Ett nödrop från Burundi

Bild: privat

Burundi, detta fantastiska land med höga kullar och djupa dalar. Huvudstaden Bujumbura, som ligger precis vid Tanganyikasjön, är omringat av höga berg. I Bujumbura är det varmt eftersom det ligger i en gryta, och ofta svalkar lokalbefolkningen sig nere vid sjön. Inte genom bad, men med en öl eller läsk vid strandkanten. Jag har kallat det här landet mitt hem i nästan ett halvår. Jag har haft en vardag där, precis som jag har i Sverige idag. Jag har vaknat, ätit frukost, jobbat, pluggat franska, druckit cappuccino på caféer, umgåtts med kompisar, tränat – ja allt som en gör i sin vardag.

Situationen har förändrats det senaste halvåret. Landet är inte längre som det var 2012 när jag bodde där. Människor är rädda och vissa har valt att fly landet. Ingen går riktigt säker, för vem som helst kan råka illa ut. Sverige väljer att skicka tillbaka människor som sökt asyl i Sverige till Burundi och nyligen beslutade Afrikanska Unionen att de ska skicka dit trupper för att skydda lokalbefolkningen.

Burundi leds av president Pierre Nkurunziza, som är en gammal hutu-rebell. Han valde att ställa upp som kandidat för en tredje mandatperiod, även om grundlagen säger att en president endast kan sitta två gånger. I samband med det utbröts det protester i Burundi som har pågått i cirka ett halvår. Burundi har, precis som Rwanda, mestadels två folkgrupper: hutuer och tutsier. FN har varnat för att det kan bli ett nytt folkmord. 1994 mördades nästan en miljon tutsier i Rwanda, men även i Burundi mördades tutsier.

Jag hörde av mig till två av mina kompisar för att få deras version av vad det är som händer. Alain som är tutsier har flytt landet och bor numera i Rwanda. Pascal bor kvar i Bujumbura och vet inte vad han har för etnicitet eftersom hans föräldrar aldrig har berättat det. Båda två har valt att vara anonyma och namnen i intervjun är fingerade. Det här är deras rop på hjälp.

Alain, varför lämnade du Burundi?

Alain: – Efter att president Nkuruniziza bestämde sig för att ställa upp på en tredje mandatperiod började det bli oroligt. Det ledde till flera saker: demonstrationer, misshandel, exil, mord och så vidare. Efter en månad av protester bestämde jag mig för att lämna Burundi. Jag var en av ledarna för oppositionen, som inte ville att presidenten skulle få en mandatperiod till eftersom det strider mot lagen, och demonstrerade tillsammans med andra ungdomar. Efter den misslyckade statskuppen började regeringen jaga oppositionen. De lyckades fånga en av oss som de torterade och mördade brutalt. De letade efter mig jättemycket eftersom jag var en av ledarna, medlem i ett oppositionsparti och en annan etnisk grupp än vad presidenten har. Regeringen lät en av mina kollegor spela in ett meddelande som sändes i vår nationella radio där de bad oss att komma tillbaka till våra jobb. Den kollegan är numera död. Jag lämnade mitt hem och begav mig till ett annat område i Bujumbura där jag fick höra radiomeddelandet. Den natten blev vi attackerade, men som tur var fanns det en bakdörr på huset och jag flydde. Jag gick hela natten och på morgonen fick jag åka med en bil till Rwanda.

Bild: privat
Bild: privat

Och du Pascal, du har stannat kvar i Burundi, är du säker?

Pascal: – Med tanke på vad som händer här så är jag inte säker. Idag är jag vid liv, men imorgon skulle jag kunna vara död. Sen april har jag blivit stoppad tre gånger av polisen och i slutet på maj blev jag arresterad. De anklagade mig för att jag har varit med och demonstrerat och gjort uppror mot regeringen, men jag har aldrig deltagit i någonting sådant. Idag är jag som sagt vid liv, men vem vet vad som händer med mig imorgon. Det enda felet som jag gör är att vara ung man.

Jag läste i tidningen förra veckan om att militär och polis tog sig till de områden i Bujumbura där det bor många som är emot presidenten och dödade alla unga män, stämmer detta?

Pascal: – Det är så hemskt det som jag upplevde fredagen och lördagen den 11-12 december. Jag tycker inte att man kan kalla dem som gjorde det militär och polis, för mig är de kriminella. De dödade, halshögg och kidnappade obeväpnade unga män samt våldtog kvinnor och flickor. Jag kan inte ens beskriva vad jag såg den dagen. Mina vänner blev avrättade. Jag såg deras döda kroppar ligga på gatan – skjutna i huvudet. Jag förlorade min kusin den dagen och jag önskar att jag hade kunnat gå på hans begravning, men jag vågade inte.

… Det som är värst är att vår regering har sagt att det var rebeller som gjorde det och att 87 blev dödade, men det var mer än 200 döda kroppar och många saknas.

Hur märker du i din vardag att Burundi är oroligt?

Pascal: – När jag ska till jobbet, går jag hemifrån väldigt tidigt, av säkerhetsskäl. Jag vill undvika att bli stoppad av polisen eftersom de anklagar unga män för att göra rebelliska saker under nätterna. Jag har gett mig själv utegångsförbud efter klockan 18 på kvällen så då måste jag vara hemma. Jag vågar inte gå samma väg två gånger på en dag eftersom unga män blir stoppade, dödade och bortförda hela tiden.
Finansiellt så har min arbetsgivare gjort sig av med hälften av sina anställda och vi som har fått stanna har fått gå ner i lön med 30 procent eftersom det just nu inte finns någonting att göra på jobbet. Både min storebror och storasyster är arbetslösa och jag, med min lilla lön, får försöka försörja alla.
Det är svårt att röra sig i hela staden eftersom det finns polis var 200:e meter som frågar, ”Var har du varit? Vart ska du?”. Alla dessa stopp och frågor bara för att jag är en ung man.

FN varnar för ett nytt folkmord. Vad tror du om det?

Pascal: – Jag lyssnade på ett tal som en i CNDD-FDD (det regerande partiet, reds anm) hade om orderjobb. Jag hade en diskussion med en som jobbar på ungdomsdepartementet (fri tolkning av ministrère de jeunesse, reds anm) och jag kände direkt att han pratade negativt om tutsis. Efter attacken fredagen den 11 december var några kvinnor våldtagna av militär och polis och efteråt läste jag på en hemsida där polis och militär hade skrivit ”om det inte var för den tredje mandatperioden hade vi inte kunnat knulla tutsikvinnor”. Även inom det regerande partiet CNDD-FDD är tutsis som jobbar där rädda. I sina tal och i publikationer från CNDD-FDD fortsätter de prata om vad som hände 1966, 1972 och 1993 – allt för att rättfärdiga det som de säger tillsammans med andra hutuer. Jag vill inte vara den som talar illa om mitt land, men det är någonting dåligt som håller på att hända och vi måste stoppa det innan deras plan att döda alla tutsier blir verklighet. Det är nu eller aldrig.

Och för dig Alain, hur är det att leva i ett flyktingläger?

Alain: – Först var jag i ett transitläger innan jag kom till Mahama-lägret. Där fick vi tält. Det är ett vardagsrum och små rum där barn, unga, män och kvinnor bor ihop. Maten i lägret är otillräcklig, både i kvalité och kvantitet. En person får 8 kg majsmjöl, 5 kg bönor, 1 liter olja och ved som ska räcka en månad. Maten är varken nyttig eller tillräcklig. Det finns många frivilliga organisationer på plats i lägret och det är till exempel UNHCR som ger oss mat, tält och utbildning. Livet i ett flyktingläger är inte lätt eftersom vi inte har någon mat att välja på eller någon frihet. Utöver det lever vi i rädsla eftersom vi inte vet vilka de andra som befinner sig i lägret är. Vad är deras politiska situation och kan någon vara där för att döda tutsier?

fotnot: Afropé vill förtydliga att de åsikter som lyfts i intervjun är de intervjuades personliga åsikter.

Wictoria Trei
Wictoria Trei

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s