Knäpp tysta hissar, bussar med passagerare som sitter en och en på varje rad, inga hej från okända människor på gatan. Detta är vardagen som spelas i mitt huvud när jag tänker på Sverige. Jag brukade klaga på Sverige och svenskhet. ”Det är så tråkigt i Sverige, det är så svårt att träffa nya människor, alla är så instängda.” Det var inte förrän jag flyttade utomlands som jag insåg att jag själv ibland är så jävla svensk det bara går att vara. Men bara utomlands.

År 2012 flyttade jag till Los Angeles. Jag hann inte ens ställa ner min väska på den amerikanska asfalten innan jag började upptäcka skillnader mellan svenskar och amerikaner. Redan på flygplatsen slog det mig hur trevliga och professionella svenskar är på deras arbetsplatser. Amerikaner utnyttjar gärna deras maktposition. Har nog aldrig känt mig så kriminell som på den amerikanska flygplatsen. Deras rutinfrågor tillsammans med tonen de använder när de ställer sina frågor får en att tvivla på sitt svar. “No sir, I am not a terrorist, a prostitute or a criminal.” Eller?

Jag kände irritationen växa inombords när jag åkte buss i Los Angeles. I Sverige är mina hörlurar ett tecken på att jag är trött, in my zone, eller helt enkelt inte intresserad av att prata med någon. I Los Angeles betyder de ingenting. Amerikaner är väldigt pratglada. Så fort de hör att man pratar ett annat språk, avbryter de konversationen för att fråga vart man kommer ifrån. När jag då svarar Sverige säger de alltid: “Oh my god that is so cool, but ehm I didn’t know there were black Swedish people.” Denna utjatade ignoranta kommentaren hör jag minst en gång i veckan. När jag inte orkar diskutera eller läxa upp dessa människor om världen utanför Amerika ger jag de bara mitt inövade svar. Det börjar med ett tillgjort skratt i följd av: “Sweden is just like America we have people from all over the world.”

Jag känner mig ofta otrevlig när jag ibland inte blir lika exalterad av att prata med främmande människor som amerikaner är. Här kommer de fram till vem som helst och ger komplimanger till folk på gatan. På det viset känner jag mig väldigt svensk, fastän jag ändå anammat den amerikanska kulturen. I Sverige kan man åka buss med sitt livs största kärlek varje dag i ett år men ändå inte har mod nog att gå fram och prata. För att det inte är normen och för att man väntar på att en gemensam vän ska introducera en så att man får en fot in.

Även ifall de har en helt annan historia än Sverige så chockar det mig ändå varje gång jag nyfiket frågar vart någon kommer ifrån och alla svarar Amerika. Jag är så van med känslan i Sverige då det är uppdelat i vi och de. I Amerika vill alla vara amerikaner och oftast “får” de det. I Sverige får jag aldrig vara svensk. Det är alltid någon som frågar vart jag kommer ifrån, fastän mitt enda riktiga hem som jag känner är Sverige. Så som vi i Sverige gärna delar upp i “riktiga” svenskar och ”invandrar-svenskar” delar amerikaner mer in varandra efter hudfärg. Men alla som är födda i Amerika anses vara amerikaner och de frågar inte varandra vart man kommer ifrån.

Rasismen är i USA precis som jag trodde mer utbredd och mer in your face. Folk står för deras rasistiska åsikter mer än i Sverige där rasismen gömmer sig i vardagen bakom ursäkter och mycket ”jag visste inte att du skulle ta åt dig” statements. Däremot har många öppet börjat visa deras rasistiska kommentarer bakom deras riktiga användarnamn på Facebook och andra sociala medier. Kanske är svenskar på väg att bli lika öppna med deras rasism som amerikanerna. Hursomhelst måste rasismen fortsätta bekämpas och svenskar måste få kalla sig svenskar även ifall man inte är blond och har blåa ögon.

På tal om det här med att vara svensk och vad svenskhet innebär finns programmet Absolut svensk på SVT med komikern Soran Ismail. Detta program tar upp vardagsrasismen som finns i Sverige. Hittills har jag bara hunnit se första avsnittet där vi bland annat möter en självutnämnd rasist. I ett socialt experiment får vi se att hudfärg gör skillnad när du försöker sno en cykel.

Medan jag kollade på första delen i serien kom dessvärre minnena från hur det kan vara i Sverige tillbaka. Det slutade med att jag kom på att jag säkerligen inte kommer känna mig lika svensk som jag gör här i USA när jag återvänder hem till Sverige igen. Med det sagt kan jag bara vänta tills jag landar hemma i Sverige för att se hur svensk jag faktiskt kommer känna mig. Det återstår att se.

Fotnot: Afropé har skrivit om serien Absolut Svensk HÄR, HÄR och HÄR! Serien kan du se på SVT Play HÄR!