Afropés adventskalender – Lucka nummer 15

Idag är det den 15 december och Afropé öppnar sin femtonde lucka i lucköppningen!

lucka 15Alla som någonsin spenderat en jul utomlands eller borta från familj vet att det medför en speciell känsla. Ännu mer speciellt blir det om man spenderar julen i ett land eller i en miljö där julen inte firas traditionsenligt. Min första jul hemifrån, det vill säga utan bland annat föräldrar, syskon, Kalle Anka, julmat och tomte var för 6 år sedan och var en något annorlunda upplevelse, kanske inte direkt sämre men väldigt annorlunda. Att spendera julafton liggandes på stranden i 30 gradig värme där det enda juliga inslaget är den julpyntade palmen som dagen till ära fått lite glitter och kulor hängda på bladen ger ingen riktig julkänsla. Inte heller att äta pizza, som visserligen är gott, till julmiddag ger någon vidare julfeeling. Gambia bör därför kanske inte vara ens förstahandsval om man letar efter traditionsenligt julfirande.

Men trots detta så har det blivit ett par jular till i just Gambia, och stranden har alltid levererat, man behöver heller inte oroa sig för om man ska få en vit jul eller inte, chansen är obefintlig. Julmaten som man förberett i en halv evighet och sen nästan lessnat på innan den börjat ätas existerar inte heller, och en pizza kanske därför inte är så tokigt egentligen.

En garanterat snöfri jul. Foto: Anna Wedin, Afropé
En garanterat snöfri jul. Foto: Anna Wedin, Afropé

Den största fördelen med en jul utan de vanliga traditionerna är dock att man uppskattar alla former av jul så mycket mer. Efter en jul i Gambia är den första mer traditionsenliga julen igen mycket mer av en upplevelse och till och med Kalle & Co känns nytt och roligt igen. Detsamma gäller för en jul i Gambia eller var man nu väljer att resa, sol och bad, en paraplydrink och pizza till julmiddag är annorlunda men fungerar egentligen minst lika bra, julen blir inte bättre än vad man gör den till och lite omväxling är inte helt fel!

Lucköppningen kommer att fortsätta och vi räknar ned till julen tillsammans.

Anna Wedin
Anna Wedin

"Jag ser ut som en flicka, men känner mig som en pojke"

Hur skulle pappa och mamma reagera om något av mina syskon blev förälskad i en individ av samma kön? Om lillebror var övertygad om att han föddes i fel kropp? Eller om syrran vägrar leva som det förväntas, för att hon istället vill leva med en annan kvinna – eller inte leva med någon för den delen. Det smärtar mig att redan nu veta de svar och reaktioner som skulle uppstå i omgivningen. Tyvärr är det den typen av reaktioner som gör att Homo-, Bi-, Trans och Queerpersoner i många delar av världen måste leva i isolering, på grund av rädsla för sina liv.

Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray
Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

Visserligen lever mina föräldrar och syskon i en annan typ av verklighet, men de här frågorna sträcker sig över geografiska och kulturella gränser, och därför vill jag inte fastna alltför mycket i det. Det var inte heller så längesedan det var ett stort problem i Sverige.

Tidigt i mitt afrikansvenska liv märkte jag nya dimensioner kring könsidentitet och sexuell orientering. Jag började se att kärlek inte alltid är Adam möter Eva, äktenskap och barn. Från hemlandet har jag med mig att människor av lika kön kan vara vänner, men inte mer. Individer av samma kön kan hålla hand och vara bästa vänner, men jag är född tjej och förväntas leva med en man.

Amnesty under Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray
Amnesty International under Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

Tills idag finns det fortfarande inget mellanting (iallafall inte öppet), och ibland skrattar jag över världen jag lever i. Att jag hamnat i en av världens mest HBTQ-vänliga städer, med vetskap om hur det är i andra delar av världen.

Jag googlade runt kring detta ämne och ett av de argument till de hårda restriktioner som finns i andra länder är brist på social och ekonomisk utveckling. För ekonomiskt välstånd ska tydligen påskynda modernisering och skapa liberala värderingar (?). Tyvärr tror jag inte att den förklaringen håller då det finns ekonomisk rika länder som enligt lag förbjuder homosexualitet. Ytterligare argument som jag hittade är att många länder, särskilt på den afrikanska kontinenten, är starkt kopplade till religion. Jag vet inte riktigt
hur långt de två argumenten håller, men frågan som dyker upp är;

Babsan och Tobias Karlsson (Let's Dance) under Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray
Babsan och Tobias Karlsson (Let’s Dance) under Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

”- Vad garanterar att ett rikt land i sekularism är ett modernt land? Och vad menar vi med modernt?”

Idag är jag en aktiv samhällsmedborgare, och har vänner och bekanta som gärna dejtar över könsgränserna. Jag blir otroligt glad för den frihet det betyder för de människorna. Att kunna identifiera sig som bisexuella för sig själva och andra. Visst är det vackert att man kan attraheras och älska olika människor?! Det är just därför jag föreställer mig hur detta hade tagits emot av familjen.

På tunnelbanan ser jag en äldre person i kvinnokläder (det som enligt samhällsnormen kallas kvinnokläder ), peruk och smink. Några blickar från nya passagerare, men inte mer. På gatan står ett lesbiskt par och kysser varandra. Folk går förbi, men ingen reagerar. På TV visas dokumentärer om ”Transgender children”, om tio-, åtta- och till och med treåringar som säger sig leva i fel kropp. Är detta ett nytt fenomen eller har det alltid varit så, men att samhället nu är mer accepterande? Oavsett vilket är det toppen att media börjat rapportera i större utsträckning. Observera att jag är fullt medveten om att det är en generalisering, men ibland behövs det för att få bättre grepp. Även i Sverige finns det fortfarande motsättning kring transmänniskor, men det blir nog lättare med coola förebilder såsom Conchita Wurst, Laverne Cox och nu senast Caitlyn Jenner. Eller, ja senaste inom mainstream media. Jag tror att det är lättare att prata om både transgender och HBTQ i samhället när vi alla följt förvandlingen från Bruce till Caitlyn Jenner.

Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray
Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

Sen några år tillbaka används pronomenet ‘hen’ och jag känner mig alltid dum efter att ha frågat om den söta bebisen är en pojke eller flicka. Vem vet? Föräldern kanske inte vill svara på den frågan. Jag mins en kväll när Yohio var på TV. Jag hade inte hängt med på sistone och undrade om det var en pojke eller flicka. Min yngre kusin svarar ”det är en hen” och vi skrattade. Inte för att det var roligt, utan för att det så tydligt visade att det faktiskt inte är självklart hur folk definierar sig. Jag antar att det är just det som varit svårigheten med han och hon… och varför är det så viktigt för mig att köna andra människor?

Såhär tänker jag; Alla människor ska få leva precis som de vill, så länge de mår bra och är lyckliga. Enligt många är det ett ”svenskt” sätt att tänka. Well, det kan diskuteras om tron på mänskliga rättigheter är ett svenskt sätt att tänka eller inte. I slutändan handlar det om att ge andra människor respekt, kärlek och tolerans. Det är härligt att vi alla är olika!

Jag kan inte föreställa mig hur det känns att vara HBTQ-ungdom. Jag kan därför inte uttala mig om situationen, men att leva i Stockholm och uppleva Pride-veckan väcker många frågor. Jag kommer heller inte kunna förstå hur det är att leva i HBTQ-communityn i Stockholm och resterande Sverige, men det gör mig rädd att tänka på hur det ser ut på andra platser. Speciellt när det kan vara något av mina syskon.

 

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane