Guinea förklaras ebolafritt och även Liberia ser fram emot möjligheten

Guinea står i färd med att förklaras fritt från ebolaviruset av Världshälsoorganisationen (WHO), två år efter att epidemin började i Guinea. Den positiva nyheten förväntas firas med konserter och fyrverkerier. Även Liberia hoppas på att få delge samma goda nyhet inom kort.

Guinea

mask-467738_960_720Sjukdomen tog död på mer än 2500 personer i landet och ytterligare 9000 personer förlorade livet i Sierra Leone och Liberia.

Sierra Leone förklarades ebolafritt i november. Ett land betraktas ebolafritt när en 21-dagars inkubationstid har gått sedan det senaste kända fallet som testat negativt en andra gång.

Enligt FN har 6220 barn i Guinea förlorat en eller båda sina föräldrar i ebola. Fler än 100 vårdgivare har också förlorat sina liv i kampen mot sjukdomen.

Kampen mot ebola har varit särskilt svår och utdragen i Guinea, då många många människor misstrodde hälso- och sjukvårdssystemet. President Alpha Conde fördubblade hälsovårdsbudgeten när han vann omvalet i november.

Liberia

Efter mer än tre månader utan några nya smittade i Liberia, testades en 15-årig pojke positivt för ebola den 19 november, på en klinik i Monrovia. Hans yngre bror och far var även de smittade med sjukdomen. Utöver familjen var ytterligare 165 personer identifierade som haft kontakt med pojken eller de övriga familjemedlemmarna och de placerades då i karantän i 21 dagar.

Det var med stor glädje och förnyat hopp som karantänperioden avslutades för dem alla den 11 december. En ceremoni hölls i en lokal kyrka för att fira. Om Liberia inte får några nytillkomna fall så kommer landet att förklaras fritt från ebola den 15 januari 2016.

Ett fåtal länder har drabbats hårt av sjukdomen och även om land efter land nu förklaras ebolafritt, så får en sjukdomsspridning av den här storleken enorma följder under en lång tid framåt, i synnerhet är det barnen som är de mest utsatta och det kommer dröja en lång tid innan länderna är återuppbyggda själsligt.

Afropé skrev tidigare om när Sierra Leone förklarades ebolafritt HÄR

Källor: BBC och WHO

Fatou Touray

Ett nödrop från Burundi

Bild: privat

Burundi, detta fantastiska land med höga kullar och djupa dalar. Huvudstaden Bujumbura, som ligger precis vid Tanganyikasjön, är omringat av höga berg. I Bujumbura är det varmt eftersom det ligger i en gryta, och ofta svalkar lokalbefolkningen sig nere vid sjön. Inte genom bad, men med en öl eller läsk vid strandkanten. Jag har kallat det här landet mitt hem i nästan ett halvår. Jag har haft en vardag där, precis som jag har i Sverige idag. Jag har vaknat, ätit frukost, jobbat, pluggat franska, druckit cappuccino på caféer, umgåtts med kompisar, tränat – ja allt som en gör i sin vardag.

Situationen har förändrats det senaste halvåret. Landet är inte längre som det var 2012 när jag bodde där. Människor är rädda och vissa har valt att fly landet. Ingen går riktigt säker, för vem som helst kan råka illa ut. Sverige väljer att skicka tillbaka människor som sökt asyl i Sverige till Burundi och nyligen beslutade Afrikanska Unionen att de ska skicka dit trupper för att skydda lokalbefolkningen.

Burundi leds av president Pierre Nkurunziza, som är en gammal hutu-rebell. Han valde att ställa upp som kandidat för en tredje mandatperiod, även om grundlagen säger att en president endast kan sitta två gånger. I samband med det utbröts det protester i Burundi som har pågått i cirka ett halvår. Burundi har, precis som Rwanda, mestadels två folkgrupper: hutuer och tutsier. FN har varnat för att det kan bli ett nytt folkmord. 1994 mördades nästan en miljon tutsier i Rwanda, men även i Burundi mördades tutsier.

Jag hörde av mig till två av mina kompisar för att få deras version av vad det är som händer. Alain som är tutsier har flytt landet och bor numera i Rwanda. Pascal bor kvar i Bujumbura och vet inte vad han har för etnicitet eftersom hans föräldrar aldrig har berättat det. Båda två har valt att vara anonyma och namnen i intervjun är fingerade. Det här är deras rop på hjälp.

Alain, varför lämnade du Burundi?

Alain: – Efter att president Nkuruniziza bestämde sig för att ställa upp på en tredje mandatperiod började det bli oroligt. Det ledde till flera saker: demonstrationer, misshandel, exil, mord och så vidare. Efter en månad av protester bestämde jag mig för att lämna Burundi. Jag var en av ledarna för oppositionen, som inte ville att presidenten skulle få en mandatperiod till eftersom det strider mot lagen, och demonstrerade tillsammans med andra ungdomar. Efter den misslyckade statskuppen började regeringen jaga oppositionen. De lyckades fånga en av oss som de torterade och mördade brutalt. De letade efter mig jättemycket eftersom jag var en av ledarna, medlem i ett oppositionsparti och en annan etnisk grupp än vad presidenten har. Regeringen lät en av mina kollegor spela in ett meddelande som sändes i vår nationella radio där de bad oss att komma tillbaka till våra jobb. Den kollegan är numera död. Jag lämnade mitt hem och begav mig till ett annat område i Bujumbura där jag fick höra radiomeddelandet. Den natten blev vi attackerade, men som tur var fanns det en bakdörr på huset och jag flydde. Jag gick hela natten och på morgonen fick jag åka med en bil till Rwanda.

Bild: privat
Bild: privat

Och du Pascal, du har stannat kvar i Burundi, är du säker?

Pascal: – Med tanke på vad som händer här så är jag inte säker. Idag är jag vid liv, men imorgon skulle jag kunna vara död. Sen april har jag blivit stoppad tre gånger av polisen och i slutet på maj blev jag arresterad. De anklagade mig för att jag har varit med och demonstrerat och gjort uppror mot regeringen, men jag har aldrig deltagit i någonting sådant. Idag är jag som sagt vid liv, men vem vet vad som händer med mig imorgon. Det enda felet som jag gör är att vara ung man.

Jag läste i tidningen förra veckan om att militär och polis tog sig till de områden i Bujumbura där det bor många som är emot presidenten och dödade alla unga män, stämmer detta?

Pascal: – Det är så hemskt det som jag upplevde fredagen och lördagen den 11-12 december. Jag tycker inte att man kan kalla dem som gjorde det militär och polis, för mig är de kriminella. De dödade, halshögg och kidnappade obeväpnade unga män samt våldtog kvinnor och flickor. Jag kan inte ens beskriva vad jag såg den dagen. Mina vänner blev avrättade. Jag såg deras döda kroppar ligga på gatan – skjutna i huvudet. Jag förlorade min kusin den dagen och jag önskar att jag hade kunnat gå på hans begravning, men jag vågade inte.

… Det som är värst är att vår regering har sagt att det var rebeller som gjorde det och att 87 blev dödade, men det var mer än 200 döda kroppar och många saknas.

Hur märker du i din vardag att Burundi är oroligt?

Pascal: – När jag ska till jobbet, går jag hemifrån väldigt tidigt, av säkerhetsskäl. Jag vill undvika att bli stoppad av polisen eftersom de anklagar unga män för att göra rebelliska saker under nätterna. Jag har gett mig själv utegångsförbud efter klockan 18 på kvällen så då måste jag vara hemma. Jag vågar inte gå samma väg två gånger på en dag eftersom unga män blir stoppade, dödade och bortförda hela tiden.
Finansiellt så har min arbetsgivare gjort sig av med hälften av sina anställda och vi som har fått stanna har fått gå ner i lön med 30 procent eftersom det just nu inte finns någonting att göra på jobbet. Både min storebror och storasyster är arbetslösa och jag, med min lilla lön, får försöka försörja alla.
Det är svårt att röra sig i hela staden eftersom det finns polis var 200:e meter som frågar, ”Var har du varit? Vart ska du?”. Alla dessa stopp och frågor bara för att jag är en ung man.

FN varnar för ett nytt folkmord. Vad tror du om det?

Pascal: – Jag lyssnade på ett tal som en i CNDD-FDD (det regerande partiet, reds anm) hade om orderjobb. Jag hade en diskussion med en som jobbar på ungdomsdepartementet (fri tolkning av ministrère de jeunesse, reds anm) och jag kände direkt att han pratade negativt om tutsis. Efter attacken fredagen den 11 december var några kvinnor våldtagna av militär och polis och efteråt läste jag på en hemsida där polis och militär hade skrivit ”om det inte var för den tredje mandatperioden hade vi inte kunnat knulla tutsikvinnor”. Även inom det regerande partiet CNDD-FDD är tutsis som jobbar där rädda. I sina tal och i publikationer från CNDD-FDD fortsätter de prata om vad som hände 1966, 1972 och 1993 – allt för att rättfärdiga det som de säger tillsammans med andra hutuer. Jag vill inte vara den som talar illa om mitt land, men det är någonting dåligt som håller på att hända och vi måste stoppa det innan deras plan att döda alla tutsier blir verklighet. Det är nu eller aldrig.

Och för dig Alain, hur är det att leva i ett flyktingläger?

Alain: – Först var jag i ett transitläger innan jag kom till Mahama-lägret. Där fick vi tält. Det är ett vardagsrum och små rum där barn, unga, män och kvinnor bor ihop. Maten i lägret är otillräcklig, både i kvalité och kvantitet. En person får 8 kg majsmjöl, 5 kg bönor, 1 liter olja och ved som ska räcka en månad. Maten är varken nyttig eller tillräcklig. Det finns många frivilliga organisationer på plats i lägret och det är till exempel UNHCR som ger oss mat, tält och utbildning. Livet i ett flyktingläger är inte lätt eftersom vi inte har någon mat att välja på eller någon frihet. Utöver det lever vi i rädsla eftersom vi inte vet vilka de andra som befinner sig i lägret är. Vad är deras politiska situation och kan någon vara där för att döda tutsier?

fotnot: Afropé vill förtydliga att de åsikter som lyfts i intervjun är de intervjuades personliga åsikter.

Wictoria Trei
Wictoria Trei

 

 

 

 

Afropés adventskalender – Lucka nummer 24

Idag är det den 24 december och Afropé öppnar sin sista lucka i lucköppningen!

Firande i Banjul, juldagen 2014
Firande av traditionen ”hunting” i Banjul, juldagen 2014

Hur vi firar julen i olika länder skiljer sig förstås enormt. Den är sig inte ens lik i ett och samma land. Även här i Sverige skiljer sig firandet enormt. Den vanligaste bilden vi har är den med för många av oss, ett traditionellt julbord med sill, skinka och ägghalvor och tittar på Kalle Anka klockan 15 och delar ut julklappar vid julgranen. Det är jättebra att människor som tycker om den typ av traditioner också firar på det sätt de vill, men jag vet också att många tröttnat på den traditionen och att många aldrig haft den som tradition och då skapat sig egna traditioner.

Många har en föreställning om att människor som inte är kristna inte firar julen, vilket ju är en lika märklig föreställning som om någon tror att alla som firar julen gör det av religiösa skäl, sen må man ha sina åsikter eller inte, om man ”borde” göra det. Det finns de som gör det av religiösa skäl, förstås och de ska självklart fira julen så som de önskar, men jag vet att många som står utanför religionen väljer att fira julen, fast kanske med egna traditioner.

lucka 24Jag vet att det finns många som firar julen med kyrkan som mittpunkt, men också de som firar jul med kalkon som huvudrätt, eller med persisk mat, eller som firar julen som en musikalisk höjdpunkt. Jag vet också ungkarlsgäng som firar julen på den stadens enda julaftonsöppna krog. Med berusning och delande av gamla minnen och ibland skapar de också nya minnen.

Jag vet också många som har växt upp med ett julfirande som är ”traditionellt”, men som valt att frångå dessa traditioner när de skapar en ny familj själva. De som väljer bort julklappar eller julgran, eller Kalle Anka, eller kanske alltihop. Sen är det förstås många som väljer bort hela julen och åker till platser där de slipper bli påminda om de traditioner de vuxit upp med och varit vana vid. Även i de länder de reser till brukar det finnas julfirande, då det pågår runt om i hela världen, på ett eller annat sätt, men det är lättare att resa ifrån den stress man upplever för att se helt nya sätt att fira julen för många.

Oavsett om, hur och var du väljer att fira julen och av vilka skäl det än må vara, så önskar jag och hela Afropés redaktion just dig en riktigt GOD JUL och att du får fira den på precis det sätt du själv önskar, oavsett om det är med att jobba, ligga på soffan, sitta vid ett traditionellt julbord, ligga under palmerna i ett varmare land, eller med att dansa på borden med grannen!

Fatou Touray

 

Afropés adventskalender – Lucka nummer 23

Idag är det den 23 december och Afropé öppnar sin tjugotredje lucka i lucköppningen!

lucka 23I den här lucköppningen vill vi presentera webbtidningen Afropé och vad vi vill lyfta lite mer tydligt. Vi vill bidra med informativa och även nyhetsbaserade artiklar. Det är viktigt att lyfta frågor om både de länder i Afrika som vi kan hämta information om, samt lyfta det positiva i de olika länderna. Detta handlar mycket om oss skribenter. Vi söker ständigt nya skribenter, särskilt skribenter som har kunskap och kopplingar till länder på den afrikanska kontinenten som inte representeras på tidningen. Vi vill också samla ihop afrosvenska frågor som är aktuella i samhällsdebatten. Här önskar vi att afrosvenskar i första hand ska kunna göra sina röster hörda och styra debatten. Gästartiklar och debattartiklar som skickas in av afrosvenskar har hittills alltid publicerats och vi önskar att tidningen ses som en kanal att göra afrosvenska röster hörda. Självklart är vi noga med kvalitet och aktualitet på de artiklar som kommer in, men som sagt, vår ambition är att afrosvenskar ska ha stort inflytande och kunna styra debatten.

Vi tar gärna emot debattartiklar, pressmeddelanden från afrosvenska organisationer, nyhetsartiklar och i princip allt som kan räknas inom vårt område. De huvudteman vi har på tidningen är nyheter från alla länder på den afrikanska kontinenten, i synnerhet de positiva, men också den afrosvenska gemenskapen, samt antirasism.

Vi alla på redaktionen arbetar helt ideellt. Ingen av oss får betalt och vi gör alltså detta arbete helt på vår fritid. Vi tar gärna emot kritik, både positiv och negativ, då vi vill fortsätta utveckla tidningen och oss själva och vår kunskap (och brist på den) också.

Om du vill veta mer om tidningen, bakgrunden och våra målsättningar så kan du läsa det HÄR! Om du vill veta mer om oss skribenter och redaktörer så kan du läsa om oss HÄR!

Lucköppningen kommer att avslutas i morgon, julafton och då kommer vi öppna årets sista lucka.

Fatou Touray

Afropés adventskalender – Lucka nummer 22

Idag är det den 22 december och Afropé öppnar sin tjugoandra lucka i lucköppningen!

lucka 22I den här luckan vill jag öppna en artikel som du som följt Afropé länge, säkert redan har läst. Den är nämligen en av våra mest lästa artiklar. Däremot tycker jag det finns många anledningar till att lyfta den igen. Det är artikeln som handlar om m-ordet. Vår andra chefredaktör Kiqi skrev en faktafylld, känsloladdad och mycket intressant krönika om ämnet och den har med all rätt fått en enormt uppmärksamhet både på tidningen och utanför.

Få artiklar gör mig så glad när jag ser den spridas i mitt flöde i sociala medier, som just detta. För jag vet att den ger många kunskap om ett ämne, ett ord, som inte fått mycket uppmärksamhet i Sverige och som vi var många som länge var okunniga om. Såna här artiklar gör mig så glad och stolt att få arbeta med den här tidningen. Jag vet nämligen att de gör skillnad.

Om du är en av få som missat den så kan du läsa den här, men vad du gör, LÄS DEN:

Jag vill inte definieras utifrån hur mycket svart eller vitt blod jag bär på

Lucköppningen kommer att fortsätta och vi räknar ned till julen tillsammans.

Fatou Touray

En biljett till Rio tack! – Gambia blickar mot Paralympics 2016

Drömmen om en olympisk medalj har varit långt borta för många rullstolsburna i Gambia. På en basketplan i Westfield Park, Serrakunda har dock tiderna förändrats. Här möts de tre gånger i veckan, Gambias Paralympic lag. Ensam kvinnan i laget är Isatou Nyang, 31.

Nyang stod första decemberhelgen i år som segrare av 200 meter för rullstolsburna kvinnor (kategorin T54) vid Paralympicstävlingen i grannlandet Guinea-Bissau. Hon var 2012 en av Gambias representanter vid landets premiärdeltagande i Paralympics vilken ägde rum i London. Tyvärr följde inga medaljer med hem i bagaget men drömmen om en atletisk karriär var långt ifrån över.

IsatoNyang_Gambia_9218_view
Isatou Nyang Foto: Viktor Wrange

Nyang fick 2012 utmärkelsen African Womens Sport Reporters Jurypris vid African Female Athlete of The Year Awards. Karriären fortsatte, 2014 tog hon en andraplats vid Gambias första maraton. Med glädjefyllda ögon berättar hon att detta var något hennes två söner stolt skröt om i skolan efteråt. Efter de senaste framgångarna i Guinea-Bissau riktas nu blickarna mot Rio nästa år.

”Jag drömmer om att delta på den internationella arenan, massor med guldmedaljer och att jag kan hjälpa mitt land.”

Nyang hoppas att hennes framgångar ska bidra till en förändrad samhällsattityd mot funktionsnedsatta i Gambia. Hon önskar även att fler kvinnor engagerar sig i idrotten.

Sulayman Colley, ordförande för Gambias Nationella Paralympic Kommitté beskriver i ett blogginlägg hur atleter som Nyang kan påverka livet för andra funktionsnedsatta i Gambia. Människor måste ha möjlighet att delta och se sport som en viktig del av sina liv. Inte enbart för nöjes skull utan som rehabilitering, arbetstillfällen och motivation. Colley menar vidare att så länge det finns liv kommer det att finnas funktionsnedsättningar. Samhället behöver anpassa sig och ta hänsyn då det kan hända vem som helst. ”Whether we like it or not, disability is everyone’s business.”, ”Vare sig vi gillar det eller inte så är funktionsnedsättning allas ansvar”

Idrott för funktionsnedsatta introducerades i Gambia 1983 av den svenska stiftelsen Emmaus. Under denna tid stod rullstolsbasket i centrum som ett sätt att förena människor. Under åren följde turneringar och enligt Colley är basket fortfarande den mest uppskattade sporten. 1998 tvingades dock Emmausstiftelsen avsluta sitt arbeta vilket sedan fortsattes av andra engagerade. Det ekonomiska är enligt Colley ofta en stor faktor och bristande finanser har under åren försvårat arbetet och deltagandet vid olika tävlingar.

Nyang betonar också den ekonomiska faktorn och att detta är det största hindret i drömmen om den Brasilianska huvudstaden. Då organisationen förlitar sig på bidrag från utomstående finns risken att pengarna inte kommer räcka. Förberedelserna är dock i full gång, hon tränar hårt för att vara redo.

Är ni intresserade av sponsra eller veta mer om laget besök Paralympic Gambia.

 

Nadina1
Nadina Rosengren

Afropés adventskalender – Lucka nummer 21

Idag är det den 21 december och Afropé öppnar sin tjugoförsta lucka i lucköppningen!

lucka 21Under det år som har gått så har det varit mycket diskussioner om färgen ”hudfärgat” här i Sverige. Självklart är vi många som har en beige ton i hudfärgen, men antalet afrosvenskar i Sverige med mörkare hudtoner är otroligt många och att benämna färgen ”beige” som ”hudfärgat” är självklart exkluderande för enormt många människor.

I debatterna som passerat har många med den ljusa hudtonen menat att debatten är att göra en höna av en fjäder och att det skulle vara oviktigt. Det är dock oviktigt för de som inte själva eller närstående drabbas av exkluderingen. Det är inte lika oviktigt för alla som kan se att det är en del av många exkluderingar av personer med mörkare hudfärg.

Jag kan tycka att vi är väldigt långsamma i Sverige med att inkludera alla och i synnerhet afrosvenskar. Därför vill jag lyfta upp och hylla det som borde vara självklart, men inte är det. Jag vill lyfta upp och hylla det positiva som kommit ut av debatterna.

För precis ett år sedan, det vill säga strax innan debatten tog fart på allvar, skrev vår skribent Mam-Yandeh en artikel där hon även intervjuade grundaren och ägaren av märket Nubian Skin, Ade Hassan. Hennes artikel med intervju kan du finna HÄR!

Vår andra chefredaktör, Kiqi (jo, vi är två) röt till ordentligt i debatten och försökte med en blandning av tålamod och frustration förklara var ”hudfärgat” innebär för den som har mörkare hudton och ifrågasatte hur det kan vara så svårt att förstå vad vithetsnormer handlar om? Du kan läsa hennes mycket väl lästa och väl delade artikel här: Förstår ni inte att plåsterfrågan är en del i ett mycket större problem?

Kiqi skrev också en artikel där hon tipsar om var du som har mörkare hud kan köpa strumpbyxor i din hudton. Den kan du läsa HÄR!

Vår skribent Veronica berättade om hur mycket det betyder för henne att afrosvenskar lyfts fram, eller rättare sagt tar sig plats i samhället, för henne och där kan vi även få en liten titt på hur hudfärgade plåster för mörkare hy tog sig in på den svenska marknaden. Afrosvenskar tar plats och jag känner mig otroligt tacksam!

Jämlikhet är inte bara ett ord. Jämlikhet handlar om att alla människor bereds plats i vårt samhälle och inte bara majoriteten. Det kan inte ske på bara vissa plan, utan vi måste arbeta gemensamt för att alla våra medmänniskor ska känna sig inkluderade och vara en del av vårt samhälle, även när det krävs lite mer av oss. Vi människor är inte varsin ensamliggande ö som flyter omkring i vattnet. Vi kommer inte framåt utan att vi lyfter upp varandra när det behövs. Vi har en lång väg att gå, men det går framåt, tack och lov. Jag hoppas det kommande året öppnar fler vägar för fler människor och att du och jag är beredda att uppoffra något vi tagit som självklart för att ge andra plats. Inkludering låter vackert, men det kostar att komma dit och det är på tiden att majoritetssamhället uppoffrar sina privilegier för att låta de som inte har samma privilegier ska kunna ta plats. Det borde vara lika självklart som att vi reser oss upp på bussen för att lämna plats för äldre, funktionsnedsatta eller gravida.

 

Lucköppningen kommer att fortsätta och vi räknar ned till julen tillsammans.

Fatou Touray

Vilse i det bästa landet

På sista tiden har alltfler framfört att vi som är för en generös asylmottagning nu bevisats ha haft fel. Det gäller särskilt Reinfeldts famösa ”öppna era hjärtan”-tal, som hånas från framförallt högerhåll.

Svenska politiker från vänster till höger anklagas för att ha bedrivit en politik som varit en ”morot” för asylsökande.

Det är rent nonsens.

Svensk asylpolitik har i allt väsentligt varit likadan som i övriga rika länder inom EU-samarbetet. Enda påtagliga skillnaden har varit att vi tidigare beviljat permanenta uppehållstillstånd till vissa grupper, framförallt syrier. Men eftersom vi inte såg någon ökning av asylsökande när det infördes eller minskning när det togs bort verkar det inte ha särskilt stor inverkan.

Vad är det då som gör att asylsökande kommer hit i så hög utsträckning? Det är frågan alla skribenter ställer sig, utan att gräva tillräckligt djupt för att inse att svaret inte återfinns i politiska beslut. Det är mycket enklare:

Vi har ett gott rykte. Vi upplevs som toleranta och trevliga. Och vi har en stor befolkning från de länder varifrån människor flyr, och precis som våra förfäder som emigrerade till USA väljer asylsökande länder där de har släkt och vänner.

Men opålästa journalister som fantiserar om att just vår asylpolitik varit extraordinärt generös spär på myten utan att ens försöka motivera sina påhitt:

Anna Dahlberg menar att de kommer på grund av migrationsuppgörelsen. Ni vet – den som ger papperslösa barn rätt att gå i skolan och vuxna papperslösa rätt att söka akut vård. Hur hon dragit den slutsatsen är obegripligt.

Ivar Arpi påstår att Sverige hållit ut en ”gigantisk morot för människor i hela världen”. Vilken? Det vet ingen, för det säger han inte.

Och termen ”signalpolitik”, som borde stannat hos Sverigedemokraterna, anammas av alltfler partier. Signalpolitik är tankefiguren att det är bra om vi uppfattas som otrevliga. Det viktiga är inte politiken, utan att vi upplevs som ogästvänliga. Då minsann ska asylsökande sluta komma hit.

Men vårt goda rykte har byggts upp under decennier, och raseras inte så fort.

Vad Sverige behöver idag, så fort vi löst de akuta problemen med sovplatser, är att sluta prata om asylsökande som problem. Vi har vunnit massor av nya, spännande invånare som kommer att behövas. Vårt fokus borde vara på att snabbt lära dem svenska, och på att välkomna dem.

Och jag känner att detta år har svenska folket på allvar börjat öppna sina hjärtan. Vi skänker pengar, kläder och framförallt vår tid. Socialtjänsten vittnar om en flod av människor som vill ta emot ensamkommande barn i sina familjer. Rädda barnen, kyrkor och moskéer får stora bidrag. Vi har återigen visat att vi är samma folk som för sjuttio till sjuttiofem år sedan tog emot nästan tvåhundratusen flyktingar från Finland – varav många i våra hem.

Jag är orolig för vad som kommer nästa år. Jag är rädd för nationalismen som får spridning – och för att människor kommer att fara illa. Jag är trött på Don Quijote-kampen mot populism och skrämselpropaganda. nativity-scene-607853_960_720Jag är inte rädd för en samhällskollaps dock. Jag tror vår förmåga är större än många gör gällande, om vi fokuserar, sänker kraven och förenklar.

Om några dagar firar vi barnet från Mellanöstern som från födseln tvingades fly till Egypten för att undgå att dödas.

Där någonstans mellan julgröt och Kalle Anka måste vi minnas dem som idag vandrar genom ett fruset Europa på väg mot det bästa landet i världen.

Vårt Sverige.

En varm och fridfull jul önskar jag alla läsare.

 

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Afropés adventskalender – Lucka nummer 20

Idag är det den 20 december och Afropé öppnar sin tjugonde lucka i lucköppningen!

lucka 20Vi har nu endast fyra dagar kvar till julafton och elva dagar kvar till nyårsafton och nedräkningen till ett nytt år. Ett 2016 som jag hoppas blir ett bättre och positivare år för alla oss som lever i den afrosvenska och afroeuropeiska diasporan.

Jag vet inte hur ni läsare känner, men för mig har 2015 bjudit på en rad besvikelser från mitt land, Sverige, och från Europa som kontinent. Jag ser en rasism och en afrofobi som frodas. Jag ser allt större klyftor och ökande utanförskap och stigmatisering av minoriteter i samhället.

Jag hoppas innerligt att 2016 blir året som vänder trenden.
Jag hoppas att vi alla som har som önskan att allas lika värde ska gälla,
gör vad vi kan för att skapa en sådan miljö.
Att vi är aktivister på det sätt vi kan och i den mån det är möjligt för oss.
Att vi står tillsammans och står emot de iskalla vindar som blåser.
Att vi visar civilkurage när vi ser orättvisor i vardagen och att vi backar
de offentliga personer som för den politiska kampen i det stora ”finrummet”.

Det är en dryg månad kvar till februari.
Februari är den månad som USA valt att hålla som Black History Month.
Black History Month är ett av de uppmärksammande Sverige valt att inte engagera sig i.
Precis som ”vi” valt att inte lyfta fram 9 oktober som dagen för Sveriges avskaffande av den transatlantiska slavhandeln.

Det smärtar mig att Sverige som land fortsätter att ignorerar historiska och avgörande händelser som än idag påverkar vardagen och livet för så många i vårt land.

Så därför vill jag här i lucka 20 dela med mig av följande gamla artikel.

Lucköppningen kommer att fortsätta och vi räknar ned till julen tillsammans.

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

"Pizzabudet kommer före polisen" – möt två av ungdomarna i Biskopsgården

Foto: Afropé | Kiqi D Minteh
Foto: Afropé | Kiqi D Minteh

Jag träffar Mariam och Yusuf, två afrosvenska ungdomar, på ett café här hemma i Göteborg. Vi har sedan tidigare träffats några gånger och i olika sammanhang pratat om situationen i ett av Göteborgs mest segregerade områden, Biskopsgården. Stadsdelen som trist nog gjort sig mest känd för flertalet skottlossningar och bilbränder de senaste åren. En situation som inte bara drabbar personer där många skulle säga det vara självförvållat, utan också tvingar ungdomar som Mariam och Yusuf att till viss del acceptera och vänja sig vid särbehandling från samhället, till följd av platsen de bor på.

Under en dryg timme sitter vi och samtalar om situationen i Biskopsgården och Länsmansgården, områden som ingår i Västra Hisingens stadsdelsnämnd. Framförallt Biskopsgården har i flera år varit hårt drabbat av kriminalitet, som under 2014 – 2015 nått extrema nivåer. Redan 2008 började oroligheter som bilbränder och överfall av olika slag att sprida sig i området och 2010 fick man som första bostadsområde tillstånd att sätta upp övervakningskameror.

Mariam och Yusuf är födda och uppväxta i området, men i olika delar och det märks tydligt på deras berättelser att erfarenheter av Biskopsgården kan skilja sig åt, trots att man bara bor ett par spårvagnshållplatser ifrån varandra, en promenad på kanske 15 minuter.

Mariam bor i norra Biskopsgården, på en av de mest utsatta gatorna.

– Där pågår mycket kriminalitet, säger Mariam.

Yusuf bor och är uppväxt i Länsmansgården och han menar att det är mycket lugnare där än i Biskopsgården.

– Jag märker ofta inte av det som sker när det väl sker, utan hör om det i efterhand. Medan de där borta (pekar på Mariam) hör skottlossningarna, så gör vi inte det.

Redan tidigt pratar vi om hur de känner inför sina bostadsområden och Yusuf svarar direkt att han känner sig trygg.

Sjumilahallen - Foto: Afropé | Kiqi D Minteh
Sjumilahallen – Foto: Afropé | Kiqi D Minteh

– Jag har bott i samma lägenhet hela mitt liv och känner området utan och innan. Jag känner till alla grannar, gamla som nya och känner ingen oro. Jag har gått i skola i området hela min barndom, fram till gymnasiet. Då började jag här inne centrum.

Mariam tar vid och säger att hon inte alltid känner sig helt trygg där hon bor.

– För mig är Sjumilahallen en av mina centrala platser där jag spenderat mycket av min fritid och där har det känts ganska tryggt. Eftersom jag däremot bor i det mesta beskjutna området så har jag inte alltid känt mig trygg. Men jag har däremot alltid vetat att om något händer så finns det alltid människor i området som tar hand om en. Vi är som en stor familj och man känner alla. Nästan alla är födda och uppväxta i området.

Vi pratar lite om skolgång och de olika skolor de gått på. Mariam berättar att hon gått på Sjumilaskolan och Svartedalsskolan. På Sjumilaskolan upplevde hon trygghet, men många lärare var gamla och på väg att gå i pension. Idag är många av lärarna på
Sjumilaskolan nyutexaminerade och har inte samma erfarenhet
av området eller av elever med särskilda behov
;

– Området har ju inte ett bra rykte idag och lärare med längre erfarenhet och med specialkompetens söker sig inte dit, vilket behövs för att ge eleverna en bra grund och inte skapa utanförskap redan i tidig ålder. Många av barnen i området lever i utsatta situationer både språkmässigt, psykiskt och ekonomiskt. Det är bara nyutexaminerade lärare som kan tänka sig jobba i dessa områden då man får mer betalt i problemområdena och de är desperata efter att skapa sig erfarenhet så fort som möjligt och betala av sina lån och så. De stannar däremot inte länge, utan det är mycket vikarier i omlopp och det skapar inte trygghet hos barnen och ungdomarna. Men samtidigt förstår jag läget – varför skulle man vilja jobba i områden som skapar så mycket stress och med så stora krav på uthållighet att man är utbränd innan man hunnit jobba tio år ens.

Yusuf gick i Landamäreskolan från början och senare överfördes eleverna till Svartedalsskolan, där upplevde Yusuf tidigt problem med favorisering från lärare till vissa elever. Han kände att det blev en miljö där lärare av ett specifikt etniskt påbrå började favorisera elever med samma etnicitet som de själva och som afrosvensk, inte gynnad i sammanhanget, kände Yusuf att han drabbades hårt och fick orättvis betygsättning.

Hur har fritiden varit för er i Biskopsgården – fanns det saker att göra när ni var yngre och har det förändrats under åren?

– När jag var liten var fritidsgården Vårvinden hela min barndom. Man gick dit hela tiden och hade massor med olika aktiviteter. Basket, dans, man kunde baka och de erbjöd datateknik och liknande. Det fanns alltid något att göra och det höll oss borta från gatorna. Ett jättebra initiativ och det var jättebra saker som erbjöds, inte något oengagerat, utan saker som verkligen lockade och som man såg fram emot. Många gånger gick man dit direkt efter skolan. Men så plötsligt började det rinna ut i sanden och till slut avvecklades det helt, säger Yusuf och fortsätter berätta.

– … på fredagar var det alltid disco till exempel och några av de lite äldre barnen, de som gick i sexan och uppåt typ, brukade ibland få hjälpa till på discona. Man såg att detta gjorde att de kände sig viktiga, att få vara en del av planeringen och vara med och bestämma om hur discot skulle vara och så vidare.

Mariam berättar att hon aldrig var vid Vårvinden utan de hade istället en pytteliten lokal vid det som idag är Sjumilahallen. De hade samtidigt tillgång till den stora idrottshallen.

– Jag var väl kanske runt 14 år när jag började hänga där riktigt mycket och då hade de tjejkvällar och ordnade för oss tjejer och visst det var bra. Men det var ett stort tomrum för killarna. Alltså jag tänker att de killar som är födda på mitten av 90-talet, kanske lite yngre och även äldre, de fick inget utrymme. Vi hade tjejkvällar kanske fyra gånger i veckan och övriga kvällar när killarna väl fick vara med och kom dit så slutade det ändå alltid med att de blev utkastade.

Jag frågar varför killarna kastades ut och Mariam menar att de fritidsledare som jobbade där inte alls var några pedagoger eller hade någon kompetens att hantera de situationer som uppstod med killar som sökte uppmärksamhet;

– De pratade inte med killarna om varför de gjorde vissa saker och om en eller ett par killar gjorde något så slängde de inte bara ut just dessa killar, utan de slängde ut hela gruppen, alla killar. Detta skapade givetvis en form av agg hos killarna i området, som kände sig stämplade och diskriminerade. Detta anser jag har varit en stor del i vissa av dessa personers attityder mot myndigheter och auktoriteter eftersom de tidigt satte de här killarna i utanförskap, när de var bara 10-11 år gamla. Förstår du hur jag tänker, vad jag vill komma till? De skapade liksom sina egna förutsättningar när de satte in inkompetenta människor att jobba med redan osäkra och marginaliserade pojkar, som idag är de som sitter inne och som begått grova kriminella brott.

Jag frågar Yusuf om han märkt av detta i Länsmansgården? Men det menar han att han inte har, och både han och Mariam är överens om att det är skillnad på deras respektive hemområden när det kommer till attityder både hos de boende, lokala myndigheter och poliskåren i länet.

vit - kopia - kopia - kopia

Hur trygga känner ni er i området idag?

– För mig beror det på var i området jag är, säger Yusuf.

– … är jag till exempel borta vid Dimväders (det mest oroliga området, också det område Mariam bor i, reds anm) så känner jag mig nästan alltid otrygg. Och på nätterna känner jag mig otrygg oavsett var jag är i området. Är det mitt på dagen är jag inte orolig. Dels för att jag inte håller på med någon kriminalitet eller umgås i sådana kretsar, det gör att jag inte känner mig särskilt utsatt på dagtid. Men på kvällar och nätter, när det är mörkt liksom. Då känner jag nästan alltid oro, eftersom väldigt få människor ute. Man vet aldrig vem som är ute och rör sig och kanske får en knäpp och så finns det kanske inga vittnen då heller.

Mariam fyller i;

Foto: Afropé | Kiqi D Minteh
Foto: Afropé | Kiqi D Minteh

– Alltså eftersom oskyldiga personer skjuts så vet man inte längre känner jag. Personligen bor jag ju på den mest drabbade gatan och det gör givetvis att jag inte känner mig särskilt trygg om kvällar och nätter. Det finns inte heller någon belysning eller några trygghetsvärdar* just i mitt område. Trygghetsvärdarna rör sig mer på öppnare och större platser som Friskväderstorget till exempel.

(Hon förklarar tydligt sin oro för just området runt hennes gata och vägen mellan hemmet och spårvagnshållplatsen.)

– … vi vet liksom att något alltid kan hända, det är inget konstigt. Ta bara skjutning mot den helt oskyldiga personen vid Sjumilahallen för inte längesedan. Ingen hade förväntat sig att det skulle ske något där, just då, men det hände. Vi vet att det kan hända var som helst, när som helst nu för tiden.

Mariam och Yusuf pratar vidare om tryggheten och skillnaderna mellan dagtid och kvälls-/nattetid och hur de idag nästan ignorerar alla skjutningar. De måste ha den mentaliteten menar de. De bor där och då måste de tänka så för att kunna leva. Men man lär sig leva med det och lär sig koder och beteenden för att minska risker för att själv drabbas.

– Liksom när jag rör mig i området så är jag noga med att inte titta på folk. Man tänker alltid två gånger innan man tittar på någon. Folk kan vara höga och allt möjligt och tittar jag på den personen så kan den få för sig att jag ’vill något’. Det är liksom en allmän regel att inte stirra på folk. Bara kolla ner i marken och gå, då händer inget. Lämnar du dem i fred, då lämnar de dig i fred,

… säger Mariam. Yusuf nickar medhållande och fyller i;

– Ha ingen närkontakt och kolla bara bort liksom. Visa att du inte har några fiender på gatan.

I samband med att vi pratar om trygghetskänslor frågar jag Mariam och Yusuf om de känner sig trygga med polisens agerande och närvaro i området? Mariam svarar snabbt;

– Alltså vår områdespolis är jättebra. De flesta har jobbat i orten länge och många av dem har samma etniciteter som oss med utländskt påbrå i området, så de vet och förstår. De visar respekt och kommer inte med generaliserande förespeglingar om oss boende. Men när rikspolisen eller länspolisen kom, som ju varit närvarande nu sedan skjutningarna eskalerade, de började direkt med profilering. De hade massa förutfattade meningar om hur tjejer och killar med utländskt påbrå är och kom med en attityd som visade att de bara vill visa sin makt. Allting handlar om ett maktspel för dem, mycket mer än om att hitta de som gjort sig skyldiga till brott. De vet ju dessutom att de inte kommer hitta något eller någon, för ingen skulle någonsin snitcha (lämna upplysningar till polisen, reds anm). Det sägs att vi ska lita på polisen, men hur trygg kan man känna sig när det första de gör är att kränka och profilera en, så fort de kommer till området. Sedan finns det givetvis de som är bra med.

Yusuf fyller i;

– I Länsmansgården är det mer blandade bakgrunder på folket som bor och även när det gäller brott så har det varit väldigt varierande vilka som gör brotten. Ta till exempel överfallet på hon Elin, hon som blev våldtagen och mördad nära hållplatsen, det var en svart man. Men överfallet vid bankomaten var vita killar som gjorde. Så hos oss tänker kanske inte polisen att det ”bara är invandrare av utländsk härkomst” som gör saker. När det gäller skottlossningarna vet ju inte polisen någonting i princip. De ser ingenting, trots att de är och rör sig i området så ser de ingenting.

Jag frågar Yusuf vad han menar med att de inte ser någonting?

– Men alltså de sker ju hur många brott som helst i området. Folk säljer till exempel överallt och ändå ”ser” polisen ingenting.

För att försäkra mig om att jag inte missförstår frågar jag Yusuf om det är narkotikaförsäljning han menar, och han bekräftar att det är det han pratar om.

– Alltså hela den här grejen är ju ett samband. Någon kanske tar för mycket pengar från en försäljning och håller undan från den som är ledaren eller något. Eller så säljer någon i ett område som inte är ”deras”. Sedan blir det en maktkamp och folk ska visa att de bestämmer. Det är så otroligt onödiga saker. Jag fattar att det rör sig om mycket pengar och det där. Men att ta folks liv.

Yusuf skakar på huvudet, medan Mariam börjar prata om en känsla av att polisen inte agerar tillräckligt.

– Alltså bara detta att polisen tar såååå lång tid på sig att ens komma när ett brott skett i området säger också en hel del. De kommer inte förrän de är flera patruller och det mer eller mindre blåst över och brottslingarna är way gone. Alltså det ligger ändå något i de skämten som går om Biskop, att pizzabudet kommer före polisen när en skottlossning skett, säger hon.

Biskopsgården, Svarte Mossen - Foto: Afropé | Kiqi D Minteh
Biskopsgården, Svarte Mossen – Foto: Afropé | Kiqi D Minteh

De båda börjar diskutera detta med profilering igen och hur Yusuf utsätts för det i mycket mindre skala än Mariam, men också beroende på hur han klär sig. Just idag bär Yusuf en större dunjacka och svart keps. De menar båda två att den typen av kläder är precis sådant som drar till sig polisens uppmärksamhet och gör att risken att en stoppas blir avsevärt mycket högre.

– När jag haft den här jackan så har det hänt att polisbilar saktar ner och kör långsamt mot mig. När de sedan kommit närmare och ser vem jag är så kör de vidare. Vanligtvis bär jag inte denna stil av kläder, utan klär sig mer i kavaj och liknande, berättar Yusuf.

Dunjacka, mysbyxor och keps är alltså kläder en inte bör bära i Biskopsgården om en vill undvika polisens ögon menar både Mariam och Yusuf.

Vi talar vidare om fördomarna inom poliskåren och jag får höra om hur polisen stoppar personer utifrån utseende och klädstil oavsett om det skett något brott just i anslutning till den dagen eller platsen. De beskriver hur polisen ger sig på unga tonåringar, barn som inte ens är 15 år fyllda. Hur de söker igenom fickor, kroppsvisiterar dem och kräver att få titta på deras mobiler. Hur de väldigt målinriktat hittar på anledningar för att göra ID-kontroller eller strippa av folk sin kläder, som när de ber tjejer ta av sig klädesplagg för att de åkt bak på en moppe.

– Som ung är det svårt att veta sina rättigheter och en är till viss del rädd för polisen, vilket gör att man undviker att motsätta sig deras uppmaningar, säger Mariam.

Mariam berättar också om hur polisen svurit åt henne eller bett henne att hålla käft när hon ifrågasatt ingripanden mot vänner till henne. Hur de knuffat bort henne istället för att med ord be henne ställa sig åt sidan om de behöver utrymme. Det hon beskriver är helt enkelt en känsla av återkommande kränkningar från polisen som rör sig i området. Hon berättar om situationer där personer blivit bortkörda i polisbil och när de kommit tillbaka berättat om hur polisen stått och förhört dem ute i skogen, samtidigt som de står och slår på dem med tidningar. Mariam förklarar att det där med att polisen slår med tidningar handlar om att trycka ner ungdomarna och få dem att känna sig små, samtidigt som man inte vill orsaka blåmärken från en batong eller liknande.

Hon menar att hon har förståelse för att en del ungdomar i orten bildar gäng. Utsätts man för dessa behandlingar kontinuerligt hela sin uppväxt så är det klart man söker trygghet på annat sätt och vill ha en ‘back up’ om någon går på en. Hon förklarar;

– Jag själv till exempel känner mig inte hotad av polisen mentalt eller psykiskt, de kan inte nå mig där. Men självklart känns det jobbigt när de går på en fysiskt, knuffar undan en eller liknande. Och tar man många av dessa killar som idag lever kriminella liv så vet jag att de fått höra hela sin uppväxt att de är skit och allt de gör är skit. De har blivit markerade och stoppade av polis sedan tidiga år. Givetvis bygger detta en situation där de till slut tror på allt det negativa de fått höra eller blivit kallade. Innan de ens själva tänkt tanken att begå några brott har de blivit ‘stämplade som brottslingar’.

Yusuf säger;

– Jag tycker det är bra när polisen konfronterar personer som står och hänger vid affärer och röker på eller liknande och visar attityder som gör att andra i området känner sig otrygga. I Länsmansgården upplever jag mer att det är den typen av agerande från polisen.

Jag frågar om det är samma poliser som patrullerar Länsmansgården som de som patrullerar i norra Biskopsgården och det säger Mariam att det är och hur tydligt skillnaderna i deras dialog och agerande i dessa två områden visar på deras förutfattade meningar utifrån var du bor.

Jag går tillbaka lite i vår intervju och ber dem att berätta mer om det här med det faktum att de menar att ”ingen skulle snitcha”. Båda två säger att de inte skulle vittna eller lämna upplysningar till polisen om personer i området som säljer narkotika eller liknande, det är inte deras sak anser de. Mariam säger också att hon aldrig skulle vittna i en rättegång gällande skottlossningar, mord eller liknande. Hon betonar att hon absolut inte står bakom sådana här saker, men hon är rädd för sitt eget liv.

– Alltså om folk har mördat så är det saker de skulle göra igen och polisen skulle aldrig kunna skydda mig mot detta. De skulle aldrig lägga ut en hel styrka för att jag ska känna mig trygg. Detta med skyddad eller hemlig identitet och så vidare, det håller inte i ett så litet land som Sverige. Även om jag skulle vara Norrland så kommer den som vill hitta mig göra det. Dessutom känner jag att polisen gjort mer negativt än bra. De förtryckte mig innan jag ens hann förstå att jag kunde bli eller var förtryckt. Nu flera år senare går jag hellre till en kriminell för skydd än till myndigheterna. Varför ska jag någonsin ringa dom? Jag hinner bli uppstoppad och kastad i Göta Älv innan polisen kommer om något skulle vara på väg att hända med mig.

Yusuf ger sin syn på saken;

– Det beror på. Kanske om det är en familjemedlem som fått problem och som jag känner att det krävs polis för att hjälpa till eller om någon familjemedlem blivit utsatt för något. Då skulle jag nog lämna all information jag har. Men samtidigt är det väldigt situationsanpassat det där. Om jag vet att det är någon som är riktigt galen som är inblandad så vet jag faktiskt inte.

Jag frågar om de har bra koll på folk i området? Vilka som tillhör olika gäng eller vilka som står för olika saker i området? Båda två nickar och skrattar och säger ”ja, man vet!”.

vit - kopia - kopia - kopia - kopia

 

Hur ser ni på framtiden nu då? Åtgärder, förslag på saker som behöver göras?

– Jag tycker att det börjar bli något bättre sedan övervakningar och patrulleringar börjat. De bygger ut, bygger fler lägenheter och skapar bättre hållplatser med mer ljus och insyn utifrån. Det sägs också att det ligger kameror i lamporna vid de nya hållplatsbyggena. Men om det stämmer vet vi inte. Men jag hoppas faktiskt det. Sedan tycker jag att många vuxna idag engagerar sig i situationen och gör mycket för att förbättra”, säger Yusuf.

– Jag håller med Yusuf, säger Mariam. Det har funnits övervakning i vissa områden och det gör att folk ändå tänker till. Det verkar vara nya fritidsgårdar på gång med och utvecklingen för området går åt rätt håll helt klart, men det betyder inte att segregationen inte kommer finnas. Med bra perioder kommer också dåliga perioder. Det är jättebra att det går åt rätt håll nu, men jämför man invandringen på 90-talet och hur samhällsklyftor från detta uppstod och ser på de som var barn då och nu är i 20-30-årsåldern så är det ju de som idag lever dessa tunga kriminella liv. Och nu har vi en våg av folk som flyr hit och Sverige beter sig rasistiskt och rasismen ökar jättemycket. Vad kommer hända med dessa barn när de sedan är vuxna om 10-20 år? Kommer vi se till att det inte blir likadant igen? Eller kommer attityderna vara likadana mot dessa barn och ungdomar som det varit mot oss? Kommer de utsättas för samma förtryck och hamna i samma utanförskap som vi utsatts för.

Ja, tror ni att Sverige och specifikt då Göteborg lärt sig en läxa av det som varit?

– De har säkert lärt sig från den ekonomiska förlusten, de så kallade miljonprogrammen och så vidare. Förhoppningsvis satsar de ordentligt på skolorna och ser till att det finns ordentligt med personal och att det byggs boenden som folk faktiskt har råd med.

… säger Mariam och Yusuf håller med;

Foto: Afropé|Kiqi D Minteh
Buss ut mot Länsmansgården – Foto: Afropé|Kiqi D Minteh

– Ja gällande skolan så behövs mer utbildning och kunskap om området och om den specifika skolan för de som kommer in som vikarier. Så någon form av extra utbildningsinsats för dessa vikarier behövs. Så länge det är sådan omsättning på vikarier och det givetvis också skapar jobbtillfällen för många unga, vilket väl är bra, så behövs det satsas på extra kunskap om barn och ungdomar i utsatta områden.

Avslutningsvis undrar jag hur ni tänker om framtiden för egen del. Ser ni er själva boendes i Biskopsgården om fem till tio år och med familj och barn?

– Förhoppningsvis är jag inte kvar i Göteborg eller Sverige då, säger Yusuf och skrattar, men fortsätter sedan allvarligt och säger att han absolut kan tänka sig att bo där i framtiden.

– Jag hoppas att jag redan nästa år har flyttat till någon annan del i staden. Om det är som det är nu i Biskop i framtiden och mina framtida barn inte kan få samma typ av uppväxt som jag hade mina första år då kan jag inte bo där. Det är för många nackdelar i området. Det behövs bättre lärare, bättre lägenheter, bättre ljus och allt det där…
då kanske, en dag, avslutar Mariam.

*Uppdraget som Trygghetsvärd är på anställning av stadsdelsförvaltningen och där möter de anställda barn och ungdomar ute i området. De håller angelägna samtal med dem på deras egna arenor. De nattvandrar, men arbetar också med barnen och ungdomarna som går i skola och jobbar för att ge en trygg miljö på exempelvis raster, lektioner och i korridorer. De är också en länk mellan barn och pedagoger, övrig skolpersonal och föräldrar.

Fotnot: Mariam och Yusuf heter egentligen något annat.

En relaterad debattartikel publicerades för två dagar sedan här på Afropé.

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh