Afropés adventskalender – Lucka nummer 21

Idag är det den 21 december och Afropé öppnar sin tjugoförsta lucka i lucköppningen!

lucka 21Under det år som har gått så har det varit mycket diskussioner om färgen ”hudfärgat” här i Sverige. Självklart är vi många som har en beige ton i hudfärgen, men antalet afrosvenskar i Sverige med mörkare hudtoner är otroligt många och att benämna färgen ”beige” som ”hudfärgat” är självklart exkluderande för enormt många människor.

I debatterna som passerat har många med den ljusa hudtonen menat att debatten är att göra en höna av en fjäder och att det skulle vara oviktigt. Det är dock oviktigt för de som inte själva eller närstående drabbas av exkluderingen. Det är inte lika oviktigt för alla som kan se att det är en del av många exkluderingar av personer med mörkare hudfärg.

Jag kan tycka att vi är väldigt långsamma i Sverige med att inkludera alla och i synnerhet afrosvenskar. Därför vill jag lyfta upp och hylla det som borde vara självklart, men inte är det. Jag vill lyfta upp och hylla det positiva som kommit ut av debatterna.

För precis ett år sedan, det vill säga strax innan debatten tog fart på allvar, skrev vår skribent Mam-Yandeh en artikel där hon även intervjuade grundaren och ägaren av märket Nubian Skin, Ade Hassan. Hennes artikel med intervju kan du finna HÄR!

Vår andra chefredaktör, Kiqi (jo, vi är två) röt till ordentligt i debatten och försökte med en blandning av tålamod och frustration förklara var ”hudfärgat” innebär för den som har mörkare hudton och ifrågasatte hur det kan vara så svårt att förstå vad vithetsnormer handlar om? Du kan läsa hennes mycket väl lästa och väl delade artikel här: Förstår ni inte att plåsterfrågan är en del i ett mycket större problem?

Kiqi skrev också en artikel där hon tipsar om var du som har mörkare hud kan köpa strumpbyxor i din hudton. Den kan du läsa HÄR!

Vår skribent Veronica berättade om hur mycket det betyder för henne att afrosvenskar lyfts fram, eller rättare sagt tar sig plats i samhället, för henne och där kan vi även få en liten titt på hur hudfärgade plåster för mörkare hy tog sig in på den svenska marknaden. Afrosvenskar tar plats och jag känner mig otroligt tacksam!

Jämlikhet är inte bara ett ord. Jämlikhet handlar om att alla människor bereds plats i vårt samhälle och inte bara majoriteten. Det kan inte ske på bara vissa plan, utan vi måste arbeta gemensamt för att alla våra medmänniskor ska känna sig inkluderade och vara en del av vårt samhälle, även när det krävs lite mer av oss. Vi människor är inte varsin ensamliggande ö som flyter omkring i vattnet. Vi kommer inte framåt utan att vi lyfter upp varandra när det behövs. Vi har en lång väg att gå, men det går framåt, tack och lov. Jag hoppas det kommande året öppnar fler vägar för fler människor och att du och jag är beredda att uppoffra något vi tagit som självklart för att ge andra plats. Inkludering låter vackert, men det kostar att komma dit och det är på tiden att majoritetssamhället uppoffrar sina privilegier för att låta de som inte har samma privilegier ska kunna ta plats. Det borde vara lika självklart som att vi reser oss upp på bussen för att lämna plats för äldre, funktionsnedsatta eller gravida.

 

Lucköppningen kommer att fortsätta och vi räknar ned till julen tillsammans.

Fatou Touray

Vilse i det bästa landet

På sista tiden har alltfler framfört att vi som är för en generös asylmottagning nu bevisats ha haft fel. Det gäller särskilt Reinfeldts famösa ”öppna era hjärtan”-tal, som hånas från framförallt högerhåll.

Svenska politiker från vänster till höger anklagas för att ha bedrivit en politik som varit en ”morot” för asylsökande.

Det är rent nonsens.

Svensk asylpolitik har i allt väsentligt varit likadan som i övriga rika länder inom EU-samarbetet. Enda påtagliga skillnaden har varit att vi tidigare beviljat permanenta uppehållstillstånd till vissa grupper, framförallt syrier. Men eftersom vi inte såg någon ökning av asylsökande när det infördes eller minskning när det togs bort verkar det inte ha särskilt stor inverkan.

Vad är det då som gör att asylsökande kommer hit i så hög utsträckning? Det är frågan alla skribenter ställer sig, utan att gräva tillräckligt djupt för att inse att svaret inte återfinns i politiska beslut. Det är mycket enklare:

Vi har ett gott rykte. Vi upplevs som toleranta och trevliga. Och vi har en stor befolkning från de länder varifrån människor flyr, och precis som våra förfäder som emigrerade till USA väljer asylsökande länder där de har släkt och vänner.

Men opålästa journalister som fantiserar om att just vår asylpolitik varit extraordinärt generös spär på myten utan att ens försöka motivera sina påhitt:

Anna Dahlberg menar att de kommer på grund av migrationsuppgörelsen. Ni vet – den som ger papperslösa barn rätt att gå i skolan och vuxna papperslösa rätt att söka akut vård. Hur hon dragit den slutsatsen är obegripligt.

Ivar Arpi påstår att Sverige hållit ut en ”gigantisk morot för människor i hela världen”. Vilken? Det vet ingen, för det säger han inte.

Och termen ”signalpolitik”, som borde stannat hos Sverigedemokraterna, anammas av alltfler partier. Signalpolitik är tankefiguren att det är bra om vi uppfattas som otrevliga. Det viktiga är inte politiken, utan att vi upplevs som ogästvänliga. Då minsann ska asylsökande sluta komma hit.

Men vårt goda rykte har byggts upp under decennier, och raseras inte så fort.

Vad Sverige behöver idag, så fort vi löst de akuta problemen med sovplatser, är att sluta prata om asylsökande som problem. Vi har vunnit massor av nya, spännande invånare som kommer att behövas. Vårt fokus borde vara på att snabbt lära dem svenska, och på att välkomna dem.

Och jag känner att detta år har svenska folket på allvar börjat öppna sina hjärtan. Vi skänker pengar, kläder och framförallt vår tid. Socialtjänsten vittnar om en flod av människor som vill ta emot ensamkommande barn i sina familjer. Rädda barnen, kyrkor och moskéer får stora bidrag. Vi har återigen visat att vi är samma folk som för sjuttio till sjuttiofem år sedan tog emot nästan tvåhundratusen flyktingar från Finland – varav många i våra hem.

Jag är orolig för vad som kommer nästa år. Jag är rädd för nationalismen som får spridning – och för att människor kommer att fara illa. Jag är trött på Don Quijote-kampen mot populism och skrämselpropaganda. nativity-scene-607853_960_720Jag är inte rädd för en samhällskollaps dock. Jag tror vår förmåga är större än många gör gällande, om vi fokuserar, sänker kraven och förenklar.

Om några dagar firar vi barnet från Mellanöstern som från födseln tvingades fly till Egypten för att undgå att dödas.

Där någonstans mellan julgröt och Kalle Anka måste vi minnas dem som idag vandrar genom ett fruset Europa på väg mot det bästa landet i världen.

Vårt Sverige.

En varm och fridfull jul önskar jag alla läsare.

 

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt