”Komma och gå” – både ger och kräver mycket

En av de senaste årens mest omtalade debuter är ”Komma och gå” av Taiye Selasi. En bok som fått genomgående lysande recensioner. Håller afrope.se med?

Komma och gå av Taiye Selasi
Komma och gå av Taiye Selasi

Den framstående kirurgen Kweku Sai offras på rasismens altare, efter att ha misslyckats med en omöjlig operation på ett amerikanskt sjukhus. Skammen över att ha blivit av med sitt arbete får honom att överge sin familj, sin fru och de fyra barnen.

Mamman är minst sagt chockad av den nya situationen och försöker i panik hitta en utväg. Lösningen blir att skicka tvillingarna till sin bror, barnens morbror, i Nigeria, för att han ska ta över (det ekonomiska) ansvaret för deras utbildning.

Men boken börjar med att Kweku dör, i sin trädgård, i ett hus i Ghana, dit han till slut flytt, jagad av sitt nederlag. Han förstår att det är en hjärtattack som är på väg. Men han förmår inte göra något åt den. Han väljer att dö.

Mamman skickar bud till sin vitt spridda barnaskara och ber dem närvara vid begravningen. Mamman har själv flyttat till Ghana – trots att hon egentligen är från Nigeria – och därför knappt sett sina barn på länge, eftersom barnen är kvar i USA och England.

Och det är först här boken egentligen tar fart. När återstoden av familjen äntligen samlas igen. Jag ser boken som en spegel av globaliseringens många följder. Vad händer med en familj utan fast punkt, som sprids vind för våg, som är bräcklig och utsatt på grund av avsaknad av släkt i det nya landet? Vad händer med barn som skickas tillbaka till ett land de aldrig varit i, där de dessutom råkar ut för vidriga grymheter av dem som är satta att sörja för dem? Vad händer med de barn som blir kvar i USA eller England när föräldrarna återvänder hem? Mycket av detta går att relatera till även inom ett land, i dagens moderna samhälle. Även inom Sverige flyttar många från sin hembygd och får barn som växer upp i en storstad utan släktens i bästa fall finmaskiga trygghetsnät runt sig. Men självklart blir rotlösheten och vindflöjelkänslan än tydligare när familjerna rör sig mellan kontinenter, och mellan så olika kontexter.

”Komma och gå” är Taiye Selasis debutroman. Hon är själv född i London, uppvuxen i Boston och bor nu i Rom. Så nog vet hon vad globalisering och att flytta och byta land innebär.

Boken har fått genomgående lysande recensioner och är en av senare års mest omtalade debuter. Och det är välförtjänt. Språket är glimrande, allt känns äkta – och ibland lyckas hon fånga verkligheten på ett oerhört smärtsamt sätt, ett sätt som känns unikt och väldigt nyskapande. Men själv har jag lite svårt att hänga med i svängarna. Det är så många olika tidsepoker, personer och platser att det inledningsvis är svårt att riktigt få grepp om allt, upplever jag. Det är egentligen först i slutet jag helt börjar förstå. När barnen samlas i Ghana, med sin mamma, för att ta farväl av en pappa de inte sett på många år.

Personporträtten är lysande, jag vill veta mer mer mer. Språket är en njutning, ämnet angeläget och viktigt. Men jag hade önskat en enklare väg mot målet så att säga, att boken tagit fart lite tidigare. Det är tveklöst stor litteratur. Men jag vet att stor litteratur inte alltid behöver kräva lika mycket av sin läsare.

Betyg 4 av 5

betygbetygbetygbetyg

 

 

Helena Svensson
Helena Svensson

Vinnande organisation av tävlingen

Den gångna veckan har vi haft en tävling där ni läsare har kunnat rösta på en av fyra nominerade organisationer. Tävlingen höll på tills igår fredag. Nu är tävlingen avgjord och det är tydligt att två av organisationerna var mer intressanta än andra och skillnaden i röster mellan de två organisationer som var mest intressanta var få.

Tävlingsresultatet
Tävlingsresultatet

Men vi kan i alla fall med glädje gratulera organisationen Afrosvenskars Forum för Rättvisa! Varmt GRATTIS till er!! Vinsten är tre månaders gratis reklam här på Afropé.

På andra plats kom Afrikagrupperna, på tredje plats kom Afrosvenskarnas Riksförbund och på fjärde plats kom Tostan. Vi har bestämt oss för att överraska andra platsen, det vill säga Afrikagrupperna med ett ”tröstpris” som blir gratis reklam i en månad på Afropé!

Grattis även till Afrikagrupperna!!

Mer om tävlingen kan du läsa HÄR, men nya resultat kommer inte att räknas, då tävlingen är avslutad, utan de resultat som räknas är det som finns på bilden i denna artikel och som blev resultatet när tävlingen avslutades!

Om du vill veta mer om de nominerade organisationerna, som alla gör ett bra arbete, kan du läsa mer här:

Tostan

Afrikagrupperna

Afrosvenskarnas Riksförbund

Afrosvenskarnas forum för rättvisa

Fatou Touray

"Är ni svenskar?" – Vardagsrasismen på solsemester?

Jag ligger på en strand i ett av Gambias största turistområden och njuter av solen, värmen och småpratar med min mamma. Områdets hundar har slagit läger under våra solsängar och gräver gropar för glatta livet för att svalka sig. Runt omkring oss är det kanske ett 20-tal turister, alla njuter av solen och värmen och att kunna svalka sig i det nära 25 gradiga havet som ligger ett par stenkast från solsängarna.

Solsemester i Gambia. Foto: Afropé
Solsemester i Gambia. Foto: Afropé

Några försäljare som säljer alltifrån solglasögon till skärp och diverse hudkrämer vandrar fram och tillbaka på stranden och hoppas att få sälja något, samtidigt som kvinnorna säljer frukttallrikar från sitt lilla bås. Lite längre bort håller juiceförsäljarna till, som minst ett par gånger i timmen tar sig en runda runt solsängarna och småpratar, frågar om någon vill beställa juice för att sedan vända tillbaka till sitt tebryggande, eller om de haft tur, för att färdigställa en juicebeställning. Vinden blåser lite lätt samtidigt som solen gassar och det är i princip så långt bort från det snöiga och kalla Sverige en kan komma!

En utav områdets försäljare går förbi och känner igen mig, stannar och pratar lite, bland annat om att det är tufft att få livet att gå ihop i år. Dels beroende på förra årets nästintill uteblivna turism, på grund av rädslan för ebola, som aldrig (tack och lov!) nådde Gambia. Men årets turistsäsong har inte heller blivit någon succé, och det finns många människor som fortfarande kämpar hårt för att överleva och få ihop tillräckligt med pengar för att klara dagen.

Några parasoll längre bort ligger en kvinna med sin tonårsdotter och solar. Så som alla andra turister så njuter de märkbart av sin avslappnade semester och en lat dag på stranden. Efter ett litet tag reser de på sig och kvinnan tar med sig sin väska och kommer gående mot oss. En bit från våra solstolar frågar hon ”Är ni svenskar?” varpå vi lite förvånat svarar ja. Hon fortsätter sedan med att fråga om det är okej att vi vaktar deras väska medan de går ner till vattnet och badar, då hon inte vill lämna den oövervakad. Vi utbrister lite förvånat att det går väl bra, och de strosar nöjt ner till vattnet för att bada. När de sedan kommer tillbaka för att hämta sin väska småpratas det lite om hur härligt landet är och att det är deras första resa till Gambia, men kanske inte sista.

Foto: Afropé
Foto: Afropé

Vad är det då med hela den här situationen som gör mig illamående och samtidigt heligt förbannad? Jo, det faktum att jag som vit svensk uppenbarligen är mer pålitlig, mindre stöldbenägen och helylle än någon annan på denna strand. Jag, en helt främmande människa som av en slump råkar befinna mig på samma plats som denna familj får förtroendet att vakta deras väska, men från vad?! Försäljaren som försöker få vardagen att gå ihop? Småbarnsmamman som säljer frukt? Eller kanske juiceförsäljaren som kvällstid kör taxi för att överleva? Alla de här människorna måste ju i kvinnans värld vara hotet mot hennes väska, eftersom det är jag som får äran att vakta den, jag, som genom att vara svensk och vit tydligen uppfyller alla kritiker för att inte stjäla.

Fattiga afrikaner som dagligen sliter för att försörja sin familj kan ju inte alls vara lika hederliga och ärliga som den vita svenska tjejen som har råd att åka på solsemester. Det är den eviga uppdelningen i vi och dem, vi som vita svenskar måste tydligen hålla oss till, och förlita oss på varandra när vi befinner oss bland dem. För vem har hört talas om stölder eller rån i Sverige, nej sånt händer ju aldrig, eller? Skulle inte också Du gladeligen knata fram till första bästa människa på en gata i Stockholm och be om hjälp att passa väskan medan Du besöker toaletten? Vi är ju uppenbarligen så pålitliga och hederliga att det går för sig när vi semestrar så jag hoppas att Du känner samma tillit till mig även i Sverige.

Kan det vara så att det är vardagsrasismen som flytt den svenska vintern och åkt på solsemester? Har rasistiska strukturer nästintill obemärkt smugit sig in i vår vardag och lärt oss att jag som vit svensk inte stjäl, eller åtminstone är mindre benägen att göra det? Jag tror nämligen att vi måste våga ställa oss dessa frågor och många gånger benämna saker för vad de faktiskt är, inte okunskap, rädslor eller något annat fint neutralt begrepp, utan faktiskt våga prata om vardagsrasism. Vågar vi prata om det här erkänner vi också att denna problematik existerar samtidigt som vi tar ett stort steg mot en värld där alla behandlas och värderas lika, oavsett till exempel bakgrund, hudfärg eller ekonomisk status.

Anna Wedin
Anna Wedin

Att ge tillbaka till sitt samhälle

För tre år sedan grundade Aida Jobarteh organisationen Sofanyama Kunda i Kembujeh som ligger nära Brikama tillsammans med sin far Sankung Jobarteh från Norge och syster Sofia Jobarteh som bor i Köpenhamn, med målet att förbättra ungas liv genom att bygga ett kulturcenter där de kan sysselsätta sig och ha en plats där deras kreativa egenskaper kan utvecklas. Aidas familj i Gambia är från ett musikerfolk (jallis eller griots) och hennes pappa är en aktiv musiker. Musiker som Toumani Diabate och Sona Jobarteh är Aidas kusiner.

 

Samtliga bilder tillhör organisationen Sofanyama Kunda
Samtliga bilder tillhör organisationen Sofanyama Kunda

Nyligen har Sofanyama Kunda satt upp en studio med de instrument och utrustningar som behövs för att kunna göra professionella inspelningar. Sedan ett tag tillbaka har de dock varit utan en ljudtekniker som kan driva studion, och därför har de satt igång detta projekt. Aida berättar att de vill samla in pengar till att utbilda två ljudtekniker som kan driva studion. Förutom att utbilda ljudtekniker så kommer de även inom ramen för projektet att hålla i workshops för unga musikintresserade där de tillsammans med etablerade musiker får lära sig att skriva låtar. Dessa låtar kommer sedan att spelas in i studion av de ljudteknikstudenter som utbildas. Resultatet blir alltså inspelningar med dessa unga människors alster! Det slutliga resultatet blir två ljudtekniker som kan jobba i studion. Barn och unga får ha en plats att kultivera sitt musikintresse och ger dem en kreativ sysselsättning och etablerade musiker kan få deras musik inspelad till ett rimligt pris.

De planerade workshops kommer att hållas av en gambisk ljudtekniker och musiker och på detta vis ger projektet också jobbmöjligheter till lokala musiker.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Att hitta en långsiktigt hållbar modell som går ihop ekonomiskt är svårt, men med detta projekt ökar organisationens självständighet och bryter med ett tidigare beroende av volontärer från utlandet. Sofanyama Kunda siktar på att kunna driva verksamheten kontinuerligt med en inkomstbringande gren som möjliggör de ideella satsningar som utgör hjärtat för organisationens arbete.

Samtliga bilder tillhör organisationen Sofanyama Kunda
Samtliga bilder tillhör organisationen Sofanyama Kunda

Aida berättar om hur hon tänker runt projektet: ”Jag vill lyfta hur man vill ge något tillbaka till sitt samhälle i Gambia. I min by i Gambia har jag sett flera biståndsprojekt som inte har lyckas och människorna sitter kvar. När jag frågor vad som har gått fel kan de inte alltid svara men det är tydligt att det saknas kommunikation och kulturkrockar kan uppstå som kanske har lett till korruption som gör att donatorer drar sig tillbaka. Tyvärr. Jag tror på många sätt att diasporan har en styrka som inte finns hos någon annan. Därför att vi är inte bara en organisation, vi ÄR också en del av de människor vi hjälper. Om något inte lyckas kommer vi aldrig stänga ner utan hitta nya sett.”

Om du känner att har något att bidra med till projektet, kanske idéer, erfarenheter eller kanske ett ekonomiskt bidrag, så kan du kolla in projektets hemsida, Instagram eller Facebook nedan!

Hemsida

Facebook

Instagram

Fatou Touray

Nya medarbetare sökes

Under drygt tre och ett halvt år har vi drivit denna webbtidning med större framgångar än vi någonsin vågat hoppas på. Vi söker nu ännu fler medarbetare! Tycker du om att skriva? Är du journalist, journaliststudent eller är duktig på att skriva ändå? Eller känner du någon som du tror skulle passa in, tipsa gärna den personen!

Det vi specifikt söker är följande:

  • Vi söker någon som är intresserad av att söka information om afropeérs situation runt om i Europa och världen och rapportera om detta.
  • Vi söker en mängd skribenter som vill nyhetsrapportera från alla delar och länder i Afrika och även gällande afrosvenska frågor här i Sverige och afropeiska frågor. Kvalifikation: Att kunna söka fakta, ha god källkritik och sammanställa artiklar med kort varsel. Vi ser gärna sökanden med intresse eller koppling för andra länder än de som redan representeras på Afropé.
  • En mängd skribenter med särskild kunskap för ett eller flera länder i Afrika, både aktuella händelser och andra viktiga händelser som är viktiga att rapportera om. Vi ser även här gärna sökanden med intresse eller koppling till andra länder i diasporan än de som redan representeras på Afropé.
  • Vi söker även ett antal skribenter som besitter särskilda kunskaper inom ett specifikt ämne, såsom sport, musik, historia, vetenskap, afrikanskt mode, religion, litteratur, film, kvinnofrågor etc.
  • Vi söker ett flertal bra debattörer.
  • Ett antal duktiga fotografer som kan fota event, personer vi intervjuar och eventuellt andra aktuella händelser.
  • Vi söker även ett mindre antal redaktörer, men vi vill först se hur samarbetet fungerar som skribent under en period, innan beslut om redaktörer fattas.
  • Vi ser gärna afrosvenskar/afropeer som sökanden.

Kvalifikationer för samtliga tjänster:

Medarbetare sökes

Språkkunskaper: God svenska. Att du har engagemang för det du skriver om. Att du kan hålla deadlines efter ett förutbestämt schema (förutom för de som söker tjänsten som nyhetsskribent, där gäller i stället att man kan skriva artiklar med kort varsel, även om du kommer schemaläggas som grund). Du bör ha en god samarbetsförmåga, men också kunna arbeta självständigt, samt att det är viktigt med en god kommunikation med redaktörerna. Det spelar ingen roll var du är bosatt, men en fungerande internetuppkoppling är ett krav.

Information: Alla våra tjänster är helt ideella, vilket innebär att ingen av oss i dagsläget får betalt för vårt arbete på tidningen. Vi hjälper självklart till med stöd, artikeltips och annat för att du ska komma igång. Vi arbetar idag helt ideellt på tidningen som är en registrerad webbtidning. Som fast skribent kommer du att få ett eller två datum/månad (enligt överenskommelse) där dina artiklar ska publiceras. Du får en egen bildbyline, möjlighet till god kommunikation med den övriga redaktionen, samt en valfri presentation på vår redaktionssida. Du får också en skriftlig utmärkelse varje år för ditt ideella arbete på tidningen. Vi kan garantera att du kommer att utveckla ditt skrivande och få feedback på hur du ska bli en ännu bättre skribent om du arbetar för oss. TIPS: Titta gärna runt på tidningen för att får en överblick på hur våra artiklar är upplagda.

Ansökan: Intresseansökan eller frågor mailas till info@afrope.se. Innan du sänder en ansökan bör du läsa igenom vad vi står för och vår målsättning. Det kan du läsa HÄR! Ansökan bör innehålla information om dig själv och dina kvalifikationer, skriv gärna i ämnesraden vilken av tjänsterna du är intresserad av.

Start: Enligt överenskommelse.

Mer information om oss som redan arbetar på tidningen kan du finna HÄR!

Även om du inte tror att något av våra eftersökta uppdrag är något för dig, så får du gärna sprida detta i dina kanaler för att vi ska hitta så duktiga personer till tidningen som det bara är möjligt! Om du har någon egen idé om ett ämne du har mycket kunskap om och som du tycker passar med vår inriktning, så tveka inte att kontakta oss för att ge tips om din idé! Om du eller någon du känner, inte vill bli fast skribent, men gärna skriva en gästartikel/frilansa någon gång ibland, så tveka inte att skicka den till oss för genomgång:info@afrope.se. Välkommen med din ansökan eller förfrågan.

#OscarSoWhite

”Hej, idag är Martin Luther Kings födelsedag och jag kan inte låta bli att ställa frågan; är det dags att människor av färg (people of color) inser hur mycket makt och inflytande vi har och att vi inte längre behöver be om lov att bli inbjuden någonstans? Jag ställer frågan; Har vi nu kommit till en ny tid och plats där vi inser att vi inte längre kan tigga om kärlek, bekräftelse och respekt inför någon grupp? Det kanske är det dags att vi inser att om vi älskar och respekterar och erkänner oss själva på det sätt som vi ber andra att göra, så är det där den sanna makten ligger. Jag ställer helt enkelt frågan. Det här är vad jag tycker; akademin har rätt att erkänna vem de vill. Att bjuda in vem de vill och jag tror att det nu är vårt ansvar att göra en förändring. Kanske är det dags att dra tillbaka våra resurser och sätta tillbaka dem till våra samhällen, i våra program och vi gör program för oss som erkänner oss på ett sätt som vi ser är passande, som är lika bra som det så kallade mainstream alternativet. Jag vet inte. Det jag dock vet är att; tigga om bekräftelse eller ens fråga minskar värdigheten och minskar makten och vi är ett värdigt folk och vi är kraftfulla, låt oss inte glömma det. Så låt akademin göra deras grej, med all elegans och kärlek, och låt oss göra vår grej. Jag har inget annat än kärlek. ”

Foto: Pixabay
Foto: Pixabay

Den 28 Februari kommer den prestigefyllda Oscarsgalan sändas live från Los Angeles. Att vinna en Oscar som skådespelare är något oerhört ärofullt och den yttersta bekräftelsen på att man har gjort en betydelsefull insats inom filmindustrin. Nu har namnen släppts på de skådespelare som är nominerade till årets Oscarspris och den namnlistan har skapat mycket debatter framförallt i USA men också världen över. Det är bara vita skådespelare som har nominerats till de olika kategorierna. Det här har väckt stort missnöje hos många afro-amerikaner som känner sig förbisedda och uteslutna. Citatet ovan är från ett Youtube-klipp som Jada Pinkett Smith publicerade efter att de nominerade skådespelarna offentliggjordes. Hon har nu tillsammans med en rad andra kända profiler så som Spike Lee och Michael Moore valt att bojkotta galan och uppmanar andra att delta i bojkotten på grund av brist på mångfald. Kort efter att nomineringen släpptes spred sig hashtagen OscarSoWhite som en löpeld på twitter.

I år har vi sett filmer som Beasts of no Nation, en fantastiskt gripande Netflix-produktion där Idris Elba spelade en mycket övertygande roll som kommendant över en barnsoldats armé. En otroligt viktig film som speglade den verklighet vi behövde se. Filmen Creed där Michael B Jordan spelade mot Sylvester Stallone där han överraskade och spelade en mycket övertygande roll som Appollo Credd’s son. Will Smith tillsammans med Gugu Mbatha-Raw gjorde också enastående insatser i filmen Concussion. Det hade spekulerats kring alla dessa skådespelare att de förtjänade en Oscarsnominering för deras insatser, speciellt kring Idris Elba och Will Smith.

Klipp av The National

Man kan tycka att det uttalandet som Jada Pinkett Smith gjorde i sitt videoklipp må vara kontroversiellt, mycket ’vi‘ och ‘dem‘ prat men är det kanske befogat? Är det en slump att ingen av de skådespelare ovan blev nominerade? Eller är det ännu ett bevis på att den vithetsnorm som finns i vår värld når ut i alla aspekter?

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Filmen Straight Outta Compton är också en film som har varit en het snackis under 2015. Det är en biografisk film som skildrar historien om hiphop-gruppen N.W.A. Inte en enda skådespelare blev nominerad för sina insatser. Dock blev Andrea Berloff, S. Leigh Savidge, Alan Wenkus och Jonathan Herman nominerade i manus-kategorin till en Oscar för just filmen Straight Outta Compton, det ironiska med det är att alla fyra är vita. Filmen skildrar ändå på något sätt svart historia och de flesta av rollerna spelas av afro-amerikaner men de får inget erkännande för sina insatser utan den får deras vita kollegor ta emot.

Vilka signaler sänder Oscarakademin ut genom att endast nominera vita människor till det mest prestigefyllda priset som finns inom filmindustrin? De sänder ut signalen att det endast finns plats för en typ människor vid ”det stora bordet”. Det visar på att vår värld är väldigt skev. Det visar på att USA som land har en lång väg att gå när det kommer till mångfald. Det visar på att svarta människor ännu en gång hamnar längst ner på prioriteringslistan. Underhåll oss, dansa för oss, sjung för oss, få oss att skratta. Men förvänta er ingen typ av erkännande eller tacksamhet för er insats. Var glada att ni ens får vara med. Vårt spel, våra regler. Ska det vara så? Vi är nu inne på 2016 och vi fortsätter tvingas ha samma diskussioner om och om igen. Vi måste erkänna den vithetsnorm vi lever i, det är först när vi gör det som vi kommer kunna börja göra en synlig förändring.

Vi jobbar just nu i motvind, folk tycker man är tjatig, att man ska släppa det gamla och inse att rasism inte finns i dagens samhälle. Så länge människor lever i den totala förnekelsen finns det inget hopp om förändring. Vi kommer tvingas älta samma sak år efter år och hur sjukt är inte det egentligen? Att det finns så många miljoner människor som kämpar varje dag att bli behandlade med respekt och få det erkännande och uppmärksamheten de förtjänar och blir nekade den på grund av deras hudfärg. Ingen människa som inte har varit i den situationen kan sätta sig in i hur det känns. Hur det känns att behöva kämpa dubbelt så hårt för att bli tagen på allvar. Hur det känns att veta att du lever i en värld där du har de sämsta förutsättningarna på grund av din hudfärg. Inte på grund av dina förmågor, personlighet eller insatser utan på grund av din hud. Tänk på det nästa gång ni blir trötta på människor som ”tjatar” om rasism och vithetsnormer. Den känns inte synlig för er för ni ingår i den ”rätta” normen.

Jag tycker att vi skall leva tillsammans i harmoni. Där kärlek och respekt genomsyrar allt vi gör. Där man blir bedömd efter ens förmågor och insatser oavsett hur man ser ut. Jag tror att det är farligt att prata om ’vi’ och ‘dem’ oavsett vilket håll det kommer ifrån. Jag måste dock säga att jag tycker att det ’vi’ och ‘dem’ -pratet som Jada Pinkett Smith har i sitt klipp är befogat. Det är som hon säger, människor ska inte behöva be och tigga efter respekt och erkännande som de har förtjänat. Om den officiella mainstream-världen inte vill inkludera alla människor så finns det inget annat val än att de grupper som utesluts måste skapa forum där deras insatser blir hörda och uppskattade.

Vi får bara hoppas att Oscarakedamin tar till sig all den kritik de har fått och vi nästa år får se en nomineringslista som bättre representerar hela befolkningen. Vi får även hoppas på det här blir en wake up call till alla de som tror att rasism och vithetsnorm bara är ett uttjatat ämne. Det är på riktigt och det måste ske en förändring nu. För helt ärligt, jag är trött, trött på att skrika i motvind att jag är lika mycket som vem annan som helst och jag vet att det är många med mig som är minst lika trötta…

Mam-Yandeh Gaye
Mam-Yandeh Gaye

Barnäktenskap förbjuds i Zimbabwe

Barnäktenskap förbjuds i Zimbabwe. Författningsdomstolen har beslutat att äktenskap för flickor och pojkar under 18 år är olagligt och strider mot grundlagen. Domen kom efter en ansökan från två kvinnor, Loveness Mudzuru och Ruvimbo Tsopodzi, som själva varit barnbrudar.

Flickan på bilden har ingenting med texten att göra Foto: Fatou Touray, Afropé
Flickan på bilden har ingenting med texten att göra Foto: Fatou Touray, Afropé

Beslutet att förbjuda barnäktenskap ses som en milstolpe och hyllas av många människorättsgrupper och medborgare. Lagen har grundlagsskyddats. Beslutet ses som ett steg i rätt riktning för att skydda rättigheterna för barn, särskilt för unga flickor.

Beslutet löd: ”Ingen person, man eller kvinna i Zimbabwe kan ingå något äktenskap, inte heller ett oregistrerat sedvanligt förbund eller någon annan sorts sammanslutning, inte heller till följd av religion eller religiösa ritualer, innan de uppnår 18 år.”

 

Barnäktenskap är ett globalt problem som förekommer i många delar av Afrika, men även i andra länder. Så sent som 2014 lagstiftades det mot barnäktenskap i Sverige, en lag som funnits tidigare men som innehållit så pass många möjligheter till undantag att lagen i sig ansågs tandlös.

Flickan på bilden har ingenting med texten att göra Foto: Fatou Touray, Afropé
Flickan på bilden har ingenting med texten att göra Foto: Fatou Touray, Afropé

Enligt organisationen Girls not Brides, är omkring 15 miljoner flickor gifta innan de fyllt 18 år, varje år över hela världen.

Girls not Brides säger: ”Barnbrudar är ofta maktlösa, beroende av sina män och berövas sina grundläggande rättigheter till hälsa, utbildning och säkerhet, varken fysiskt eller känslomässigt redo att bli fruar och mödrar. Barnbrudar löper större risk att drabbas av farliga komplikationer i samband med graviditet och förlossning”.

Organisationen Girls not Brides hemsida finner du HÄR och deras Facebook finner du HÄR!

Källor: This is Africa, Girls not Brides, Veritas, FN

Fatou Touray