Afropés adventskalender – Lucka nummer 18

Idag är det den 18 december och Afropé öppnar sin artonde lucka i lucköppningen!

lucka 18Julen knackar på och i dagens lucka tänkte vi bjuda på två juliga muffinsvarianter – saffran/apelsin och hallon/choklad.
Perfekt till fikabordet på julafton, eller varför inte till helgens adventsfika?
Vi använder samma grundrecept till båda sorterna, så du kan enkelt räkna om
och dela upp mängden av smaksättning i hälften och köra en plåt med båda smakerna.

Till en grundsats behöver du:
(ca 8 stora eller 12 små muffins)

100 gram smör
2 ägg
1 ½ dl strösocker
1 ½ tsk vaniljsocker
2 dl mjölk (gärna rumstempererad)
4 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
en liten nypa salt

2015-12-14 12.41.121) Till smaksättning saffran/apelsin behöver du:

1 msk saffransarom el 1 paket saffran (0,5 gram)
1 ½ dl kokosflingor
Rivet skal från 1 apelsin

*Tänk på att om du väljer saffran i pulverform så bör den vispas ut i matfettet för bäst smak
** Saffransarom på flaska finns i flera matbutiker. Ett välkänt märke är Dr Oetker. Flaskorna brukar finnas vid bakavdelningen, bland strössel, hushållsfärg och kristyr.

2) Till smaksättning hallon/choklad behöver du:

2 dl hallon (går bra att använda frysta hallon)
50 gram hackad/krossad mörk choklad
1 tsk kardemumma


Så här gör du:

  1. Fullskärmsinfångning 2015-12-14 135041.bmpSätt ugnen på 200 grader för stora muffins och 225 för små muffins.
  2. Smält smöret. 1)*blanda ev. i saffranspulver.
  3. Vispa ägg, strösocker och vaniljsocker poröst.
  4. Rör ner det smälta smöret och mjölken.
  5. Blanda vetemjöl, bakpulver och salt. 2) samt kardemumma.
  6. Vispa samman mjölmix och äggblandning till en fin smet.
  7. 1) Vispa ner kokosflingor, rivet apelsinskal och ev. saffransarom*
    2) Vispa ner hackad choklad.
  8. Placera ut muffinsformar på en plåt eller använd en muffinsplåt.
  9. Fyll formarna till 2/3 med smet.
    2) Fördela och tryck ner hallon i formarna med smet.
  10. Grädda i ugnen i 12 – 15 minuter för små muffins och 18 – 20 minuter för stora muffins.

Lucköppningen kommer att fortsätta och vi räknar ned till julen tillsammans.

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

”Shokran ya bint bledi”

”Är det de som är de där européerna?” Frågade en tjej min kusin när hon fick syn på mig och mina syskon komma gåendes i kvarteret. Jag var i 10 års åldern, det var sommar och vi var i Algeriet, flickan var kanske några år äldre än mig. Jag kunde inte riktigt förstå varför hon sa så. Min kusin svarade tillbaka ”håll käften och lek istället”. Det minnet ligger kvar då flickan redan som ung definierade mig som europé. Efter att den flickan hade kallat mig för européen och definierat mig utifrån hennes egna bild visste jag att jag i hennes ögon var en främling. Detta förminskar mig som människa då andra tar sig friheten att säga till mig vem jag är, när jag har bättre koll på det själv.

Utsikt från
Utsikt mot bergen Mlaoua – Foto: Nadia Chache

Jag har en del liknande berättelser i bagaget men även om hur folk blir förvånade när jag säger att jag är från Sverige, att de ger mig fundersamma blickar och ibland inte vet vad de ska säga. Det roligaste av allt i en sådan konversation är att när de väl fått fram orden och frågar var jag har mina rötter och jag svarar Algeriet men att jag är född här. Svaret jag får tillbaka brukar vara ”jo, jo det fattar jag men jag tänkte på ditt namn”. Jag blir alltså en främling i mitt egna land. Ett annat exempel är när jag var på klassresa i Frankrike, jag och en klasskompis var i en liten antikbutik. Jag pratade på svenska med min klasskompis men på franska med ägaren. Han kollade på mig från topp till tå och frågade var vi var i från. Jag förklarade att vi var på en klassresa från Sverige. Han tittade på mig med en fundersam blick och sa ”Sverige?”, jag visste att det återigen var dags att förklara hur det låg till. ”Men vad står det på dina papper?” frågade han mig sedan. ”Mina papper? Svensk!”, svarade jag. ”Ja, ja då är du Svensk”, konstaterade han. Återigen behöver jag någonting som bevisar vem jag är, mina ord räcker inte, han ville ha något konkret att gå på. Alla dessa händelser från tidigt ålder har fått mig att känna mig kluven, ingen ser mig som personen Nadia Chache, jag är antingen svensk, algerier eller en främling.

Folk i min omgivning vill sätta mig i ett fack, de vill kategorisera mig för att få ro i sin själ. Jag är ett störande ljud som folk vill ta reda på vart det kommer ifrån.

Genom musiken har jag på ett sätt funnit en typ av identitet. Jag är verkligen inte musikalisk av mig och jag kan varken sjunga eller spela instrument, men lyssna på musik kan jag. När jag tänker på musik, diaspora och identitet minns jag en väldigt speciell scen i mitt liv som jag senare kom att förstå bättre. Det var vinter, snön låg på marken och min pappa hade hämtat mig från min fotbollsträning. I vår vita peugeot spelades låtar från en algerisk sångare från högtalarna, jag minns inte vem som sjöng, jag minns bara att den handlade om Algeriet. När vi var framme på parkeringen hemma på Kvarngärdet i Uppsala öppnade jag bildörren, pappa höjde musiken något, han tittade på mig och sa ”gå i förväg jag ska bara lyssna klart på låten”. Jag sa ”Okej” och gick därifrån. Det var inget mer med det, han gillar kanske låten tänkte jag. När jag senare börja lära mig bättre och bättre franska kunde jag förstå de flesta låtar som mina föräldrar lyssnade på. Det finns många algeriska sångare som sjunger om sin kärlek till landet. En av de är bland annat Slimane Azem, han spelar något som jag och mina syrror kallar för gubbmusik men det är väldigt bra låtar. En låt som han har gjort heter Dites moi mes amins quest que tu faites a Paris?. Som betyder Säg mig mina vänner vad ska ni göra i Paris? och så sjunger han om fördelarna och nackdelarna med Paris och Algeriet. Men en sångare som har satt spår i mig och mitt identitetssökande är Enrico Macias. Han sjunger en del låtar som är relaterade till Algeriet och hans kärlek till landet. En av mina favoritlåtar av honom heter Adieu mon pays som betyder Adjö mitt land, i låten berättar han om sin resa från Algeriet till Frankrike. En annan låt av Macias heter L’oriental som ungefär översätts till Orientalen. Han sjunger om hur ordet l’oriental blir som ett smeknamn även om man har, som han sjunger ”bruna eller farliga ögon blir smeknamnet L’oriental.” Jag tolkar det som att det inte spelar någon roll vem du är som person utan det är ditt yttre som folk går efter och definierar dig efter det och därmed får smeknamnet l’oriental. Det var när jag började lyssna på Macias och kunde känna känslorna krypa under huden, minnen från somrarna i Algeriet och ”känna” lukten från landet som jag förstod varför pappa satt kvar i bilen för att lyssna klart på låten. För min pappa var låten ett sätt att försonas med det land som han en gång lämnade och för mig är musiken ett sätt att bygga upp min identitet och göra mig starkare.

Flygplatsen i Alger Foto: Nadia Chache
Flygplatsen i Alger
Foto: Nadia Chache

Det finns dock en specifik händelse som fick mig att känna mig som algerier och svensk på samma gång, vilket jag aldrig har känt förut. Vi var på flygplatsen Hounri Boumedine i Alger, vi skulle åka hem till Sverige, innan vi skulle kliva på flygplanet skulle vi passera ytterligare en passkontroll. Jag sträcker fram mitt svenska pass till kontrollanten, han tittar på mitt pass sedan på mig och säger ”Shokran ya bint bledi” som betyder ”Tack, flickan från landet”. Jag var inte européen, jag var inte algerier, jag var både och, alltså flickan från landet och inte en främling. Jag hade hittat min identitet. Jag behöver inte vara antingen eller, som flera har valt att definiera mig som, jag kan vara både och, vilket är något positivt i mina ögon.

Nadia Chache
Nadia Chache