"Biskopsgården är som en galen action-TV-serie"

Jag pratar med folk som bor i homogena områden, där hög socioekonomisk status, vithet och den så kallade ‘svenska kärnfamiljen’ är i klar majoritet, och de förvånas fortfarande när de hör om vandalisering, brända bilar och skottlossningar som något andra börjar rycka på axlarna åt. För dessa privilegierade personer är nyhetsrapporteringen om gängkrig, narkotikahandel och hemtillverkning av sprängmedel som något taget ur en film eller närmast troligt från någon segregerad förort i USA. Någon säger ”Alltså det låter som Baltimore eller Detroit, eller nå’t… som den där serien The Wire typ!”, en annan fyller i ”Ja om jag har tråkigt en dag så är det bara att ringa min polare som bor nära ’de där områdena’ så får jag alltid lite drama serverat. Hon lever som mitt i en galen action-TV-serie liksom”.

Folk chockeras av att Sverige kan se ut som det gör i några av de mest utsatta stadsdelarna i Göteborg. Ungdomar klandras och beskylls, deras föräldrar ifrågasätts och en del menar att detta är konsekvensen av all invandring till Sverige. Jag svarar att det inte är invandringen, det är integrationen som inte skötts, det är förväntningarna och de absurda kraven på assimilering från olika håll, och framförallt är det diskrimineringen, normbilden och rädslan för det okända som orsakat detta.

Jag frågar dessa personer om de någonsin själva lärt känna någon av de ungdomar som bor i dessa områden? Lärt känna på riktigt menar jag då. Har de suttit ner och med respekt talat med föräldrar i dessa segregerade områden, och har de någonsin frågat lärare eller ungdomsledare i dessa stadsdelar vad de har att säga om det som pågår?

Svaret är i princip alltid detsamma, – Nä.

Föreningar som vänder sig till ungdomar, lärare, fritidspedagoger och andra i Biskopsgården har i många år skrikit sig hesa på hjälp. Myndigheter av olika slag larmade om en alarmerande situation redan på 90-talet och politikerna lovade att hjälp skulle komma och hårdhandskarna skulle på… men hårdhandskarna och pengarna uteblev. De barn som på 90-talet växte upp i segregering och exkluderades från samhället – utan behöriga lärare i skolorna, utan hjälp att inkluderas i samhället, satta i utanförskap och diskriminering – som inte fick samma chanser som deras jämnåriga i majoritetsvita samhällen med högre socioekonomisk medelstandard… de här barnen är nu vuxna. De är idag arga barn som blivit arga vuxna, exkluderade barn som blivit till exkluderade vuxna, diskriminerade barn som blivit till diskriminerade vuxna. Vuxna frustrerade människor som aldrig såg hopp, aldrig fick konstruktiv hjälp eller inspiration att ens försöka.

Om vi ignorerar, exkluderar och bygger ett samhälle som visar på tydlig segregering. Om vi inte får in kompetens i lärarkåren i dessa områden, inte tar till vara erfarenhet och kunskap hos personer som vet precis hur det är att leva där på andra sidan, men idag lyckats vända det till positivitet. Om vi inte jobbar hårdare för att inkludera alla i samhället och på allvar ser till att förändra normbilden i vårt samhälle eller ställer högre krav på Arbetsförmedling, arbetsgivare, utbildningsinstitut, rättssystem och socialförvaltning, för att nämna några. Hur kan vi då förvänta oss något annat än förakt och apati från en del av de personer som växer upp under dessa omständigheter.

Norra Biskopsgården Foto: Afropé | Kiqi D Minteh
Norra Biskopsgården – Foto: Afropé | Kiqi D Minteh

Det har länge blundats för att det samhälle vi just nu lever i till stor del har skapats av politiker som suttit på sina händer. Barn och ungdomar i Biskopsgården och andra hårt utsatta stadsdelar har inte tilldelats de resurser eller den hjälp som behövs i ett område där kompetent personal inom barnomsorg, vård och skola är extra viktigt. Samtidigt har vi som samhälle idag en attityd mot dessa barn, ungdomar och unga vuxna, som inte går hand i hand med de möjligheter de serverats – eller snarare inte serverats – det gäller allt från typer av krav och förväntningar till att inte se möjligheter och att inte ge eller ta emot deras respekt.

Det är inte alla som klarar av att själva ta ansvar och kämpa i en värld som inte hjälper utan snarare bekämpar dem. För detta tycker jag inte att klander eller avfärdande bör vara enda svaret.

”You reap what you sow // Vad du sår skall du också skörda”
Galaterbrevet 6:7

Göteborg behöver så väldigt annorlunda.


På lördag, 19 december, publicerar Afropé en artikel om två unga vuxna som ofrivilligt tvingas leva i den vardag konsekvenserna av en stadsdel i glömska orsakat. Afropé har träffat en afrosvensk kille och en afrosvensk tjej, som båda är uppväxta i Biskopsgården.

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

One thought on “"Biskopsgården är som en galen action-TV-serie"”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s