Guinea förklaras ebolafritt och även Liberia ser fram emot möjligheten

Guinea står i färd med att förklaras fritt från ebolaviruset av Världshälsoorganisationen (WHO), två år efter att epidemin började i Guinea. Den positiva nyheten förväntas firas med konserter och fyrverkerier. Även Liberia hoppas på att få delge samma goda nyhet inom kort.

Guinea

mask-467738_960_720Sjukdomen tog död på mer än 2500 personer i landet och ytterligare 9000 personer förlorade livet i Sierra Leone och Liberia.

Sierra Leone förklarades ebolafritt i november. Ett land betraktas ebolafritt när en 21-dagars inkubationstid har gått sedan det senaste kända fallet som testat negativt en andra gång.

Enligt FN har 6220 barn i Guinea förlorat en eller båda sina föräldrar i ebola. Fler än 100 vårdgivare har också förlorat sina liv i kampen mot sjukdomen.

Kampen mot ebola har varit särskilt svår och utdragen i Guinea, då många många människor misstrodde hälso- och sjukvårdssystemet. President Alpha Conde fördubblade hälsovårdsbudgeten när han vann omvalet i november.

Liberia

Efter mer än tre månader utan några nya smittade i Liberia, testades en 15-årig pojke positivt för ebola den 19 november, på en klinik i Monrovia. Hans yngre bror och far var även de smittade med sjukdomen. Utöver familjen var ytterligare 165 personer identifierade som haft kontakt med pojken eller de övriga familjemedlemmarna och de placerades då i karantän i 21 dagar.

Det var med stor glädje och förnyat hopp som karantänperioden avslutades för dem alla den 11 december. En ceremoni hölls i en lokal kyrka för att fira. Om Liberia inte får några nytillkomna fall så kommer landet att förklaras fritt från ebola den 15 januari 2016.

Ett fåtal länder har drabbats hårt av sjukdomen och även om land efter land nu förklaras ebolafritt, så får en sjukdomsspridning av den här storleken enorma följder under en lång tid framåt, i synnerhet är det barnen som är de mest utsatta och det kommer dröja en lång tid innan länderna är återuppbyggda själsligt.

Afropé skrev tidigare om när Sierra Leone förklarades ebolafritt HÄR

Källor: BBC och WHO

Fatou Touray

Ett nödrop från Burundi

Bild: privat

Burundi, detta fantastiska land med höga kullar och djupa dalar. Huvudstaden Bujumbura, som ligger precis vid Tanganyikasjön, är omringat av höga berg. I Bujumbura är det varmt eftersom det ligger i en gryta, och ofta svalkar lokalbefolkningen sig nere vid sjön. Inte genom bad, men med en öl eller läsk vid strandkanten. Jag har kallat det här landet mitt hem i nästan ett halvår. Jag har haft en vardag där, precis som jag har i Sverige idag. Jag har vaknat, ätit frukost, jobbat, pluggat franska, druckit cappuccino på caféer, umgåtts med kompisar, tränat – ja allt som en gör i sin vardag.

Situationen har förändrats det senaste halvåret. Landet är inte längre som det var 2012 när jag bodde där. Människor är rädda och vissa har valt att fly landet. Ingen går riktigt säker, för vem som helst kan råka illa ut. Sverige väljer att skicka tillbaka människor som sökt asyl i Sverige till Burundi och nyligen beslutade Afrikanska Unionen att de ska skicka dit trupper för att skydda lokalbefolkningen.

Burundi leds av president Pierre Nkurunziza, som är en gammal hutu-rebell. Han valde att ställa upp som kandidat för en tredje mandatperiod, även om grundlagen säger att en president endast kan sitta två gånger. I samband med det utbröts det protester i Burundi som har pågått i cirka ett halvår. Burundi har, precis som Rwanda, mestadels två folkgrupper: hutuer och tutsier. FN har varnat för att det kan bli ett nytt folkmord. 1994 mördades nästan en miljon tutsier i Rwanda, men även i Burundi mördades tutsier.

Jag hörde av mig till två av mina kompisar för att få deras version av vad det är som händer. Alain som är tutsier har flytt landet och bor numera i Rwanda. Pascal bor kvar i Bujumbura och vet inte vad han har för etnicitet eftersom hans föräldrar aldrig har berättat det. Båda två har valt att vara anonyma och namnen i intervjun är fingerade. Det här är deras rop på hjälp.

Alain, varför lämnade du Burundi?

Alain: – Efter att president Nkuruniziza bestämde sig för att ställa upp på en tredje mandatperiod började det bli oroligt. Det ledde till flera saker: demonstrationer, misshandel, exil, mord och så vidare. Efter en månad av protester bestämde jag mig för att lämna Burundi. Jag var en av ledarna för oppositionen, som inte ville att presidenten skulle få en mandatperiod till eftersom det strider mot lagen, och demonstrerade tillsammans med andra ungdomar. Efter den misslyckade statskuppen började regeringen jaga oppositionen. De lyckades fånga en av oss som de torterade och mördade brutalt. De letade efter mig jättemycket eftersom jag var en av ledarna, medlem i ett oppositionsparti och en annan etnisk grupp än vad presidenten har. Regeringen lät en av mina kollegor spela in ett meddelande som sändes i vår nationella radio där de bad oss att komma tillbaka till våra jobb. Den kollegan är numera död. Jag lämnade mitt hem och begav mig till ett annat område i Bujumbura där jag fick höra radiomeddelandet. Den natten blev vi attackerade, men som tur var fanns det en bakdörr på huset och jag flydde. Jag gick hela natten och på morgonen fick jag åka med en bil till Rwanda.

Bild: privat
Bild: privat

Och du Pascal, du har stannat kvar i Burundi, är du säker?

Pascal: – Med tanke på vad som händer här så är jag inte säker. Idag är jag vid liv, men imorgon skulle jag kunna vara död. Sen april har jag blivit stoppad tre gånger av polisen och i slutet på maj blev jag arresterad. De anklagade mig för att jag har varit med och demonstrerat och gjort uppror mot regeringen, men jag har aldrig deltagit i någonting sådant. Idag är jag som sagt vid liv, men vem vet vad som händer med mig imorgon. Det enda felet som jag gör är att vara ung man.

Jag läste i tidningen förra veckan om att militär och polis tog sig till de områden i Bujumbura där det bor många som är emot presidenten och dödade alla unga män, stämmer detta?

Pascal: – Det är så hemskt det som jag upplevde fredagen och lördagen den 11-12 december. Jag tycker inte att man kan kalla dem som gjorde det militär och polis, för mig är de kriminella. De dödade, halshögg och kidnappade obeväpnade unga män samt våldtog kvinnor och flickor. Jag kan inte ens beskriva vad jag såg den dagen. Mina vänner blev avrättade. Jag såg deras döda kroppar ligga på gatan – skjutna i huvudet. Jag förlorade min kusin den dagen och jag önskar att jag hade kunnat gå på hans begravning, men jag vågade inte.

… Det som är värst är att vår regering har sagt att det var rebeller som gjorde det och att 87 blev dödade, men det var mer än 200 döda kroppar och många saknas.

Hur märker du i din vardag att Burundi är oroligt?

Pascal: – När jag ska till jobbet, går jag hemifrån väldigt tidigt, av säkerhetsskäl. Jag vill undvika att bli stoppad av polisen eftersom de anklagar unga män för att göra rebelliska saker under nätterna. Jag har gett mig själv utegångsförbud efter klockan 18 på kvällen så då måste jag vara hemma. Jag vågar inte gå samma väg två gånger på en dag eftersom unga män blir stoppade, dödade och bortförda hela tiden.
Finansiellt så har min arbetsgivare gjort sig av med hälften av sina anställda och vi som har fått stanna har fått gå ner i lön med 30 procent eftersom det just nu inte finns någonting att göra på jobbet. Både min storebror och storasyster är arbetslösa och jag, med min lilla lön, får försöka försörja alla.
Det är svårt att röra sig i hela staden eftersom det finns polis var 200:e meter som frågar, ”Var har du varit? Vart ska du?”. Alla dessa stopp och frågor bara för att jag är en ung man.

FN varnar för ett nytt folkmord. Vad tror du om det?

Pascal: – Jag lyssnade på ett tal som en i CNDD-FDD (det regerande partiet, reds anm) hade om orderjobb. Jag hade en diskussion med en som jobbar på ungdomsdepartementet (fri tolkning av ministrère de jeunesse, reds anm) och jag kände direkt att han pratade negativt om tutsis. Efter attacken fredagen den 11 december var några kvinnor våldtagna av militär och polis och efteråt läste jag på en hemsida där polis och militär hade skrivit ”om det inte var för den tredje mandatperioden hade vi inte kunnat knulla tutsikvinnor”. Även inom det regerande partiet CNDD-FDD är tutsis som jobbar där rädda. I sina tal och i publikationer från CNDD-FDD fortsätter de prata om vad som hände 1966, 1972 och 1993 – allt för att rättfärdiga det som de säger tillsammans med andra hutuer. Jag vill inte vara den som talar illa om mitt land, men det är någonting dåligt som håller på att hända och vi måste stoppa det innan deras plan att döda alla tutsier blir verklighet. Det är nu eller aldrig.

Och för dig Alain, hur är det att leva i ett flyktingläger?

Alain: – Först var jag i ett transitläger innan jag kom till Mahama-lägret. Där fick vi tält. Det är ett vardagsrum och små rum där barn, unga, män och kvinnor bor ihop. Maten i lägret är otillräcklig, både i kvalité och kvantitet. En person får 8 kg majsmjöl, 5 kg bönor, 1 liter olja och ved som ska räcka en månad. Maten är varken nyttig eller tillräcklig. Det finns många frivilliga organisationer på plats i lägret och det är till exempel UNHCR som ger oss mat, tält och utbildning. Livet i ett flyktingläger är inte lätt eftersom vi inte har någon mat att välja på eller någon frihet. Utöver det lever vi i rädsla eftersom vi inte vet vilka de andra som befinner sig i lägret är. Vad är deras politiska situation och kan någon vara där för att döda tutsier?

fotnot: Afropé vill förtydliga att de åsikter som lyfts i intervjun är de intervjuades personliga åsikter.

Wictoria Trei
Wictoria Trei

 

 

 

 

Afropés adventskalender – Lucka nummer 24

Idag är det den 24 december och Afropé öppnar sin sista lucka i lucköppningen!

Firande i Banjul, juldagen 2014
Firande av traditionen ”hunting” i Banjul, juldagen 2014

Hur vi firar julen i olika länder skiljer sig förstås enormt. Den är sig inte ens lik i ett och samma land. Även här i Sverige skiljer sig firandet enormt. Den vanligaste bilden vi har är den med för många av oss, ett traditionellt julbord med sill, skinka och ägghalvor och tittar på Kalle Anka klockan 15 och delar ut julklappar vid julgranen. Det är jättebra att människor som tycker om den typ av traditioner också firar på det sätt de vill, men jag vet också att många tröttnat på den traditionen och att många aldrig haft den som tradition och då skapat sig egna traditioner.

Många har en föreställning om att människor som inte är kristna inte firar julen, vilket ju är en lika märklig föreställning som om någon tror att alla som firar julen gör det av religiösa skäl, sen må man ha sina åsikter eller inte, om man ”borde” göra det. Det finns de som gör det av religiösa skäl, förstås och de ska självklart fira julen så som de önskar, men jag vet att många som står utanför religionen väljer att fira julen, fast kanske med egna traditioner.

lucka 24Jag vet att det finns många som firar julen med kyrkan som mittpunkt, men också de som firar jul med kalkon som huvudrätt, eller med persisk mat, eller som firar julen som en musikalisk höjdpunkt. Jag vet också ungkarlsgäng som firar julen på den stadens enda julaftonsöppna krog. Med berusning och delande av gamla minnen och ibland skapar de också nya minnen.

Jag vet också många som har växt upp med ett julfirande som är ”traditionellt”, men som valt att frångå dessa traditioner när de skapar en ny familj själva. De som väljer bort julklappar eller julgran, eller Kalle Anka, eller kanske alltihop. Sen är det förstås många som väljer bort hela julen och åker till platser där de slipper bli påminda om de traditioner de vuxit upp med och varit vana vid. Även i de länder de reser till brukar det finnas julfirande, då det pågår runt om i hela världen, på ett eller annat sätt, men det är lättare att resa ifrån den stress man upplever för att se helt nya sätt att fira julen för många.

Oavsett om, hur och var du väljer att fira julen och av vilka skäl det än må vara, så önskar jag och hela Afropés redaktion just dig en riktigt GOD JUL och att du får fira den på precis det sätt du själv önskar, oavsett om det är med att jobba, ligga på soffan, sitta vid ett traditionellt julbord, ligga under palmerna i ett varmare land, eller med att dansa på borden med grannen!

Fatou Touray

 

Afropés adventskalender – Lucka nummer 23

Idag är det den 23 december och Afropé öppnar sin tjugotredje lucka i lucköppningen!

lucka 23I den här lucköppningen vill vi presentera webbtidningen Afropé och vad vi vill lyfta lite mer tydligt. Vi vill bidra med informativa och även nyhetsbaserade artiklar. Det är viktigt att lyfta frågor om både de länder i Afrika som vi kan hämta information om, samt lyfta det positiva i de olika länderna. Detta handlar mycket om oss skribenter. Vi söker ständigt nya skribenter, särskilt skribenter som har kunskap och kopplingar till länder på den afrikanska kontinenten som inte representeras på tidningen. Vi vill också samla ihop afrosvenska frågor som är aktuella i samhällsdebatten. Här önskar vi att afrosvenskar i första hand ska kunna göra sina röster hörda och styra debatten. Gästartiklar och debattartiklar som skickas in av afrosvenskar har hittills alltid publicerats och vi önskar att tidningen ses som en kanal att göra afrosvenska röster hörda. Självklart är vi noga med kvalitet och aktualitet på de artiklar som kommer in, men som sagt, vår ambition är att afrosvenskar ska ha stort inflytande och kunna styra debatten.

Vi tar gärna emot debattartiklar, pressmeddelanden från afrosvenska organisationer, nyhetsartiklar och i princip allt som kan räknas inom vårt område. De huvudteman vi har på tidningen är nyheter från alla länder på den afrikanska kontinenten, i synnerhet de positiva, men också den afrosvenska gemenskapen, samt antirasism.

Vi alla på redaktionen arbetar helt ideellt. Ingen av oss får betalt och vi gör alltså detta arbete helt på vår fritid. Vi tar gärna emot kritik, både positiv och negativ, då vi vill fortsätta utveckla tidningen och oss själva och vår kunskap (och brist på den) också.

Om du vill veta mer om tidningen, bakgrunden och våra målsättningar så kan du läsa det HÄR! Om du vill veta mer om oss skribenter och redaktörer så kan du läsa om oss HÄR!

Lucköppningen kommer att avslutas i morgon, julafton och då kommer vi öppna årets sista lucka.

Fatou Touray

Afropés adventskalender – Lucka nummer 22

Idag är det den 22 december och Afropé öppnar sin tjugoandra lucka i lucköppningen!

lucka 22I den här luckan vill jag öppna en artikel som du som följt Afropé länge, säkert redan har läst. Den är nämligen en av våra mest lästa artiklar. Däremot tycker jag det finns många anledningar till att lyfta den igen. Det är artikeln som handlar om m-ordet. Vår andra chefredaktör Kiqi skrev en faktafylld, känsloladdad och mycket intressant krönika om ämnet och den har med all rätt fått en enormt uppmärksamhet både på tidningen och utanför.

Få artiklar gör mig så glad när jag ser den spridas i mitt flöde i sociala medier, som just detta. För jag vet att den ger många kunskap om ett ämne, ett ord, som inte fått mycket uppmärksamhet i Sverige och som vi var många som länge var okunniga om. Såna här artiklar gör mig så glad och stolt att få arbeta med den här tidningen. Jag vet nämligen att de gör skillnad.

Om du är en av få som missat den så kan du läsa den här, men vad du gör, LÄS DEN:

Jag vill inte definieras utifrån hur mycket svart eller vitt blod jag bär på

Lucköppningen kommer att fortsätta och vi räknar ned till julen tillsammans.

Fatou Touray

En biljett till Rio tack! – Gambia blickar mot Paralympics 2016

Drömmen om en olympisk medalj har varit långt borta för många rullstolsburna i Gambia. På en basketplan i Westfield Park, Serrakunda har dock tiderna förändrats. Här möts de tre gånger i veckan, Gambias Paralympic lag. Ensam kvinnan i laget är Isatou Nyang, 31.

Nyang stod första decemberhelgen i år som segrare av 200 meter för rullstolsburna kvinnor (kategorin T54) vid Paralympicstävlingen i grannlandet Guinea-Bissau. Hon var 2012 en av Gambias representanter vid landets premiärdeltagande i Paralympics vilken ägde rum i London. Tyvärr följde inga medaljer med hem i bagaget men drömmen om en atletisk karriär var långt ifrån över.

IsatoNyang_Gambia_9218_view
Isatou Nyang Foto: Viktor Wrange

Nyang fick 2012 utmärkelsen African Womens Sport Reporters Jurypris vid African Female Athlete of The Year Awards. Karriären fortsatte, 2014 tog hon en andraplats vid Gambias första maraton. Med glädjefyllda ögon berättar hon att detta var något hennes två söner stolt skröt om i skolan efteråt. Efter de senaste framgångarna i Guinea-Bissau riktas nu blickarna mot Rio nästa år.

”Jag drömmer om att delta på den internationella arenan, massor med guldmedaljer och att jag kan hjälpa mitt land.”

Nyang hoppas att hennes framgångar ska bidra till en förändrad samhällsattityd mot funktionsnedsatta i Gambia. Hon önskar även att fler kvinnor engagerar sig i idrotten.

Sulayman Colley, ordförande för Gambias Nationella Paralympic Kommitté beskriver i ett blogginlägg hur atleter som Nyang kan påverka livet för andra funktionsnedsatta i Gambia. Människor måste ha möjlighet att delta och se sport som en viktig del av sina liv. Inte enbart för nöjes skull utan som rehabilitering, arbetstillfällen och motivation. Colley menar vidare att så länge det finns liv kommer det att finnas funktionsnedsättningar. Samhället behöver anpassa sig och ta hänsyn då det kan hända vem som helst. ”Whether we like it or not, disability is everyone’s business.”, ”Vare sig vi gillar det eller inte så är funktionsnedsättning allas ansvar”

Idrott för funktionsnedsatta introducerades i Gambia 1983 av den svenska stiftelsen Emmaus. Under denna tid stod rullstolsbasket i centrum som ett sätt att förena människor. Under åren följde turneringar och enligt Colley är basket fortfarande den mest uppskattade sporten. 1998 tvingades dock Emmausstiftelsen avsluta sitt arbeta vilket sedan fortsattes av andra engagerade. Det ekonomiska är enligt Colley ofta en stor faktor och bristande finanser har under åren försvårat arbetet och deltagandet vid olika tävlingar.

Nyang betonar också den ekonomiska faktorn och att detta är det största hindret i drömmen om den Brasilianska huvudstaden. Då organisationen förlitar sig på bidrag från utomstående finns risken att pengarna inte kommer räcka. Förberedelserna är dock i full gång, hon tränar hårt för att vara redo.

Är ni intresserade av sponsra eller veta mer om laget besök Paralympic Gambia.

 

Nadina Rosengren
Nadina Rosengren

Afropés adventskalender – Lucka nummer 21

Idag är det den 21 december och Afropé öppnar sin tjugoförsta lucka i lucköppningen!

lucka 21Under det år som har gått så har det varit mycket diskussioner om färgen ”hudfärgat” här i Sverige. Självklart är vi många som har en beige ton i hudfärgen, men antalet afrosvenskar i Sverige med mörkare hudtoner är otroligt många och att benämna färgen ”beige” som ”hudfärgat” är självklart exkluderande för enormt många människor.

I debatterna som passerat har många med den ljusa hudtonen menat att debatten är att göra en höna av en fjäder och att det skulle vara oviktigt. Det är dock oviktigt för de som inte själva eller närstående drabbas av exkluderingen. Det är inte lika oviktigt för alla som kan se att det är en del av många exkluderingar av personer med mörkare hudfärg.

Jag kan tycka att vi är väldigt långsamma i Sverige med att inkludera alla och i synnerhet afrosvenskar. Därför vill jag lyfta upp och hylla det som borde vara självklart, men inte är det. Jag vill lyfta upp och hylla det positiva som kommit ut av debatterna.

För precis ett år sedan, det vill säga strax innan debatten tog fart på allvar, skrev vår skribent Mam-Yandeh en artikel där hon även intervjuade grundaren och ägaren av märket Nubian Skin, Ade Hassan. Hennes artikel med intervju kan du finna HÄR!

Vår andra chefredaktör, Kiqi (jo, vi är två) röt till ordentligt i debatten och försökte med en blandning av tålamod och frustration förklara var ”hudfärgat” innebär för den som har mörkare hudton och ifrågasatte hur det kan vara så svårt att förstå vad vithetsnormer handlar om? Du kan läsa hennes mycket väl lästa och väl delade artikel här: Förstår ni inte att plåsterfrågan är en del i ett mycket större problem?

Kiqi skrev också en artikel där hon tipsar om var du som har mörkare hud kan köpa strumpbyxor i din hudton. Den kan du läsa HÄR!

Vår skribent Veronica berättade om hur mycket det betyder för henne att afrosvenskar lyfts fram, eller rättare sagt tar sig plats i samhället, för henne och där kan vi även få en liten titt på hur hudfärgade plåster för mörkare hy tog sig in på den svenska marknaden. Afrosvenskar tar plats och jag känner mig otroligt tacksam!

Jämlikhet är inte bara ett ord. Jämlikhet handlar om att alla människor bereds plats i vårt samhälle och inte bara majoriteten. Det kan inte ske på bara vissa plan, utan vi måste arbeta gemensamt för att alla våra medmänniskor ska känna sig inkluderade och vara en del av vårt samhälle, även när det krävs lite mer av oss. Vi människor är inte varsin ensamliggande ö som flyter omkring i vattnet. Vi kommer inte framåt utan att vi lyfter upp varandra när det behövs. Vi har en lång väg att gå, men det går framåt, tack och lov. Jag hoppas det kommande året öppnar fler vägar för fler människor och att du och jag är beredda att uppoffra något vi tagit som självklart för att ge andra plats. Inkludering låter vackert, men det kostar att komma dit och det är på tiden att majoritetssamhället uppoffrar sina privilegier för att låta de som inte har samma privilegier ska kunna ta plats. Det borde vara lika självklart som att vi reser oss upp på bussen för att lämna plats för äldre, funktionsnedsatta eller gravida.

 

Lucköppningen kommer att fortsätta och vi räknar ned till julen tillsammans.

Fatou Touray