hoodia på långa jaktexpeditioner för att undertrycka sin hunger och törst och samtidigt ge en energikick. Hoodia fungerar i princip genom att härma effekten som glukos har på nervceller i hjärnan. Detta resulterar i en känsla av mättnad till hjärnan och minskar aptiten. I detta fallet var det den hungerdämpande effekten som läkemedelsjätten Pfizer blev intresserade av.

Rättstvisten mellan sanfolket i Kalahari och Pfizer har varit ett av de mer välkända fallen av biopiratverksamhet. Efter att Sanfolket i århundraden hade använt sig av hoodiaplantan fick Sydafrikas råd för vetenskaplig och industriell forskning (CSIR) upp ögonen för plantan. 1997, efter en lång period av utveckling, patenterade CSIR användningen av molekylen som påverkar aptiten. Detta följdes av en överenskommelse mellan Phytopharm och Pfizer där rättigheterna såldes till läkemedelsjätten Pfizer att utveckla ett läkemedel mot fetma.

Lustigt nog hade Sanfolket fram till 2001 ingen aning om att deras kunskaper om hoodia hade lett till forskning som gav upphov till kommersiellt intresse, internationella patent och lukrativa internationella affärer. Istället blev de varse att CSIR hade sagt till Phytopharm att de, Sanfolket, inte längre existerade. Det var endast genom ingripande av politiska och mediala institutioner som san ingick i ett “benefit-sharing agreement” 2003, för vad som i huvudsak var deras immateriella rättigheter. Avtalet var, när det kom, ett prejudikat och också det enda i sitt slag.

Situationen med Sanfolket är bara ett exempel på den typ av utpressning som skulle kunna äga rum. Sydafrika i sig självt är hem för mer än 22 000 inhemska fröväxter från nästan 230 olika familjer. Det är också hem för tio procent av världens blommande arter, vilket gör det till ett viktigt bidrag till den globala ekologiska scenen. När man tittar på hela kontinenten, blir siffran naturligtvis häpnadsväckande.

USA-baserade Edmonds Institute har publicerat en rapport som listar mer än 30 exempel på produkter inom medicin, kosmetika och trädgårdsvård som de menar ursprungligen kommer från Afrika utan någon som helst kompensation till den lokala befolkningen. Här är några exempel ur rapporten.

  • …#8226: Diabetesläkemedel som kommer från den libyska växten Artemisia judaica som utvecklats av ett brittiskt företag
  • …#8226: Ett immunhämmande läkemedel som utvecklas av GlaxoSmithKline som kommer från en beståndsdel som finns i en termitstack i Gambia.
  • …#8226: En möjlig behandling för HIV taget från mykobakterier, upptäckta i lerprover från Lango-distriktet i centrala Uganda.
  • …#8226: Infektionsbekämpande läkemedel från amöbor i Mauritius och Venezuela.
  • …#8226: Ett anti-diarré vaccin som utvecklats från egyptiska mikrober.

Avtal för säkerställande om rättvis kompensation

Sanfolk i Namibia - Foto: Mhwater, commonslicens
Sanfolk i Namibia – Foto: Mhwater, commonslicens

I avsaknad av lagar som reglerar användningen av Afrikas naturresurser, riskerar kontinenten att förlora inhemsk kunskap om den lokala floran när läkemedelsjättarna och kosmetikaföretagen patenterar rätten att bruka, utveckla och forska i växter och plantor. Samtidigt får multinationella företag möjligheten att tjäna miljardvis av dollar på att använda denna kunskap och rovdriften på växterna kan även påverka tillgången på dessa så att den befolkning som upptäckte dem från början inte längre kan få tillgång till dem.

I oktober förra året införde FN:s konvention om biologisk mångfald (CBD) Nagoyaprotokollet, ett avtal som syftar till att säkerställa att utvecklingsländerna rättvist kompenseras för användningen av deras flora, fauna och mikrober av utländska forskare. Avtalet undertecknades av 92 länder, däribland Brasilien, Japan och EU. Två viktiga länder var frånvarande från avtalet: Kina och Förenta staterna. Deras frånvaro innebär dock inte att de skulle vara undantagna från att uppfylla avtalet.

Källor: Pambazuka, The Guardian, This is Africa

 

Hanna Danielsson
Hanna Danielsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s