På sista tiden har alltfler framfört att vi som är för en generös asylmottagning nu bevisats ha haft fel. Det gäller särskilt Reinfeldts famösa ”öppna era hjärtan”-tal, som hånas från framförallt högerhåll.

Svenska politiker från vänster till höger anklagas för att ha bedrivit en politik som varit en ”morot” för asylsökande.

Det är rent nonsens.

Svensk asylpolitik har i allt väsentligt varit likadan som i övriga rika länder inom EU-samarbetet. Enda påtagliga skillnaden har varit att vi tidigare beviljat permanenta uppehållstillstånd till vissa grupper, framförallt syrier. Men eftersom vi inte såg någon ökning av asylsökande när det infördes eller minskning när det togs bort verkar det inte ha särskilt stor inverkan.

Vad är det då som gör att asylsökande kommer hit i så hög utsträckning? Det är frågan alla skribenter ställer sig, utan att gräva tillräckligt djupt för att inse att svaret inte återfinns i politiska beslut. Det är mycket enklare:

Vi har ett gott rykte. Vi upplevs som toleranta och trevliga. Och vi har en stor befolkning från de länder varifrån människor flyr, och precis som våra förfäder som emigrerade till USA väljer asylsökande länder där de har släkt och vänner.

Men opålästa journalister som fantiserar om att just vår asylpolitik varit extraordinärt generös spär på myten utan att ens försöka motivera sina påhitt:

Anna Dahlberg menar att de kommer på grund av migrationsuppgörelsen. Ni vet – den som ger papperslösa barn rätt att gå i skolan och vuxna papperslösa rätt att söka akut vård. Hur hon dragit den slutsatsen är obegripligt.

Ivar Arpi påstår att Sverige hållit ut en ”gigantisk morot för människor i hela världen”. Vilken? Det vet ingen, för det säger han inte.

Och termen ”signalpolitik”, som borde stannat hos Sverigedemokraterna, anammas av alltfler partier. Signalpolitik är tankefiguren att det är bra om vi uppfattas som otrevliga. Det viktiga är inte politiken, utan att vi upplevs som ogästvänliga. Då minsann ska asylsökande sluta komma hit.

Men vårt goda rykte har byggts upp under decennier, och raseras inte så fort.

Vad Sverige behöver idag, så fort vi löst de akuta problemen med sovplatser, är att sluta prata om asylsökande som problem. Vi har vunnit massor av nya, spännande invånare som kommer att behövas. Vårt fokus borde vara på att snabbt lära dem svenska, och på att välkomna dem.

Och jag känner att detta år har svenska folket på allvar börjat öppna sina hjärtan. Vi skänker pengar, kläder och framförallt vår tid. Socialtjänsten vittnar om en flod av människor som vill ta emot ensamkommande barn i sina familjer. Rädda barnen, kyrkor och moskéer får stora bidrag. Vi har återigen visat att vi är samma folk som för sjuttio till sjuttiofem år sedan tog emot nästan tvåhundratusen flyktingar från Finland – varav många i våra hem.

Jag är orolig för vad som kommer nästa år. Jag är rädd för nationalismen som får spridning – och för att människor kommer att fara illa. Jag är trött på Don Quijote-kampen mot populism och skrämselpropaganda. Jag är inte rädd för en samhällskollaps dock. Jag tror vår förmåga är större än många gör gällande, om vi fokuserar, sänker kraven och förenklar.

Om några dagar firar vi barnet från Mellanöstern som från födseln tvingades fly till Egypten för att undgå att dödas.

Där någonstans mellan julgröt och Kalle Anka måste vi minnas dem som idag vandrar genom ett fruset Europa på väg mot det bästa landet i världen.

Vårt Sverige.

En varm och fridfull jul önskar jag alla läsare.